Danskonsten förändras med och i sin tid. Hur och var den skapas har viss betydelse. Vilka som beställer den och vilka som kommer för att titta på den har också betydelse. I april hade jag glädjen att få möta koreografen Birgitta Egerbladh i ett samtal arrangerat av Trappan och Dansalliansen, på Artisten i Göteborg.
Birgitta Egerbladh
Birgitta berättar själv att uppväxten i musikstaden Umeå var en bra start för en dansare, kompositör och koreograf. I Umeå är taket högt, där ges plats för politik, experiment, nyfikenhet. Birgittas farfar skrev Lappmarkens bebyggelsehistoria, båda hennes föräldrar spelade musik; pappan jazz, mamman klassiskt piano. Birgitta komponerade till pappans jazzoktett, skrev teatermusik och skapade dans redan som tonåring. Höjdpunkten under högstadiet och gymnasiet var bl a Umeå Shakespearesällskap där unga människor fick spela Shakespeare ”på riktigt.”
Birgitta i Wonderland, 1999 Foto: Roger Stenberg
Birgitta gick ett år på yrkesdansarlinjen på Balettakademien i Stockholm men tyckte inte att utbildningen passade henne. Kulturarbetarlinjen i Umeå blev nästa hållplats, en utbildning med fokus på kulturadministration, också en bra grund för en blivande arbetsgivare, projektledare och koreograf. Därefter en bra tid på Danshögskolans pedagoglinje i Stockholm. 1981 gjorde Birgitta sitt första helaftonsverk; Mellan Sol och Måne. 1988 gjorde hon Lappkast.
lappkast; helomvändning på skidor, varvid först den ena skidan vänds 180 grader och därefter den andra, som placeras intill den första. I överförd bemärkelse: plötslig och påtaglig åsiktsförändring.
Lappkast var en soloföreställning med dans och hennes egen jazzmusik. Först danssolo och så ett lappkast till jazzkonsert. Birgitta Egerbladh skapade till en början abstrakt dans, för att till slut fokusera på den berättande dansen, dansteatern. Inte nödvändigtvis med en logisk teaterdramaturgi, utan med en dansdramaturgi med annan logik.
Lappkast Foto: Roger Stenberg
Birgitta koreograferade, producerade och tonsatte c:a tio egna föreställningar innan hon började samarbeta med de större institutionsteatrarna. Först ut var Varför kysser alla Solveig? på Stadsteatern i Göteborg 1996. Det blev en succé. Dansare och skådespelare som beskriver arbetet med Birgitta svarar: ”Hon får alla att blomma.” Birgitta berättar att hon alltid utgår från de hon arbetar med. Hon använder rörelsen som ingång i skapandet av föreställningen och ställer också frågor till skådespelarna och dansarna. Det är ett demokratiskt arbete där alla är solister och alla är ensemble. Birgitta tycker inte att det är så stor skillnad på att arbeta med dansare eller med skådespelare. Sedan 2004 har Stadsteatern i Stockholm varit Birgittas hemmascen och hon har gjort flera föreställningar direkt skapade för Stadsteaterns skådespelare och med frilansande dansare som utökad ensemble.
Hemliga Rum Foto: Bengt Wanselius
Birgitta Egerbladh fick Birgit Cullberg-stipendiet av Konstnärsnämnden 2001 samt Svenska Dagbladets Thaliapris 2004 för föreställningen Tjechovträdgården. I år visas hennes verk bl a på Dansens Hus, SVT och Teaterbiennalen.
Händelser i Hemmet 2003
Flera av Birgittas föreställningar har filmats av SVT. Tyvärr finns inte så många klipp tillgängliga på nätet. Här har jag hittat ett klipp ur Kom ta min Hand.
Här är ett klipp med gruppen Klungan som Birgitta Egerbladh ofta samarbetar med.
Ni som reser till Teaterbiennalen i Gävle 11-15 maj kan njuta av Birgitta Egerbladhs vackra Kom ta min hand med Folkteatern i Gävleborg.
Bloggen Om Dans 