Pooja Foto Leonard Stephán
Hej, vem är du?
Hej, jag är Pooja, eller Anette Pooja. Jag är från Sverige, men inombords från Indien. Jag är Odissi & Bollywood dansare/koreograf/pedagog, spirituell sökare, mamma, husägare, cineast. En av producenterna i MYSK Indisk dans & Magisk Teater och World Dance Company. Dyrkar Indien i alla dess former. Jag är en äventyrare, älskar att resa, möta människor och platser som ger kunskap och insikt, jag är den som inte ger upp om något intresserar mig. För närvarande master-student i teater och fördjupat skådespeleri på Högskolan för scen och musik i Göteborg.
När och varför började du dansa?
Jag började dansa sent i min ungdom, enligt normen. Efter högstadiet jobbade jag på en liten teater och studerade teaterämnen. Senare, efter att ha avslutat två produktioner med fysisk teater, enligt kroppens poesi, (med Carina-Maria Möller från Larssons Teater) kände jag behovet att fortsätta utveckla min kropps fysikalitet. (Läs mer om kroppens poesi här: http://www.larssonslabb.se/kroppen.htm.) Då hamnade jag på en orientalisk danskurs och upplevde att det var en spännande metod att isolera kroppen och samtidigt eftersträva skönhet. Så hade jag inte jobbat inom kroppens poesi. Senare, i samband med mina DI- (Dramatiska Institutet) studier upptäckte jag, samt började studera klassisk indisk dans i Stockholm, kuchipudi (populär i södra Indien) för Kristina Borgkrans. Inom den indiska dansen kombineras åtskilliga nivåer av uttryck; bl.a. spiritualism, fysiskt formad träning i kombination med berättande. Dansen länkade med mitt intresse för teatern, men den var desto mer fysisk krävande. Det var utmanande och väldigt svårt. Ändå blev jag fast. Slutligen fann jag Odissi, från Orissa i östra Indien. Odissi, upplevde jag, var starkt förenlig med min personlighet och karaktär. Den utövades inte i Sverige, så jag blev tvungen att söka upp den via London och fortsatte till Indien.
Odissi Shiva Shakti Foto: Linda Fredling
När blev dans ditt liv på riktigt? En särskild händelse/beslut?
Jag lämnade Sverige direkt efter min utbildning på DI och tog klasser varje dag i New Delhi hos min guru, Hare Krishna Behera. Jag fick ICCR stipendium, Indian council for cultural relationship, för min utbildning. (ICCR är ett statligt kulturråd som ger bildrag till utlänningar att utbilda sig i Indien). Min guru hade tendensen att vilja lära mig väldigt många danser på kort tid. Vid ett tillfälle beslöt han att jag skulle uppträda solo för första gången, under mitt 2:a eller 3:dje år. Det skedde inte ofta att min guru berömde mig, tvärtom tuktades jag för att uppnå kännedom. När jag dansade en berättande dans ur Geeta Govinda av Jayadeva, kärlekspoem om Radha & Krishna, blev min guru väldigt stolt! Komplimanger från musikerna överraskade mig. De tyckte att jag kunde formulera innehållet av dansens betydelse så väl. Det anses avancerat, särskilt för en utlänning. Då slog det mig att det vara inte bara mitt kall som drev mig. Det var också förmågan, att kunna absorbera budskapet och förmedla den, som gjorde att jag vågade tro på att jag valt rätt dansväg. Den vägen har jag aldrig svikit. En magisk kväll i Vrindavan när en ko förföljde mig, tog jag det som ett tecken! Kvar i Indien blev jag ju 6 år, med minst 10 återresor för fortbildning.
Pooja blir välsignad av en elefant utanför Ganeshas tempel i Pondicherry
Går det att säga att dansare har en speciell livsstil med vissa kännetecken?
Ja, över lag. Alla dansare är medvetna om sin kropp, kroppen som verktyg och utövare på och även utanför scen. Dansaren håller oftast en strikt kosthållning, komplimenterar med massage och övningar för leder och musklernas välbefinnande. I väst går det till överdrift vad gäller kroppsidealet, särskilt inom baletten, där har man hört skrämmande rykten om kosten. I mitt fall, i Indien, befann jag mig i Odissi-världen, dvs jag åt, sov, såg, pratade och läste Odissi. Jag intresserade mig endast för det som relaterade till dansen. Yoga, kampkonst, rituell dans, drama, folklig dans och övriga klassiska dansformer. Jag var nog en hängiven Odissi-nunna, som i princip under en tid övergav mig till Jagannath (guden man tillber i Orissa), m a o jag levde som en Mahari, hängiven Jagannath, som i ett kloster. Det var inget Jagannath krävde, det var mitt ett eget val, för koncentrationen. Fler utländska studenter jag kände levde så. Livet i Indien var min injektion, där fick jag min kunskap. I Sverige fick jag möjlighet att dela med mig av den.
Pooja med dansare på Voodoo Bazar i en Bollywoodkoreografi:
Isåfall, vad finns det för gemensamma nämnare?
Kosthållningen, träning av yoga i olika former, space & puls, närvaro.
Det dyker upp kurser i yoga/dans t ex, hör de ihop eller är det en marknadsanpassning?
Yoga separerar sig inte från något, det är det unika med yoga. Livsfilosofin med yoga är att uppnå andlig disciplin och har inte marknadsanpassning som ursprungligt syfte. Men ja, det är en exploaterad trend just nu. Det dyker upp yoga i alla slags former för att passa till en viss målgrupp. Om en danskropp blir healad av yoga, varför inte samtidigt tjäna sitt bröd på att dela med sig av sin kunskap? Jag själv har givit klasser i yoga, det ligger nära Odissi, som i sin tur kan ses som en dynamisk aktiv form av yoga. Danskurser är det vi bedriver på World Dance Company och det är oerhört populärt.
Pooja gör yoga i Rishikesh vid Ganges
Intressant. Jag har själv undervisat i yoga och experimenterat med lektioner som blandar yoga med japansk dans. När elever som tränar japansk svärdskonst – iaido – kommer och tar lektioner i japansk dans med mig, upplever de också att dansen är en mer dymamisk och aktiv form av iaido. Balett/modernt/street? Passar de ihop, eller stör de varandra i sina olika tekniker?
Dessa danser är inte mitt område. Men jag förstår inte varför en dansstil skulle störas av någon annan stil? Var och en är bärare av sin teknik. Jag vågar säga och tror att ingen ny dans har uppstått ur sig själv, gener av arv finns också inom dansen. Balett lånar mönster från indisk klassisk dans, men istället för hårda fotstampar dansar man på tårna. Människan har varit ett vandringens folk, dansen har följt med, likaså musiken och berättelserna. Du kan hitta moderna influenser i klassisk 2000-årig Odissi. Börja med att ta av kostymen, sätt på trendig musik, med små förändringar i rörelsen kan dansen tolkas modernt och västerländskt! Jag skulle vilja ifrågasätta varför bara vissa utvalda danser får synas på våra etablerade scener. Det beslutas uppifrån att balett och modernt är accepterad och ”riktig” scenkonst. Jag önskar en förändring i utbud, jag vill se mer normbrytande konst. Konstnärers höga krav att passa in i mainstream och samtidigt skapa nytt häpnadsväckande material, medan det ändå är statliga regelverk som väljer ut, gör att konstverk faller bort. Publiken på landsbygden får heller inte välja, det väljs åt dem, över deras huvuden. Det är tragiskt!
Musik?
Jag lyssnar på mycket indisk musik för den gör mig inte trött. Jag älskar etno & fusion, Bollywood och klassisk indisk, det får mig att må bra. Jag lyssnar på Prem Joshua, Global Spirit, Chinmaya Dunster. Den mer ”vanliga” indiska musiken är bollywood & bhangra. Nu florerar heta filmmusiken: Chennai Express i högtalarna. Sedan går jag igång på rock. Sweet är mina första idoler från det jag var 6 år, de finns med mig än idag, även i vår Bollywood á la 70-talsshow.
Chennai Express:
Bollywood à la 70-tal Foto: Zhina Nima
Kläder?
Scenkläder Odissi: Sidensarie: 5 ½ m tyg, uppsydda av skräddare i Indien, 4 st delar = sarie-blus, byxkjol, höftstycke och åtsittande dupatta (sjal). Ett antal smycken, hårblommor i 3 delar, röd alta på fingrar och fötter, fotbjällror. Påklädningen tar c:a en timme.
Bollywood: Lehenga, lång vid kjol och en blus. Tyget har vackra, sprakande sten- och glitter-dekorationer. Smycken, håruppsättning och smink.
Hemmamys: Mjukiskläder och varma sockor.
Pooja dansar Arabhi Pallavi i Göteborg:
Mat/vegetarianism/rawfood? Champagne/ostron? Spritkök/pulversoppor?
Jag är en vegetarian som äter fisk, rawfood, färska grönsaker och frukt. Just nu går mixern igång på smoothies och rostade valnötter.
Samhällsklass? Hög/låginkomsttagare?
Låginkomst.
Saknar du ditt ”golv”, din ”mark” när du är långt från studion?
Tacksamt är att Odissi kan dansas på alla sorts golv, slipad sten, trägolv, plastmatta. Dansmatta är det minst ideala för det tar bort ljudet av stamparna. Det ideala golvet i Indien är marmorgolv, slipat, glatt, ger ifrån sig en vacker klang från fotstamparna.
Myter från Djungeltemplet Foto: Johan Rubbestad
Har dansandet förändrat dina rörelser i vardagen?
Jag kör tandborstning med vassa armbågar rakt ut, har genomskådats. Troligtvis äter jag även på detta vis. I och med att grundhållningen är utåtvridna armbågar och knän i Odissi.
Vanliga dansarskador?
Trött rygg, det må vara för att man tillbringar mycket tid vid datorn. Inom Odissi finns knäskador och ländryggsskador. Om man trycker ut sin höft för mycket och slarvar med uppvärmning och stretch är det förödande.
Finns det någon pensionsgräns för proffsdansare?
Inte för klassiska indiska dansare. Man dansar fram till sin död om man vill och publiken så önskar. Det anses i Indien att dansare blir bättre och bättre ju äldre de är. Som i Japan! (författarens kommentar) Dansarens erfarenhet med skalans alla nyanser och tyngd ger behållning, den kvalitén kan inte en ung människa förmedla. De flesta gurus dansar fram tills de är 75 år. Jag har själv sett en av Indiens stora mästare på scen då han var 73 år, Kelucharan Mohapatra. Han dansade en kvinnoroll, Radha, ur Geet Govinda. Radha skäller ut Krishna som tillbringat en natt med koherdinnor istället för med henne. Ett svartsjukedrama utan motstycke. Denne mästerlige dansare fullständigt strålar ut den bedrövelse ur sitt inre en människa kan känna när hennes älskade varit otrogen. Ett mästerverk där publiken tårades!
Kelucharan Mohapatra:
Bloggen om Dans tackar Pooja för hennes berättelser om vägen till Odissi. Ni möter henne på Högskolan för Scen och Musik, Kulturhuset Oceanen och förstås i Indien.
Bloggen Om Dans 