När vi började tro att Anna Halprin (1920-2021) var odödlig kom beskedet i tisdags att hon lämnat jordelivet, 100 år ung. Jag är tacksam att jag fått möta henne i studion och på scen. Första gången var på American Dance Festival, Duke University 1997 där jag var en av sex dansare som valdes ut att återbesöka hennes legendariska Parades and Changes. Och några år senare deltog jag i hennes heldagsworkshop i San Francisco, 1999. Mötet med henne påverkade hur jag själv arbetar med dans och med dansundervisning. Jag lyfter fram henne i mina föreläsningar och påminner att hennes idéer gav danskonsten nya riktningar.
Hon berättade själv att hon efter studier med Margaret d’Houbler var verksam som dansare i bland annat New York. Hon upplevde dock formspråket i ‘modern dance’ som för fastlagt. Hon tyckte att alla dansare blev kopior av Martha Graham eller Doris Humphrey. Dessutom kunde hon inte se sina barn växa upp i storstaden New York. Tillsammans med sin man, landskapsarkitekten Lawrence Halprin, flyttade hon därför till Kalifornien. Där byggde de tillsammans (1953-1954) en utomhusdansstudio bland red wood-träd i Kentville.
Under 1950-talet startade Halprin sommarkurser i dansimprovisation i San Francisco, som kallades San Francisco Dancers Workshop. Hit kom koreograferna Trisha Brown, Simone Forti, Meredith Monk, Yvonne Rainer, Merce Cunningham, Hanayagi Suzushi, tonsättaren John Cage m fl för att utforska andra rörelser än contraction-release och drop and recovery. Bland annat dansade de med ögonbindel för att värdera hur dans upplevs och inte hur det ser ut och begreppet koreografi blev en kollektiv aktivitet, en ritual tillsammans med andra. Därefter har nyare generationer dansare och koreografer fortsatt att resa till hennes studio i Kalifornien. Jag har fått mail från Bloggen om Dans’ läsare som rest till Kalifornien efter att ha mött Halprin här på bloggen.
Det är Anna Halprin och inte bara koreograferna på Judson Church som är anmodern till postmodern dance. Postmodern dans föddes i hennes utomhusstudio. Hon och Lawrences tankar om space har också påverkat andra områden, som arkitektur och kulturgeografi.
Kanske följer du Annas och Lawrences RSVP feedback-loop utan att tänka på det? Pierre Bal-Blanc och Lou Forster skriver:
Formalized by Lawrence in 1968, the “RSVP” feedback loop describes this creative process; it involves four components: an assessment of resources (R); scoring (S); valuaction, an evaluation of the work based on values (V); and performance (P). As a response to the Watts riots in Los Angeles in 1965, for example, Halprin created a multiracial U.S. dance company, nearly unprecedented, in which the RSVP cycle provided a method for each community to be seen and heard in its own terms. She went on to work with other racial, sexual, and local minorities (consider Male and Female Rituals, 1978), as well as with HIV-positive people (Circle the Earth: Dancing with Life on the Line, 1989).
På hennes workshop med efterföljande artist talk 1999 var hon redan kultförklarad och fick ta emot många kärleksfulla kommentarer. Hon svarade hela tiden: I hold up a mirror. Hon vände sig bort från kultförklaringarna och bad alla se och uppfatta sin egen agens istället för att hylla henne.
Här är en trailer från en av många dokumentärer om Anna:
Här ytterligare ett inslag om hur hon arbetar med dans:
Här är hennes solo My Grandfather Dances som jag såg live på American Dance Festival, 1997.
Filmen är regisserad av Douglas Rosenberg, (som jag för övrigt bjuder in till Sverige i oktober):
https://vimeo.com/280086491
Här är ännu fler exempel på Halprins konst och aktivism, ett utdrag ur filmen Artists in Exile: A Story of Dance in San Francisco. Bilderna med det stora nätet är från La Scala. Halprin fick en beställning att skapa ett verk särskilt för operan. Dansarna släpade in ett stor nät från stranden, in på teatern.
Jag har som sagt fått möjligheten att (via resestipendium från Konstnärsnämnden och Teaterförbundet) möta hennes dans och tankar om dans. 2007 läste jag Janice Ross’ Experience as Dance som är en fantastisk och viktig biografi om Anna Halprin där vi också får förstå den historiska kontexten. På grund av Halprins judiska rötter var många skolor stängda för henne. Därför bjöd hennes mamma hem danskonstnärer för att Anna skulle få tillgång till dans. Hennes eget utanförskap sedan barnsben gjorde att hon förstod andras och där grundlades hennes tankar om vem som får lov att dansa och hur dansen kan bli till för fler.
När jag läst Ross’ biografi provade jag nya rörelsekoncept tillsammans med mina barn där vi använde klippor som golvyta och pinnar som rekvisita. Jag skapade därefter en utomhusdansverkstad för barn som jag gav två somrar i rad på Brännö. Brännö Sommardans.
Tack Anna Halprin för ditt mod och din generositet.
Bloggen Om Dans 