Jag ska skriva något som börjar med två bilder av olika cigarettmärken. Dessa varumärken har något mycket viktigt att berätta. I fredags fann jag två berättelser som handlade om dans, varumärken och fantasier. Det låter ganska oförargligt och underhållande. Men cigarettmärkena är allt annat än oförargliga. Berättelserna spretar och kommer inte fram till samma sak. De är för märkliga för att fångas. De skapades för över hundra år sedan, men de påverkar oss idag och de fortsätter att berättas men vissa delar tas bort för att varumärket och en del av idéerna ska bestå. Cigarettmärkena är exempel på något som skapades för att spridas globalt utan att berätta hur skadliga ingredienserna var. Vi kunde skapa filmstjärne-identiteter alltmedan vi drog in gift i våra lungor. Vi kunde skapa danstekniker som endast inkluderade de starkaste och vigaste kropparna.
Ett av cigarettmärken inspirerade en danskonstnär att skapa ett framgångsrikt liv som koreograf, dansare, filmstjärna, skolledare: Ruth St Denis (1879-1968)
1904 såg St Denis en affisch på ett apotek. Affischen marknadsförde det egyptiska cigarettmärket Egyptian Deities. Mötet med bilden gjorde att St Denis hoppade av danskompaniet hon var anställd i för att istället skapa solodanser inspirerade av egyptisk mytologi, indisk, japansk och javanesisk dans. Hon var en av de första att organisera dansträning i Nordamerika som alltså var baserad på orientalistiska fantasier. Men hon tog också lektioner för japanska och indiska mästare och därmed lades grunden till en ny typ av dansträning i USA. Hon stod å ena sidan med foten i vaudeville, Ziegfield Follies och å andra sidan i begynnelsen av ett nytt konstnärligt ledarskap där hon ville höja den kvinnliga solodansarens status. Hon behövde därför förhålla sig till kommersiella uttryck, lyssna till manliga impressarior om vad publiken ville ha (mera hud) och var därmed medskapande i exotiska dansfantasier om the Oriental Dancing Girl och om om östasiatiska kulturer. Hennes vaudeville-föreställningar finansierade verk med större konstnärlig integritet, där hon dansade längre (mindre publiktillvända) solon till musik framförd av indiska och japanska musiker – till exempel Mohammed Ismail, som också gav henne dansklasser och drev en upphovsrättstvist mot henne som han tyvärr förlorade. Läs mer här. Och läs gärna Priya Srinivasan’s ‘Sweating Saris’. St Denis lektioner med japanska och indiska lärare möjliggjorde skapandet av en alternativ danslektion, som var helt ny i sin samtid. En kan påstå att det egyptiska cigarettmärket för alltid förändrade det nordamerikanska dansuttrycket, Hollywoods musikalfilmer och det som kom att kallas modern dance.
Det egyptiska cigarettmärket
Några år senare, 1919, höll Rudolf Steiner (1861-1925) föredrag för tobaksarbetare i Stuttgart, vilket ledde till ett snabbt öppnande av en skola för fabriksarbetarnas barn där Steiners romatiska idéer om frigörande av barn började praktiseras. Waldorfskolorna fick alltså sitt namn av ett tyskt cigarettmärke.
Ja, jag har sett dokumentären om en Waldorfskola i Järna, Sveriges antivaccinbälte målade i bleka färger. Färgerna i sig är styrda av religiösa föreställningar och baseras på fastlagda och ockulta idéer om att förbättra själar. Dokumentären är obehaglig och jag saknar information det specifika med pedagogiken – något som kanske är svårt att få fatt i eftersom den gjorts hemlig. Flera av skolans företrädare tror nämligen att magin försvinner av kritisk granskning. (Så var även fallet med Laban’s och Malmgren’s läror när de implementerades i skådespelarutbildningar i England, Australien och Sverige). Därför har jag själv nu läst och lyssnat på en del om Steiners egna idéer som Waldorfpedagogiken fortfarande baseras på. Jag har utsatt mig för det typiska webbaserade kunskapssökandet; läst några originalcitat, nya och äldre artiklar, samt lyssnat på podden Behind the Bastards.
Det att lärarna inte ingrep i mobbning har jag nu lärt mig orsaken till. Det bygger på att lärare i sina utbildningar (från någon Rudolf Steiner-högskola) lärt sig att barn främst ska stöttas i att uppfylla sina inkarnationssyften. Denna mobbningspraktik kopplas till Steiner’s raslära – där en del människor och elever anses ha kommit längre i sin själavandring och därför ska stöttas i sin frihet. De som mobbas eller blir sjuka förtjänar helt enkelt att bli utsatta för att de ska utvecklas och födas till något bättre i nästa liv. Metoden är baserad på Steiners egna religiösa visioner som han fått sedan barnsben. Därför var Steiner själv starkt emot vaccin, eftersom vaccin skulle göra att lägre stående människor med sämre rustade immunförsvar överlevde längre. Det är just detta jag skulle vilja höra formuleras i Järnas antivaccindebatter, istället för att möta undvikande blickar. Vaccinmotståndet får idag sällskap av ännu märkligare tankar om chip och reptiler. Jag vill höra Waldorflärare berätta varifrån tankarna kommer ifrån och hur de används i praktiken. Jag vill också sedan höra svaret på frågan om medicinens ingrepp i det som vaccinmotståndare kallar ‘naturligt urval’ eller ‘survival-of-the-fittest’ verkligen är av ondo? Är det inte att vara rättvis på riktigt, att fler får leva?
Vad har Steiner med modern dans att göra? I tidsandans – modernismens (början av 1900-talet och efter första världskriget) – nya ideal söktes den nya människan, med tankar om vad som var frigörande. Jag har tidigare skrivit om vurmen för att dansa naturligt efter ett återskapande av antiken i inlägget Dansa naturligt – dansa grekiskt och jag har bearbetat vissa tankar om kroppsskolorna i filmen Wege zu Kraft und Schönheit i inlägget Danserskor och tysk Körperkultur. I samma tidsanda föds även Steiner’s dansteknik eurytmi. Steiner och många med honom menade att industrialiseringen och urbaniseringen utarmade det spirituella i människans liv. Därför formulerades det på Waldorfskolorna strikta regler om färger och former för att hålla kontakt med andevärlden. Detta har skapat det vackra men menlösa uttrycket i Steinersskolornas dansträning. Eleverna dansade rörelser som påstods vara terapeutiska, andliga och harmoniska. När jag själv studerade på Balettakademien 1988-1991 och led av den auktoritära undervisningen som bedrevs där, sneglade jag på de kollegor som kanske mådde bättre av dansen på Waldorfskolorna.
Många barn till konstnärer fick gå på Steinerskolor, så det fanns ett skimmer runt dem eftersom jag själv valt att arbeta konstnärligt. Waldorf och Steiner – där gick de bättre människorna. Jag fick känslan av att jag inte skulle duga som elev på en Rudolf Steinerskola. Det var svårt att formulera varför och här finns en del av problemet. Jag tyckte mig utstråla en alltför skarp gul färg för att platsa i Steiner-harmonin. Dessutom var jag uppvuxen mitt i Göteborgs-punken, som var den ungdomskultur jag vistades i. Jag skulle inte passa in på Steiner med den skarpt gula färgen, lyssnades på Anti-Cimex musik – som politiskt var emot klass-samhället, rasism och krig. Samtidigt var färgkoden på Balettakademien vita trikåer och svarta dräkter – det var ju svårt att passa in som skarpt gul där också. Skapandet av hierarkier på Steiners skolor pågick onekligen i det tysta – men det gör det ju i andra delar av samhället också. Därför är det viktigt att lyfta på stenarna och se vad som är specifikt problematiskt på Waldorfskolorna och varför dess företrädare måste göra upp med de rasistiska och antisemitiska ideologierna som ligger bakom. Vad mer innehåller den starkt reaktionära rörelsen mot industrialismen och hur hänger den historiskt ihop med nazismen? Steiner räknas ju som en av de stora reformpedagogerna och står stark hos lärare i estetiska ämnen. De magiska rummen måste vädras ut.
På en tågluff 1989 träffade jag en lärare som undervisade på en schweizisk Rudolf Steiner-skola i Spiez och vi planerade ta ett gemsamt sommarjobb som innebar vallning av kor och ostystande i Alperna, vilket ställdes in eftersom hon gifte sig kort därefter och ville bilda familj. Vi höll dock kontakten. Jag skrev till henne efter att ha upplevt eurytmi på scenen för första gången, 1990. Jag var då elev på Balettakademien och följde med en klasskompis på föreställningen, inbjuden av svenska Waldorfpedagoger. Det var en schweizisk eurytmi-ensemble som gästspelade i Stenhammarsalen på Göteborgs Konserthus. Jag tyckte tyvärr inte att det var en bra föreställning. Jag kunde till slut inte hålla mig för skratt när en av solisterna rörde sig i estetiska trasor till poesi på tyska som handlade om fattigdom. Mitt kvävda fniss spred sig till de som satt bredvid mig och hördes därför upp till scen. Till min förvåning såg jag hur många i eurytmi-ensemblen på scenen också till sist skakade av kvävda skratt. Jag skrev som sagt till Steiner-läraren som jag mött på min tågluff och berättade om upplevelsen – att jag tyckte att eurytmi var begränsande och formstyrd. Hon skrev tillbaka att mannen som dansade solo var en väldigt känd och auktoritär skolledare i Steinerskolan och att vårt publikfniss rentav skapade ett andningsrum för de som stod på scen. Det fanns alltså ett samtal om ‘det auktoritära’ inom Steinerskolan – men den behöver isåfall höras utanför. Hursomhelst tycker jag att eurytmins dansuttryck bygger på en vantolkning av naturen, där allt är utspätt och där utropstecknen tystas. Den fastlagda inrepeterade harmonin tystar ilska och kritik, vilket blir en kvävande doktrin. Förvisso går det att spela en roll inom den formen – varför en del tycker att rörelserna är härliga.
Jag värjer mig mot all pedagogik som påstår sig vara frigörande om det inte tydligt formuleras vad det är studenterna ska frigöras ifrån. Jag har också problem med ord som transformation om en inte är tydlig med att det inte finns en ‘bra’ och ‘dålig’-skala gömd i transformationsbegreppet. Jag är skeptisk till det påstådda begreppet ‘god människa’, eftersom godhet har svårt att överleva i en värld där rasism, misogyni och ekonomiska orättvisor fortfarande frodas. För att lära mig mer om Steiner och bearbeta vad vi återskapar i konsten och pedagogiken kommer jag att följa Peter Staudenmaier’s forskning om antroposofin. Staudenmaier är professor i tysk historia vid Marquette University i Milwaukee, USA.
Jag avslutar med att försöka konkludera det som cigarettmärkena hade gemensamt. Dels använde tobaksbolagen ekonomiska resurser till falsk marknadsföring, dels påverkade de formuleringen av nya rörelsetekniker – baserade på att försöka få fatt i en gemesam spirituell dans. Å ena sidan exotifierande, å andra sidan rasbiologisk i en förvirrande blandning, som blev ytlig och förenklad – och med obehagliga konsekvenser. Dansare och andra kunde klara av att sluta röka – när ingredienserna och informationen om tobakens skadliga inverkan avslöjades – därför kan vi också sluta reproducera rasistiska ideologier när vi kritiskt granskar danstekniker och dansundervisning. Jag återkommer om detta.
Bloggen Om Dans 