Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2014

 

Jag är på studieresa till Paris och bor i Carina Aris hedersbostad i Montmartre, nära Place Pigalle. Bostaden är helt fantastisk, den släpper in ljus från staden, himlen och Sacre Coeur. Det går att promenera på en smal balkong längs utsidan. Utanför sovrummet finns en hel terass. Därifrån ser en Centre Pompidou, Notre Dame, Napoleons föga ödmjuka kupol och Tour Montparnasse. Ljuset från Eiffeltornet sveper över himlen.

2014-10-28 09.07.57
Jag var här 1991, just när jag gått ut Balettakademien i Göteborg. Min hälsena var i dåligt skick men jag gick och tränade floor barre på en studio. Där tränade även en mycket elegant strippa och en ballerina från kompaniet i Reims, eller var det Rouen? Jag tog klass på Centre de la danse du Marais för en ljuvlig dam i orange catsuit som hade sin lilla hund i balettsalen. Jag fikade med Petra Mede och Jessy Helmers. Jag träffade min första lärare i fridans, Chloé Obe. Det var hon som introducerade mig till Steve Reich och René Aubry i Bretagne 1986. Fridansmusik.

René Aubry och Carolyn Carlson

René Aubry och Carolyn Carlson på Theatre Chaillot, 6 nov 2014

 

Jag gick på klubb och såg min gymnasiekompis Indra dansa och sjunga sing back. Jag delade lägenheten med Ulrika Wedin från Stockholm. Jag bjöd in henne att ta klass med mig på terassen. En modern stång à la Anna Grip till musik av René Aubry en tidig morgon. Vi tog oss upp till trapporna vid Sacre Coeur och dansade innan turisterna och försäljarna vaknat.
Denna gång tar jag ingen klass, förutom en enda lektion i japansk dans. Jag har ägnat mig åt guerillafilmning av en kroppslig konstruktion som jag håller på med. I tunnelbanan och på andra platser. Jag har sett utställningar och föreställningar. Jag har släpat hit massor av böcker som jag måste läsa. Men, Erik Näslunds bok om Carina Ari stod i hyllan här och krävde att få bli läst. Carina Ari tittade på mig från väggarna i lägenheten.

CarinaAriappartment

Erik Näslunds bok Carina Ari-ett lysande liv är ett viktigt dokument om utvecklingen av danskonsten på Kungliga Operan och Les Ballets Suédois. Läs den! Den beskriver Carina Aris liv i detalj och även samhället runtomkring. Boken innehåller en del uttryck som inte skulle kunnat gå i tryck idag, mycket har hänt sedan den publicerades 1984, för trettio år sedan. Men det är väldigt spännande läsning – en vill veta hur det går för Carina Ari och Ballets Suédois.

Carina Ari var en ballerina med enkel bakgrund och Erik Näslund räknar upp fler: Anna Pavlova, Nijinskij, Nurejev, Baryshnikov, Bruhn. Jag tänker på de äldre damerna jag ledde i dans på Valhallabadet i slutet av 1980-talet. Många av dem hade blivit satta i balettskolor men inte fått lov att välja dans som yrke. De skulle ju gifta sig, bli goda mödrar och föreståndare till goda hem. Många var olyckliga för detta. Att komma från ”enkla förhållanden”, dvs från arbetarfamiljer, ofta från hem med bara en förälder, var alltså en förutsättning för att kunna bli dansare till yrket den här tiden. Det var fint att gå på opera på Operan men inte att vara vid Operan.

2014-11-02 08.56.47

Carina Ari

Carina Ari

 

Baletten på Operan i Stockholm hade kris. Operachefen Harald André förklarade för styrelsen att det inte berodde på ensemblen. Hans omvärldsanalys år 1912 bestod i att för styrelsen förklara att:

”baletten förlorat mer och mer av sin dragningskraft på publiken. Det är ej blott i Stockholm som man kunnat göra denna erfarenhet. Snart sagt överallt i Europa har baletten i den gamla goda stilen fått maka åt sig och finna sig i att av allt vidare kretsar betraktas som en antikverad kvarleva med huvudsaklig uppgift att utgöra ett tillfälligt distraherande moment under utdragna operakvällar. Som man däremot kunnat konstatera ett synnerligen starkt intresse för olika slag av s.k. fridanserskor och nu senast en fenomenal framgång beskärts den Diaghilevska ryska balettruppen, torde det få tagas för givet att det är den traditionella balettstilen som överlevat sig själv och inte längre motsvarar nutidens krav. Publiken har tröttnat att se den meningslösa växlingen av dansnummer i schablonmässig utstyrsel, tröttnat på exercismässiga grupperingar och automatiska snurranden och armviftningar. Allt vad denna balett har att bjuda på, rörlighet, vighet, precision och en smula nakenhet, det får man sig bättre till lifs på sportplatser, biografer och varietéer. En danskonst som vill bestå i våra dagars täflan….måste lägga största vikt vid linjespelets gestaltning och en genomförd karaktäristik i rörelser och poser – därmed kommer den ock att uppnå ej blott rytmisk stringens, utan ock den lidelsefulla hängivenhet i dansen, som betingas av en hänförd strävan att förverkliga plastiska ideal. Vidare måste den erhålla en fantastisk, från sagan eller drömmen hämtad inramning, som upphäver känslan av det stumma gestspråkets ofullkomlighet, måste i sammanställningen med dekorationer och kostymer bli till en symfoni av form och färg, till ett ögats fest i fantasiens undervärld.”

Hur vann baletten i Stockholm publiken igen? Jo med hjälp av exotismen och orientalismen, via den ryske koreografen Michel Fokine. Orientalismen spred sig snabbt till alla konstformer sedan många konstnärer år 1900 sett Världsutställningen, L’exposition universelle, i Paris. Exempelvis Duncan, Picasso, Debussy och Fokine och många fler. År 1900 gästades L’exposition universelle av Sada Yakko från Japan, singhalesiska tempeldansare, kambodjanska hovbaletten, Peking-Operan mm. Nu ville alla dansa, måla och spela asiatiskt. Fokine kom till Stockholm år 1913 och Jenny Hasselquist och Carina Ari blev våra första orientalistiska ballerinor. Vad jag vet studerade ingen av dem för någon asiatisk mästare och de reste inte heller till Babylon (Irak) eller Siam (Thailand) för att ta reda på mer. Sada Yakko hade inte tid att undervisa, hon var redan kontrakterad i Nordamerika.

Picassos porträtt av Yakko, 1901

Picassos porträtt av Yakko, 1901

Den nya danskonsten i Sverige i början av förra seklet byggde på en idé om Orienten, där koreografer, utbildade i balett, lade till böljande armar, assymetriska kroppshållningar och ”rörelser som ger det uttömmande dramatiska uttrycket.” Japan kom inte med den här gången, men väl Egypten, Siam och Babylon. I boken nämns flera gånger Carina Aris kraftiga benstomme och mörka ögon som bl a gjorde att hon inte fick vara med som en av Wagners dansande änglar på Operan. Ballerinor som inte såg ut enligt ballerinanormen fick spela travesti-roller, dvs män, eller utlänningar. Men det gjorde att Carina Ari istället blev type-castad som sultaninna i baletten ”Scheherazade” när Fokine kom och blåste liv i den svenska baletten. Publiken var i extas.

Nils Dardels målning av Jean Börlin i en siamesisk dans

Nils Dardels målning av Jean Börlin i en siamesisk dans

 

1920 debuterade Carina Ari som koreograf av en hel orientalistisk balett, inspirerad av sin lärare Fokine, till Mauritz Stillers film Erotikon. Hon dansar själv huvudrollen. Hon fick inte så mycket tid under själva inspelningen och fick improvisera mycket. Erotikon hade premiär på Röda Kvarn i Stockholm den 8 november 1920, dvs för exakt 96 år sedan.

Se det fantastiska klippet med Carina Aris orientalistiska danssolo, med start kring 35:44 :

Samma år gjorde Carina Ari och ett stort antal dansare från Operan i Stockholm skandal genom att lämna landet för att starta den Svenska Baletten i Paris, i Rolf de Marés och Jean Börlins regi. Det skulle dröja femton år innan Carina Ari fick dansa på Stockholmsoperan igen.

Jean Börlin, konstnärlig ledare för Ballet Suèdois Foto: Ferdy Flodin, 1919

Jean Börlin, konstnärlig ledare för Ballets Suèdois Foto: Ferdy Flodin, 1919

Hösten 1920 gjorde Svenska Baletten, som till slut fick namnet Ballets Suédois, succé på Theatre des Champs-Elysées i Paris. Deras signum blev ny koreografi, ny musik och ny dekor, allt omfamnande den nya världen där öst och väst kunde mötas. Rolf de Maré och Nils Dardel hade iallafall fysiskt rest runt i världen och samlat och studerat asiatisk konst. Repertoaren utökades till ”svensk” och ”spansk” och ”indisk dervisch”(fem muhammedanska munkar dansar till Buddhas (sic!) ära) -dans. Hugo Alfvén och Midsommarvaka fick också plats. Publiken var hänförd men pressen klagade över att de inte var svenska nog. Den 8 november, samma dag som Erotikon hade premiär i Stockholm, premiärvisades Dårhuset, en av Carina Aris favoriter, där Jean Börlin inspirerats av Pär Lagerkvist. Baletten Dårhuset skapade rubriker och ansågs inte vara någon balett, snarare mim. Där var den istället ”för nordisk tungsint” och ”för grotesk”. Men Ballets Suédois fortsatte bredda begreppet dans. På sina turnéer i Europa blev de uppmärksammade för sin samtidighet, att de gjorde hela kvällar fyllda av expressionistiska, kubistiska och dadaistiska dramer, helt i samklang med samtidskonsten.

Våren 1922 hade Carina Ari sin bästa tid med Ballets Suédois. Jean Börlin skapade ett solo för henne till Griegs musik, Anitras Dans, ur Peer Gynth. (Ett exempel på norsk musikalisk orientalism.) Carina Ari dansade den arabiska prinsessan Anitra och publiken blev så förförd att hon många gånger måste dansa samma dans två gånger i rad. Publiken ville inte släppa henne. Men, som Erik Näslund skriver, eftersom Rolf de Maré och många andra balettledare den här tiden ville återintroducera manliga solister på dansscenen blev Carina Aris framgångar för stora. Det var ju Jean Börlin som skulle vara Svenska Balettens stjärna. Hon fick därför inte dansa Anitras dans mer. Carina Ari tog farväl av Svenska Baletten 1923. 1925 framförde hon istället ett helt eget program bestående av åtta dansscener som hon dansade själv på Opéra-Comique i Paris. 1928 satte hon upp egna baletten Månstrålen på Opera Garnier. Hon dansade även själv en av rollerna.

Jag har inte hittat Anitras dans på film, men här är ett foto. Kostymen verkar vara en fantastisk skapelse där en Charlestonklänning hybridiserats med en egyptisk dansslöja.

Carina Ari i Anitras dans

Carina Ari i Anitras dans

De allra flesta i Dans-Sverige känner till Carina Aris Minnesfond men färre vet vem Carina Ari var och hur stor plats hon har i danskonsten, i Sverige och internationellt. Kanske har någon av er precis sökt Carina Ari-stipendiet? Jag avslöjar inte mer om Carina Aris fantastiska liv nu utan uppmanar alla att istället läsa boken. Gå till Dansmuséet i Stockholm, åk till Paris och håll minnet vid liv.

Jag tog tunnelbanan till Theatre des Champs-Elysees häromdagen. Hållplats Alma-Marceau.
Jag: Hej, jag har skrivit till er men inte fått svar. Vet ni att Ballets Suédois höll till här 1920?
Mannen i kassan: Ö. Nej.
Jag: Ballets Russes? OK. Har ni kvar någon affisch?
Mannen: Ö. Nej.
Jag: OK. Statyn inne i foyern, vem är det?
Mannen: Ö. Det är en karaktär som heter Penelope.
Jag: OK. Kan jag gå in och titta?
Mannen: Ö. Nej.
Jag: OK. Det är ju Nicolas Le Riche ikväll, men det var utsålt såg jag.
Mannen: Ö nej. Det finns, för 95 Euro eller 15 Euro.
Jag: OK, då tar jag en för 15 Euro.

Samma kväll fick jag alltså se den vackra teatern där Carina Ari, Jenny Hasselquist, Isadora Duncan dansade för snart 100 år sedan. Där nutida dans, konst och musik regerade. Jag drömde mig bort i publikens parfymmoln. Det gjorde ingenting att jag bara såg halva scenen. Jag fick lyssna på Debussy i sitt rätta element, följa balkongraderna, de små logefönstrena, fantisera om en vansinnig publik.

Jag hittade affischerna i foyern på tredje balkong. Förutom Isadora Duncan, Karsavina, Pavlova och två-tre kvinnliga dansare i mitten finns endast män representerade. Det blev väldigt tydligt, övertydligt. Där dansen presenterades, dvs danssolisterna, där fanns också de kvinnliga konstnärerna. Musik och bildkonst representerades bara av män. Varken affischplatserna för Ballet Russes eller Ballets Suédois hade foton på sina kvinnliga stjärnor. Där fanns istället bara Diaghilev och Jean Börlin. Så kan historieskrivningen bli. Så skev blir historieskrivningen alltför ofta. Vi måste förändra den.

Idag är det den 8 november. Det är min födelsedag. Jag ska iväg på en lektion i japansk dans, nihon buyo. Jag tänker på att exakt 96 år har gått sedan Carina Ari debuterade som koreograf i Mauritz Stillers Erotikon. Exakt 96 år har gått sedan Dårhuset hade premiär på Theatre des Champs-Elysees. Jag tänker på att Carina Ari ännu har kvar sin våning i Paris för att kunna hjälpa danskonstnärer, trots att hon själv har gått ur tiden.

Erik Näslund:”I mitten av 50-talet införskaffade hon en särskild ateljévåning i Paris för att kunna vara där ostörd med jämna mellanrum och bara ägna sig åt skulpterande. Det är en underbar liten våning uppe i Montmartre med utsikt åt ena hållet upp mot Sacre-Coeur och på andra sidan har man från terassen på 8:e våningen en hänförande utsikt över hela Paris.”

Såhär skriver Carina Ari till Bengt Häger i december 1956 när hon kämpar för att göra lägenheten bobar:”… jag har stridit i all denna långa tid, för att få min lilla våning i ordning… Lättare att skapa fram tio baletter än en liten våning i Paris…”

Satu-Marija Harjanne, dansare och koreograf och nu även bibliotekarie på Carina Ari-biblioteket berättade att Opera Garnier just haft en utsällning om Ballets Suédois. Här finns ett filmklipp a propos detta:

(Jag återkommer kanske om ett par år med en tyngre analys av orientalismen i svensk danskonst. Eller i fransk. )

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: