Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Gert YAT Malmgren

Gert YAT Malmgren

Teaterhögskolan + dans = SANT
Grunden i skådespelarutbildningen på Göteborgs Universitet är dans. Jo, det är helt sant. På seminarier och måndagsträning med Pia Muchin på Högskolan för Scen och Musik har jag överraskats och förundrats av detta.  Första lektionen i Artistens danssal arbetade vi två och två på golvet, masterstudenter och kandidatstudenter. Jag kände genast igen arbetet och förflyttades till Kulturbageriet (Danscentrum Väst på 1990-talet) och till  morgonklasserna som leddes där av Bibbi Winnberg, Ulla Eckersjö, Maria Mebius Scröder m fl.

Per Nordin

Per Nordin

Pia Muchin

Pia Muchin

Pia Muchin är lektor i fysisk gestaltning på Högskolan för Scen och Musik. Hon undervisar framtidens skådespelare i den fysiska delen av något som kallas Yat-tekniken. Per Nordin är lektor i scenisk gestaltning och undervisar också i denna YAT-teknik, men med fokus på scenframställning. Få dansare känner till YAT. Dock har Yat-tekniken fått grunden från dans, från ett fysiskt träningssystem, via dansaren Gert ”Yat” Malmgren(1916-2002) och den mer välkände Rudolf Laban (1879-1958).

Rudolf Laban med elever på Monte Verità i Schweiz, kanske världens första vegan- och konstkollektiv i början av 1900-talet

Rudolf Laban med elever på Monte Verità i Schweiz, kanske Europas första vegan- och konstkollektiv i början av 1900-talet

Rudolf Laban
Rudolf Laban (född i Bratislava) var den store danspionjären som arbetade hela sitt liv för att höja dansens status, bl a genom att skapa ett skriftspråk för dans; Labanotation, koreologi. Han ville också göra dansen tillgänglig för alla och var därmed en av de som etablerade ”Community Dance”. Han gjorde karriär mitt under Nazityskland och var ett tag förförd av nazismen. När Goebbels tyckte att hans rörelser var för fula och ville censurera dem, lämnade Laban Tyskland och etablerade sig istället i England. Många dansare och koreografer i världen får sin utbildning vid Laban Centre for Movement and Dance i London, som idag heter Trinity Laban Conservatoire of Music and Dance. Den göteborgske filmaren Carl Javér håller för närvarande på med en dokumentär om just denna tid, som jag väntar med spänning på. Han har just varit på Laban Centre i London. Se trailer här:  

Läs mer om Rudolf Laban här: http://www.trinitylaban.ac.uk/about/our-history/rudolf-laban

Klipp ur min kollega Becky Edmunds film om Labans teknik: 

Movement Psychology
I slutet av 1950-talet arbetade Rudolf Laban, tillsammans med den jungianske analytikern William Carpenter, med att skapa en ny metod för skådespelarträning. Egentligen var Rudolf Laban emot metoder och såg sig som metodlös. Detta kan ha varit en trend denna tid, man var rädd att metoder skulle hindra det fria skapandet. Hursomhelst, i metoden förenades Jungs teorier om människans olika kognitiva faktorer; Sensing, Thinking, Intuiting och Feeling med Labans idéer om rörelsefaktorer; Space, Weight, Time och Flow. Laban och Carpenter likställde rörelser med psykologiska intentioner och syften. Den specifika kombinationen av olika vilje- och rörelseenergier skulle skapa och ge liv åt karaktären, både fysiologiskt och psykologiskt. När Rudolf Laban blev sjuk gav han vidare anteckningarna till dansaren Gert Yat Malmgren. Efter Labans och Carpenters död strukturerade och utvecklade Malmgren deras arbete. Det fick namnet Movement Psychology eller Character Analysis, en fysisk, upplevelsebaserad träningsmetod för skådespelare. Metoden fick inte vara bokbaserad och därför fick anteckningarna (Glossary of terms as used in Movement Psychology) inte publiceras.  YAT-tekniken (även kallad ”yatten”) är tämligen mystisk. Mystiken är spännande, samtidigt bör man ifrågasätta hur universitetet behandlar mystiska läror. YAT-metoden organiserar mänskligt beteende i olika karaktärskategorier, som kallas för inre attityder, Inner Attitudes. Det finns sex olika inner attitudes; Near, Mobile, A Dream, Stabile, Awake och Remote. Skådespelaren analyserar varje roll utifrån olika bilder, rytmer och rumslig närvaro. Metoden går emot Déscartes och dualismen. Yat-metoden delar alltså inte upp kropp och själ. Kroppen är själen. Själen är kroppen. Helt klart och tydligt möts dansen och teatern här. Metoden togs till Statens Scenskola i Göteborg av Yat Malmgren, i slutet av 1960-talet. Den har lärts ut där sedan dess.

Per Nordin beskriver i ett seminarium på HSM delar av YAT och ritar upp ett träd med fyra rötter och åtta grenar. Grenarna står för åtta olika rörelsekvaliteter, som också kan användas i textarbete och rytmisera monologer och dialoger. Skådespelaren gör sig redo att bli fysisk på insidan. PUNCHING, PRESSING, SLASHING, WRINGING, DABBING, GLIDING, FLICKING, FLOATING. Dessa olika rörelsekvaliteter går att specificera ytterligare, både i skådespelar- och i dansteknik. De lärs fortfarande ut på Trinity Laban Conservatoire of Music and Dance, men mer anpassat för dans. Jag har själv inte lärt mig metoden, men den verkar väldigt tydlig och användbar. Rudolf Labans metoder för dans lärs ut utan psykologiskt drama eller mystik. Skolan har också bjudit in nyare metoder för dans.

Gert Yat Malmgren

Gert Yat Malmgren

Vem var Gert Malmgren?
Gert Yat Malmgren hade ett långt och fantastiskt yrkesliv. Han föddes i Gävle, ville bli präst, men studerade till skådespelare i Stockholm. Där uppmuntrades han att istället bli dansare och gav sig snart ut i Europa där han studerade balett, expressionistisk dans, karaktärsdans och skådespeleri. Det var svårt för engelsmännen att uttala hans namn, Gert, därför blev han kallad Yat. Yat bodde även många år i Brasilien (dit många europeiska konstnärer flydde) där han studerade brasilianska danser. Han turnerade med egna danssolon och dansade också i kompanier i Europa. I slutet av 1940-talet skadade han ryggen och fick sluta helt med dansen. Han började istället undervisa skådespelare i fysisk gestaltning. Han blev snabbt en omtyckt och efterfrågad lärare. På någon av sina många resor och turnéer som dansare träffade han Rudolf Laban. Läs mer om Yat Malmgren här: http://yatmalmgren.wordpress.com/about/

Efter att Yat utarbetat Movement Psychology startade han 1963 Drama Center i London tillsammans med kollegor. Movement Psychology och Character Analysis spreds även till Adelaide, Melbourne och Sydney i Australien, via studenter på Drama Center.

Till Sverige kom YAT-metoden på 1960-talet.  Fram till 1950 blev man i Sverige skådespelare genom att följa det konstnärliga arbetet direkt på teatern. Det ekonomiska uppsvinget gjorde att man hade råd att skapa en akademi för skådespelarträning. Pia Muchin berättar hur man reste ut och fann Yat Malmgren i London. Hans lärling blev Frantisek Veres (från Bratislava, precis som Laban) vilken i sin tur förde traditionen vidare till Pia Muchin och Per Nordin.

Metoden har hittills byggt på en stark mästar-lärlingtradition som aldrig ifrågasatts på Teaterhögskolan. Pia Muchin beskriver hur metod och innehåll osynligt har hängt ihop. ”Vi kan inte prata, vi ska göra och så ska eleven förstå,” säger hon. De gamla mästarna gick i pension, det blev nya ledarskap och först nu har man börjat fundera om metoden är bra och om den är funktionell. Det är ett väldigt manligt system, framlagda av män, servade av kvinnor.  Skolan har tagit beslut om att ha kvar metoden ett tag till. Skådespelaren Erika Blix menar att metoden går att använda som ett verktyg att skapa karaktärer som inte är könsstereotypa. Detta var också en av Rudolf Labans grundidéer, att skapa konst som var könlös och klasslös. (Den fria, nakna kroppen!)

Läs mer om Pia Muchins arbete med metod och med Yattekniken:

Teorier ur Kroppsliga Praktiker av Eva Mark och Pia Muchin

Teorier ur Kroppsliga Praktiker av Eva Mark och Pia Muchin

Kvinnorna i danshistorien, männen i teaterhistorien
Jag tappar balansen ett tag när jag tänker på att Rudolf Laban finns på Teaterhögskolan i Göteborg. Det är som om danshistorien fått ett hemligt rum, synligt bara för vissa. Det var en gren som växte in i ett hus. Bara skådespelare fick veta. Därinne i deras hemliga hus dansade dans och teater tango med varandra och dansarna fick ingenting veta. Dansarna stod, utan tak, med en helt annan danshistoria. Rudolf Laban förvisso. Men mera Isadora Duncan, Ruth St Denis, Mary Wigman, Doris Humphrey, Martha Graham, Yvonne Rainer, Trisha Brown, Anna Halprin, Susanne Linke, Pina Bausch. Den nutida danshistorien är skapad av kvinnor. Eftersom kvinnor inte fått utrymme att regissera pjäser och uppsättningar på de stadsunderstödda teatrarna skapade de sin egen danskonst på mindre teatrar. De ville inte bli stegmakare bredvid någon regissör, de ville dansa vad de måste och därmed bestämma över det fullt ut. Så fick vi ett fritt dansliv, utominsitutionellt och brokigt. Det var nödvändigt att skapa en självständig danskonst som inte servade talteatern.

I ivern att särskilja dans från teater och teater från dans har gränser dragits, dörrar stängts. Olika begrepp och teorier har formulerats. På de skilda skolorna och institutionerna har man inte samverkat utan utvecklats åt sinsemellan helt olika håll. Kanske har vi nått en punkt i historien där vi kan mötas?

Källor: Teorier ur kroppsliga praktiker av Eva Mark och Pia Muchin,  Performer Training- Developments Across Cultures av Ian Watson, seminarier på HSM, ovanstående hemsidor.

 

Annonser

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: