Hej alla dansare, koreografer, dansfilmare, dansforskare, danshistoriker, dansskribenter.
Vad gör ni en dag som denna? Dansens Dag 2015. Har ni som jobbar med dans någon tid över att dansa? Det frågar jag mig själv ofta från en stol som gör ont att sitta på, framför en skärm som får ögonen att svida. Var får våra danspraktiker plats, som professionella utövare, som människor? Vi gick från att vara fyrbenta, till att bli den nu utdöda upprättstående människan, homo erectus, till homo sapiens, den visa människan. Vi blev också homo cathedra sedere, sittande på stol-människan. Kan vi utvecklas vidare och vart tar vi vägen då? Kanske ner på alla fyra igen? Eller får vi tekniken att dansa?
Ett forskningsområde som växer intensivt är posthumanismen. Jag var nyss på ett föredrag om djurkunskap på Skogen i Göteborg med forskarna Esa Kirkkopelto, Ann-Sofie Lönngren, Jan Westin och Amelie Björck. Forskarna satt allihop ned på varsin stol. Därmed förevisade de den stolsittande människan, samtidigt som de uppmuntrade publiken att följa djurens tänkande och rörelser. Här saknade jag dansperspektivet och problematiserandet av just stolen som ska fram varje gång vi ska ”lära oss” något. Därför vill jag uppmuntra er dansare att haka på andra fält, ge er in i diskussioner utanför dansfältet, visa att ni finns. Problematisera stolen och varför rörelsen är så hunsad på universiteten.
Braidotti’s The Posthuman
Jag förklarade för en av föreläsarna att jag hittills inte tänkt att posthumanism kunde relatera till mitt arbete. Jag som kvinnlig dansare undviker helst att sammankopplas med djur. Det har med olika mytologier att göra. Dels synen på mig som dansare – som att jag skulle vara av en särskilt ociviliserad sort, som inte kan låta bli att gå ner på alla fyra och rulla runt. Jag är varsam i mina konferenspresentationer och måste vara specifik när och hur mitt tal går över i rörelse. Dels synen på den kvinnliga dansaren i historien där hon fått representera allt annat än just människa, för att kunna försvara hennes ständigt utbristande i rörelse. Dessutom, som jag tidigare skrivit om, för att kunna skildra etiska problem, såsom kärlek och sex utanför äktenskapet, eller kärlek och sex mellan olika samhällsklasser. Jag syftar här på de stora klassiska baletterna där de kvinnliga dansarna gestaltar svanar, elaka wilier, sylfider, sjöjungfrur, fåglar.I en europeisk 1800-talskontext var enklare att förvandla den kvinnliga huvudrollsinnehavaren till en svan än att propagera för fri kärlek. I ett japanskt no-drama från 1400-talet förvandlas den kvinnliga dansaren (spelad av en man) till orm i ett raseriutbrott orsakat av svartsjuka.
Bird, fish or woman? by Ami Skånberg Dahlstedt 1997
Föredraget om djurkunskap fick mig att ändra på min inställning till konst som relaterar till djur. Jag deltog i en alldeles ljuvlig rensafari med det finska konstkollektivet Other Spaces vilka arbetar med att skapa händelser som frambringar ”bortom-mänskliga” erfarenheter, där vi som deltagare inkarnerade renen under 2,5 timmar.
Här är en dokumentation från Other Spaces’ Car Park, där de uppmuntrar deltagarna att undersöka hur det är att vara en bil:
Här är Sveriges starkaste posthumana koreograf och forskare, Åsa Unander-Scharin:
På Art Complex 1928 i Kyoto har föreställningen GEAR om fyra posthumana figurer som är strandsatta i en ödslig, automatiserad framtid gjort succé:
Här är Daniel Wurtzel’s olika posthumana baletter:
Nijinskij i Faunen från 1916:
Jag önskar er alla en underbar humanistisk och posthumanistisk Dansens Dag!
Bloggen Om Dans 