Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Frukost på Zentemplet Shunkoin i Kyoto

Frukost på Zentemplet Shunkoin i Kyoto

Hej på er, jag har just varit i Japan en hel månad, på ett stipendium från Japanstiftelsen. Jag har visat vår färdigklippta film ”the Dance of the Sun” för en mediafestival och för filmens medverkande. Snart ska den få premiär i Sverige. Jag har studerat in ett nytt dansstycke på skolan som jag tillhör, Senreinokai. Skolan kallas nu dojo och har  mer fokus på självstudier och lärarlös, koncentrerad träning. Jag har också mött dans- och filmpersonligheter i Kyoto och Tokyo, jag har intervjuat dansare, musiker och en geisha.

Dansaren och musikern Yumiko Hakone, som blev geisha för 1 1/2 år sedan

Dansaren och musikern Yumiko Hakone, som blev geisha för 1 1/2 år sedan

Bloggen om Dans och Communitydans
Bloggen om dans kommer att genomgå viss förändring i år. Jag kommer att skriva om saker som är direktkopplade till Kultur i Väst och alltså ha ett tydligare samarbete med dem. Just nu satsar Kultur i Väst på Community dans: http://www.kulturivast.se/dans/nyheter/lar-dig-mer-om-communitydans-0 och detta ska jag skriva mer om.

Postmoderna danskonstnären Anna Halprin med ett av sina community dans projekt:

Manifest i danskonsten
Innan jag gör det vill jag dela med er om mina tankar om manifest. Wikipedia: ”Ett manifest är en skrift som utgör grunden för en ideologi, en konstnärlig stil eller någon annan typ av kulturell rörelse.” Det är väldigt spännande att läsa manifest eftersom det i skrift och handling försöker extrahera och förtydliga en eller flera människors tanke- och arbetssätt. Livshållning, värdegrund mm. Det kan också vara skrämmande, övertydligt och kanske våldsamt. Har du någonsin skrivit ett manifest och hur såg det isåfall ut? Vill du dela med dig av det?

Yvonne Rainer
Jag har länge fascinerats av ett manifest av koreografen och filmaren Yvonne Rainer som, inspirerad av bl a John Cage, tillsammans med konstnärsgruppen på Judson Church, var med om att utforma den postmoderna dansen i New York. (se tidigare inlägg!) Det ska också nämnas att den dessförinnan kom från det frigjorda västkusten, med studentrevolutioner och hippierörelsen i San Francisco, från Anna Halprin som också är en av community dansens grundare och sedan intellektualiserades och putsades för den mindre vilda publiken på ostkusten. Ekot av Yvonne Rainer’s formulerade rörelseteknik från 1965 tror jag har format den nutida danstekniken på universitetsutbildningarna i dans i Europa, dock inte på Svenska Balettskolan. Tyvärr har det politiska budskapet tagits bort och istället fokus lagts på estetiken. Nu verkar politik och aktivism komma tillbaka i konsten, kanske även i dansen? Hur förberedda är utbildningarna för detta?

Svensk dansutbildning 1980
När jag utbildade mig på 1980-talet fanns det väldigt få som undervisade i postmodern dans. Den postmoderna dansen fanns som paranteser eller utropstecken -beroende på vem man frågar – på mindre scener i storstäder. Då sågs den kanske ännu som en revolution och provokation – en slags icketeknik, som inte hade med utbildningsväsendet att göra. Dansare skulle utbildas i att dansa. Det var otänkbart att utbilda dem i att inte dansa. Den postmoderna dansen, sk ”nutida dans”, är accepterad idag, utan att tankarna bakom presenteras eller finns med. Den postmoderna dansen har blivit den nya korrekta rörelsevokabulären och den provocerar ingalunda. Den är dans idag, den kallas inte ickedans, den är inte längre utanför och den har mist sin revolutionära status. Med lite pålagda ritualer kan varje pedagog dessutom hävda att den nya tekniken är vägen till frälsning. Man kan också le snett åt den moderna dansens mossiga fixering vid religiösa vridningar av torson, kontraktioner och suspensioner. När blir något mossigt, när blir något modernt? Vad är revolutionärt idag? Intressant är också att reflektera över dansdans och fuldans. Några kommentarer?

Revolution i danskonsten
Revolutionen ska alltid ha sin plats tänker vi och ser tillbaka på historien. Det är en motsägelse. Det är genom att inte ge den en plats som den måste bli en revolution. Revolutionen kan finnas överallt, i små bitar av livet, på arbetsplatsen, inne i huvudet, på Stortorget.

Yvonne Rainer ´s manifest  (1965)

Purpose: To revolutionise dance and reduce it to its essential element.
No to spectacle.
No to virtuosity.
No to transformations and magic and make-believe.
No to the glamour and transcendency of the star image.
No to the heroic.
No to the anti-heroic.
No to trash imagery.
No to involvement of performer or spectator.
No to style.
No to camp.
No to seduction of spectator by the wiles of the performer.
No to eccentricity.
No to moving or being moved.

Jag tycker om Yvonne Rainer´s manifest i en revolutionär kontext. Yvonne Rainer ville revolutionera emot den modernistiska konstsynen. Jag tycker inte om att detta manifest sedan förvandlats till en slags luddig sanning och trend. Ett tydligt motmanifest skulle kunna komma från drag queens, pole dancers och kabuki. Jag som gillar Yvonne Rainer är konstnärligt närapå hennes motpol, antitesen. Vad är syntesen då? Ja, det skulle vara att jag inte gillar lackstövlarna i poledance, det ofarliga med drag queens (avsaknad av terror, se nedan) och att jag inte accepterar fysisk och psykisk misshandel i den auktoritära japanska teaterträningen eller i någon scenkonstträning överhuvudtaget. Mitt manifest skulle alltså kunna vara:

Mitt manifest (2013)

Yes to spectacle
No to virtuosity.
Yes to transformations.
No to magic and make-belive.
Yes to the glamour.
No to the transcendency of the star image.
No to the heroic.
Yes to the anti-heroic.
Yes to trash imagery.
Yes to involvement of performer and spectator.
Yes to style.
Yes to camp.
No to seduction of spectator by the wiles of the performer.
Yes to eccentricity.
Yes to moving or being moved.

Butohmanifest
Jag har letat efter manifest från Butoh, Japans efterkrigsdans, men det närmsta jag kommit ett manifest är en publicerad intervju med Butohs grundare Hijikata Tatsumi. Intervjun gjordes 1968 av Shibusawa Tatsuhiko och titeln är ”Plucking off the Darkness of the Flesh”. Det är intressant att den är skriven samma tid som Yvonne Rainer skrev sitt manifest. Men världarna i efterkrigs-Japan och i efterkrigs-New York såg förstås helt olika ut. Intervjun publicerades i The Drama Review, Volume 44, Nr 1 år 2000, på sidorna 49-55. Jag har försökt ta fram andemeningen i Hijikata Tatsumis konstsyn och skriver upp meningarna härnedan som ett manifest.

Hijikata Tatsumi’s manifest (1968)

Since ancient times solemn ceremonies have gone smoothly only with the help of dance
Anything can be butoh; paintings, poetry
Butoh dancers have got to position their bodies so that no one is able to guess their next movement.
No to the little world of genres, everything is butoh
No to nihon buyo, dance puffed up with silk wadding
No to dance cut off from the sacred domain
Yes to sacred dance consisting of shouts and cries
No to the indiscriminate use of the word ”body”
No to Happenings
No to lack of precision
No to lack of terror
When the weather gets really cold, that´s butoh – any movement you do to get warm is butoh
No to a light and rythmical body
Yes to clenching
Yes to such acts as swooning or fainting in the ultimate dance
Yes to exhaustive examination
No to trendy pseudo-darkness
No to superficial perceptions of one´s own landscape
Yes to climbing deep down in one’s own body
Yes to things eaten in the dark
No to indecent light
Yes to the kinds of movements from joints being displaced
Yes to walking disjointedy with one leg striving to reach for the other

Hijikata Tatsumi:

Trans i scenkonst och religion
Hijikata pratar i intervjun om den eviga sanningen och äktheten som vi vill uppnå på en scen och att detta står att finna på djupet av våra egna kroppar. Vad skulle han ha svarat om någon ifrågasatte hans världsbild – om vad han egentligen menar med sacred, vad han menar med djup, med terror och våld och varför han tycker att detta alltid måste finnas med på scenen? Är det en konflikt mellan två eller flera konstsyner som grundar sig i religion? Kristendom kontra ateism, buddhism kontra Zenbuddhism? Trans är ett belastat ord, men både teater- och dansträningens metoder har ursprung i undersökande av transtillstånd, där man tagit utomeuropeiska riter till hjälp. Vi använder fortfarande ord som “öppna kanaler” inom träning och repetition, som ju härstammar från ett rituellt, religiöst språk. Liknar trans flow? Det är förvisso trevligt med trans. Men vad uppenbarar sig i det vakna tillståndet? I det mer ”vakna” och kanske ”torra” som jag tror att Yvonne Rainer beskriver? En kropp som rör sig och pratar här och nu, som går att beskriva utan att använda adjektiv som ”spännande” eller ”mystisk” eller ”grotesk” eller ”vacker”.  Mera Zen, alltså. Jag tänker på träningsformen Iyengar Yoga – det måste vara postmodern yoga –  som också tar avstånd från mystik. Jag hade en Iyengar-lärare som en gång skällde ut eleverna för att vilja fara till olika personliga planeter, istället för att bara vara kvar i yogastudion och arbeta med de givna positionerna. Jag vet också att många tycker att Iyengar yoga är tråkigt – kanske för att möjligheten till trans är avskaffad? Har du någon möjlighet till trans i ditt liv?

Illusion och villfarelse
Vad är illusion och vad är verklighet? Jag har en känsla av att detta med att arbeta med konst är att arbeta med villfarelse. Publiken ber också om villfarelsen. Det är förstås skillnader mellan den realistiska teatern, den modernistiska dansen, den postmoderna dansen och den rituella dansen. När jag arbetar med japansk teaterteknik i Sverige inser jag att publiken kan vilja ha och söka sig till villfarelsen och exotismen i mina verk. Det är bra. Jag kan låta det inspirera mig.  Jag kan ha roligt och njuta av detta tillsammans med min publik. Jag har alltså möjlighet att presentera det ”mystiska” och ”terroristiska”, men kan också välja själv när jag bryter villfarelsen och går in i Yvonne Rainer´s  mer torra universum. Så. Vilket manifest har du i din danskonst?

Plommonblommen i Tokyo

Plommonblommen i Tokyo

Annonser

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: