Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2016

slider_1

Svenska Hijabis, ett communityscenkonstprojekt

För över tre år sedan skrev jag om communitydans här på Bloggen om Dans.

Inför Kultur i Västs nationella nätverksträff  den 24 november 2016 har jag pratat med två personer om vad de tror att communitydansen är och kan vara idag. Det är dels Paloma Madrid, snart aktuell som dansare i Marina Abramovic performance på Moderna Muséet i Stockholm, som i samarbete med America Vera-Zavala just nu är aktuell med den uppmärksammade föreställningen Svenska Hijabis och det är också Benedikte Esperi, aktuell som curator på galleri A_Venue i Göteborg, som berättar om sina projekt i Uddebo och Barcelona. Tyvärr hade jag inte möjlighet att intervjua båda samtidigt. Paloma bor i Stockholm och Benedikte bor i Göteborg. När jag skriver ned deras svar i detta inlägg har de alltså inte befunnit sig i samma rum och de kan därför inte svara på varandras kommentarer. Anledningen till att  jag ställt deras svar bredvid varandra, som om de befann sig i samma rum, är för att det ska bli lättare för läsaren att höra om deras olika tankar.

uddebo_alla_gar

Communitydans i Uddebo


Ami: Hur kom du själv in på communitydans?

Paloma: Jag arbetade på Moderna Dansteatern i Stockholm. Jag tyckte att samtidsdansen var alltför homogen. Koreograferna och publiken på Skeppsholmen såg väldigt lika ut. Jag ville göra och möta  någonting annat och därför startade jag upp Dans i Lägenhet. Konceptet var väldigt tydligt. Jag ville att alla skulle kunna låna hem dans från biblioteket. Vem som helst skulle alltså kunna låna hem dans direkt hem till sig. Jag och tre dansare dansade sedan i 40 min, över hela lägenheten, och sen satt vi ner och pratade om dans. America, som just höll på att starta upp Botkyrka community teater och dans, hörde om mitt projekt. Hon tyckte att det lät som ett communityarbete och på den vägen är det. Jag hade inte planerat att börja med communitydans men det ena ledde till det andra. Dans i Lägenhet fick premiär i Alby 2008. Sedan drev jag och America teatern tillsammans 2008-2011.
Se en dokumentär om Palomas arbete med Dans i Lägenhet här:
https://vimeo.com/39792957

Benedikte: För mig handlade det om att jag ville utveckla en idé jag hade tillsammans med min kollega Ida Lod. När Danskontoret 2013 utlyste medel för residens att skapa communitydansprojekt sökte jag och fick det. Det fanns alltså en beställare från början vilket såklart öppnade dörrar för oss. Kulturchef och kulturskolechef i Tranemo kommun gav oss gratis lokaler att arbeta i och de bekostade tekniken till föreställningarna. Barn, ungdomar och vuxna medverkade. Asylsökande, papperslösa, urinvånare, nybyggare, lokala kören, dansare, konstnärer, musiker mm – de var alla med i det stora verkets tillkomst som blev som ett bygdespel. Och nu har de ett danskompani igång som resultat av vårt arbete. Jag och Ida åker fortfarande till Uddebo och träffar deltagarna och jobbar vidare, fast i mindre skala. Vi ska ha en workshop nästa månad.

Ami: Vad tänker du om communitydans idag, jämfört med för tre år sedan?

Paloma: Jag tänker på begreppet communitydans. Nu är communitydans mer etablerad i Sverige. Idag tar många konstnärer egna initiativ och har blivit intresserade av att jobba på det här sättet, allltså med deltagande i fokus och sätt som man vill möta andra personer på. Berätta deras minnen och berättelser. Det är flera konstnärer som söker sig till kommuner själva för att skapa sina egna former. Jag var nyligen på dansaudition och upptäckte att flera av dansarna där jobbade med deltagande dans på något sätt.

Benedikte: Jag tänker att communitydans bara är ett nytt sätt att använda internationella begrepp i något som existerat sen människans begynnelse.
– Gruppen
– Kollektivet
– samhällen
– stadsdelar
– regioner
– länder
– Intressen som samlar till gemensamt utforskande och utvecklande
– dans, sång(kör), teater, musik bär en lång tradition av gruppen (community)
Community som begrepp är både intressant och komplicerat. Vi gör en handling exklusiv när konsten kliver in på nåt sätt. Mitt communitydansprojekt startade i Uddebo år 2013 tillsammans med min kollega Ida Lod. Uddebo är en så kallad avfolkningsort men hit flyttar nu en ny generation. Det jag och Ida ville undersöka var framförallt en ny form av historieskrivning. De gamla husen, de nya husen, jorden, platserna, de gamla minnena och de nya minnena, drömmar om framtiden, då och nu. Det blev vår material till en scenisk getaltning som gjordes ett år senare.

Paloma: Arbetet med Svenska Hijabis har lett till att vårt arbete synliggjorts framförallt på teatrarna runt om i Sverige. Communitydans och teater har fått en tydligare berättigad plats på scenen. Där jag vill hitta sätt att utveckla vår konst och möta de personer som vi tycker är viktiga och intressanta i våra arbeten så att deras kroppar får dansa. Det som också har hänt är att communitydansrörelsen i sig är mer organiserad idag, t ex av danskonsulenter och olika regioner som stöttar. Det pratas om communitydans på ett nytt sätt och många ser möjligheterna med att jobba med communitydans. Det har förändrats sen sist. Då var det i uppstartsfas men nu finns communitydans som begrepp och samhället runtomkring hänger med och uppmärksammar den med exempelvis inslag i medier.

Pressbild Svenska Hijabis

Foto: Elin Berge

Benedikte: Jag skrev i min masteruppsats, angående hur jag relaterar till Communitydans. Extension of the C:  I need to extend, expand, make it wider, bigger, more, including, embracing, richer, inclusive. I need to extend the C

C as in Community
C as in Communication
C as in Composer

beneuddebo

Foto: Benedikte Esperi

Ami: Idag väljer alltså fler att arbeta med communitydans, helt enkelt för att många vet att det finns något som heter communitydans. Det går att läsa om det och det finns människor att fråga om det.  Konstnärer vet själva vilka de vill jobba med och med vilka frågeställningar. Har det hänt att en community eller en stadsdelsnämndsordförande, eller byråkrat  hört av sig till dig och själva vill beställa ett communitydansprojekt utifrån egna frågeställningar?

Paloma: Den frågan har jag aldrig fått. Jag tror att det beror på att jag många gånger har serverat idéer direkt till byråkraten och till teaterchefen och resultatet av det har blivit att dom fått en ny publik. Från början kanske inte det var meningen, men communitydans skulle kunna vara ett sätt att hjälpa till att hitta nya teaterbesökare. Jag förvånas fortfarande att det inte finns några communitysektioner, eller vad man ska kalla det, på varje teater som det finns i England. Det är ju jättevanligt. Communitydans finns på många engelska danshus, varför inte här? Det borde alla institutioner ha, dels som ett rent producentintresse men framförallt för att få möta andra sorters berättelser, minnen och kroppar. Det är viktigt, särskilt nu när människor och situationer ska pekas ut och ramas in på ett fientligare sätt. Då borde det finnas en stor communitydanssektion på Dansens Hus eller någon annan institution. Kulturpolitiken i Sverige är inte riktigt där ännu. Förutom Tanja Mangalanayagam på Skånes dansteater. Skånes Dansteater är ett jättebra exempel. Exempel från Skånes Dansteaters Communitydansprojket

Benedikte: Mitt första communitydansprojekt till hälften egenskapat och till hälften beställt av Tranemo kommun. Att kommunen faktiskt ville ha oss där gjorde att vi enkelt kunde komma i kontakt med människor. Det saknades dock forum och rutiner för hur communityprocesser ska hanteras ur ett hållbarhetsperspektiv. Hur fortlöpande konstnärligt arbete som initierats kan leva vidare även när konstnärerna ‘åkt hem’? Det uppstår ju starka möten mellan människor och situationer som ibland blir för svåra att bära utan externt stöd.

Paloma: Utvecklingen bör gå mot att communitydans permanentas och organiseras bättre och därmed kan överleva längre än enstaka projekt. Att insitutionerna bjuder in konstnärer som med sina erfarenheter skapar communitydans är också viktigt för utveckling av danskonsten. Jag tänker också på dansteknik, idag är enbart en gedigen dansteknik passé. Det är ju viktigt att behålla danspraktiken, alltså du kan komma från en tradition av balett, flamenco eller västafrikansk dans. Men många kroppar som vi möter idag praktiserar inte dans på det sättet. Och vi förlorar ju mycket om vi bara strikt ser till klassiska danstekniker. Communitydans för mig som konstnär betyder att vidga sättet att se på kropp och rörelse, att få fram andra uttryck och andra sätt att röra sig och fundera om kroppen. Att få tänka kring dans och kanske komma fram till:”Nej, jag vill inte dansa!” Det är häftigt att få kunna säga det. Att inte vara en självklar kropp i dansarnormen – kanske är det din mamma kanske har tvingat i dig balettskor och du har inte haft någon egen stark vilja att gå en annan väg. Det är inte självklart att vilja dansa och det måste gå att visa ett motstånd mot det också. Det är intressant att titta bakåt i historien. När vi började ta lektioner och ”lära oss att dansa”. Det är en ganska borgerlig tradition som är en kultur i sig.

Benedikte: Vi upplevde att just dansandet, kravet att skapa koreografi, blev ett stressmoment som gjorde att processen inte alltid kändes fri. Visst, vi är experter på kropp och dansimprovisation men i det här fallet blir vi också handledare i ett devisingprojekt där vi ska hjälpa fram deltagarnas egen vilja och lust att berätta. Jag skulle vilja kalla det communityart, där handledaren kan vara antingen dansare, poet eller scenkonstnär. Vi kan arbeta fysiskt i studion men i det färdiga bygdespelet som arbetades fram kanske dansen transformerades till en berättelse, en visa, ett bildspel, poesi. Sedan har jag varit med i andra communitydansprojekt där alla deltagare har varit dansare. Där har det handlat om att skapa möten mellan nyutexaminerade dansare och väldigt erfarna dansare. Det är ju också ett communitydansprojekt.

Ami: Idén om den disciplinerade kroppen som nästan alla dansskolor för vidare kan stå ivägen i skaparprocessen. Skapad för en viss publik som kanske inte ville se ‘den sköra kroppen’ och som bara fortsätter av tradition. Publiken är ju en helt annan idag.

Paloma: Det är viktigt att kunna se den förskjutningen och den transformationen. Idag koloniseras inte vår kropp bara genom att bli disciplinerad in i musklerna. Det är inte bara musklerna som jobbar. Hela disciplineringen går in i blodet, i kroppsvätskorna, inuti oss. Kapitalismen, den finns ju överallt. Det går att göra profit på vilken kroppsdel du vill. För en dansperson är det det där som är viktigt – att möta politiken i det.”Nej, jag vill inte dansa! Jag behöver inte dansa! Och därför dansar jag.”

Jo Parkes film Mother:

Benedikte: Jag har tänkt mycket på vem jag blir som koreograf i ett community-dansprojekt. Det är också en risk att konstnären blir en ”helig ko” i sammanhanget. Att den ”fantastiske konstnären” kommer till ”de/oss” och gör världen bättre, liknar det traditionella sättet att se på kunskap, en kanonisering av mästar-lärlingtraditionen, att konstnären blir ett nutida helgon. Det blev ett lite märkligt sätt att tillämpa vår konst, vår konstnärliga praktik i en redan befintlig community i en liten by på landsbygden. Vårt uppdrag var att stanna på plats under minst två veckor. Det blev såklart mer. Vi valde att sprida ut tiden från hösten 2013 till sommaren 2014. Vi ville inte skynda på processen. Känslan av att appropriera människors liv och historia var något vi problematiserade en hel del.  Jag är glad och stolt över erfarenheten men jag tror att man bör överväga denna typ av tillämpade konstprojekt och politiken i den. Den har likheter med postkoloniala beteenden i och med positioneringen  ”oss” och ”dem”.

Ami: Det är komplicerat. Jag har aldrig lett ett rent communitydansprojekt men har ju arbetat en del på skolor och är livrädd för bilden där jag som konstnär ska göra alla glada och befria och stärka allas kroppar. Det kan jag inte. Det handlar om en annan typ av ledarskap som ännu är unik i samhället. Kan man exempelvis säga att communitydans kan verka emot ett kapitalistiskt system? Och verka för demokrati. (Om vi släpper idén att vi ska gymnastisera medborgarna?)

Paloma: Exakt så.

Ami: Och vilken politiker skulle inte vara inresserad av detta idag? Projektstöden borde ju flöda.

Paloma: Communitydans kan också problematisera frihetsbegrepet. Frihet för vem och vilka? Du kan ju vara en individuell revolutionär och köra ditt eget race. Jag tycker att det finns en annan kraft och rörelse i begreppet community. En annan typ av koreografi. Som skapas i mötet med flera eller många kroppar i förändring.

Ami:  Vad är skillnaden på communitydans, communityteater och arbetarteater?

Paloma: Skillnaden är kontexten. Samhällets förändring. Arbetarteatern i Sverige på sjuttiotalet skapade ju mer plakatteater med direkta politiska budskap. Estetiken var helt annan. Det fanns en annan tro på att teatern faktiskt kunde förändra samhället. När vi nu möts på seminarier och konferenser är iallafall svaret att våra metoder är ”precis som arbetarteaterns” – och vi har ju t o m samma referenser, som Boal. Och ja! Vi gör det, fast ändå på ett annat sätt. För det är andra kroppar också. Det fanns ju inga hijabis under arbetarteaterns tid. Det är markanta skillnader i vilka kroppar som har berättat förr och vilka som måste få berätta nu.

Benedikte: Kontexten och processen är skillnaden. Jag återkommer till begreppet kunskapsutjämning. Det är ett jättestort jobb, att arbeta för planare beslutsstrukturer. Jag är anarkist och det påverkar mitt arbete väldigt mycket. Jag och musikerna Harriet Ohlson och Klas-Fredrik Torsson samarbetade inför Hammarkullefestivalens fyrtioårsjubileum. Det var ett samarbete initierat av Tony Parath och Röhsska museet. Vi arbetade med skolbarn från alla stadsdelar som sen dansade på själva karnevalen som en gemensam grupp – stadens barn. Vi hade många, långa samtal om värdet av konsten, kulturen, samverkan, inkludering – att bryta stadsdelskarantäner. Titeln på musiken och dansen Det här är vår stad är kommen ur samtal, kropp och rörelser. Vi ville lyfta och utveckla en verksamhet som ett steg i att gå från en kanonisering och stigmatisering av stadsdelen.
Det här är vår stad:

Paloma: Om jag säger Latinamerika, dvs Amerika. Boal. Allt kommer ju från (brasilianske) Paulo Freire och hans sätt att förhålla sig revolutionärt till pedagogik.

Från Wikipedia: – att undervisa är inte att programmera utan att problematisera, inte att ge svar på frågor utan att kasta fram frågor, inte att överföra uppfostraren till eleven utan att provocera till självbestämning. Freires arbete mot fattigdom, svält och analfabetism upplevdes som ett hot för det totalitära samhälle Brasilien blev efter en militärkupp 1962, och innebar för Freires del fängelse och senare utvisning till det mer fria Chile, där arbetet och kampen mot analfabetismen fortsatte.

Det är politiskt och där finns en direkthet precis som i arbetarteatern. Boals Theatre of the oppressed och t ex osynlig teater handlar om att gå emot ett helt diktatoriskt tänkande och att få åskådarna att delta utan att dom vet om det och på så sätt synliggöra orättvisan. Att ställa sig där och göra verklighetstrogen teater på gatan som scen, där ingen visste om att det var teater – där förändrigen gestaltades där i stunden – var viktigt. Den community-teater och communitydans som vi skapar idag, i relation till Boal och Freire, verkar ju i en annan tid, en kapitalistisk och neoliberal tid, den äger hela kroppen. Nu äger den våra sinnen, våra tankar. Vi har inspiration från Theatre of the Oppressed med flera och vi tror ju också på en förändring och läkning. Vi tror på transformationen. Jag tror att kraftfulla energier kan förändra vårt samhälle och vårt tänkande för att göra världen till en bättre plats. Men den politiska kontexten är en helt annan. Vi måste till exempel idag 2016 förhålla oss till vad Bush sa och satte igång när han startade upp hela islamofobigrejen, eller som när Trump går ut med sin fascistiska propaganda. Islamofobin finns överallt nu med Trump som president för en stormakt.

Ami: Jag reste mycket i Egypten mellan 1999-2005 och skrev en del om det samt gjorde en föreställning. Jag fick söka efter ord för slöja. Ordet hijab fanns inte i svenska medier. Idag vet alla vad hijab är.

Paloma: Här kan jag se styrkan i communitydans. Communityteatern arbetar med berättelser, ord och språk. Men jag ser ju hela tiden till kroppen. Det är inte självklart för alla communitykonstnärer idag att se kroppen. Sin egen och andras. Vad möter du för rörelser? Vad möter du för kropp? Där finns minnen också. Sen kan du ha vilken metod som helst – du kan skriva manus. Men det är i kroppen jag ser det förändrande arbetet. Det är skillnad på att sitta på en tunnelbana och få en snusdosa kastad på sig för att man bär en hijab än att vara en arbetare som får kämpa för att få bättre lön. Eller att man tvingats fly från ett land för att en diktator vill mörda en för ens åsikter.

Ami: Visste ni från början att ni ville arbeta med islamofobi? Och hur sökte ni, hittade ni dansare?

Paloma: America, min kollega som regisserade pjäsen, skrev på nätet. En utlysning. först tror en alltid att ingen är intresserad, att ingen ska komma, att ingen vill. Vem vill stå där och berätta sin berättelse? Det måste ju vara en otroligt modig person. För när den väl står där måste den representera ett ställningstagande när den väl börjar berätta. Där blir det ju också konst. Jag vill att vi ska prata mer om de konstnärliga aspekterna i communitydans.

Ami: Du och Ida hade också en tydlig idé som ni ville arbeta med?

Benedikte: Ja, vi ville titta på historieskrivningen och det som inte berättas om människor. Hitta bortglömda, gemensamma minnen tillsammans. För mig var mötet med begreppet Community som kunskapsdelare och gemenskap inom genren dans på Barcelona International Dance Exchange  lab avgörande. Där mötte jag den amerikanske koreografen Kimberly Karpanty (USA). Hon kom sedan hit och arbetade med mig i mitt masterprojekt och höll även en Trappan-workshop i Choreography for social change. På denna workshop sammanstrålade jag med Moa Sahlin och Linda Wardal och med deras arbete med att inkludera andra kroppar på scenen. Det utmynnade i Kvinnliga Koreografers Konstnärskap under Kulturkalaset i Göteborg, där vi fick mötas och pröva varandras metoder. Det är också viktigt att dela metoder och få syn på hur vi som yrkesgrupp, vi koreografer och dansare, arbetar med varandra med våra olika synsätt, åldrar och erfarenheter.Hur ska vi arbeta med communitydans?

Ami: Ja, hur ser vårt koreografcommunity ut och vad tar vi med oss ut i ett arbete med communitydans? Vilka berättelser berättar vi?

Paloma: Det är viktigt att inte konsten glöms bort. Det är politik det vi gör, ja. Och vi tror på förändring, dvs communitydans som ett tillvägagångsätt. Men vi har ju konstnärliga verktyg, för hallå, vi är konstnärer och dom vi möter är experter på sina rörelser och kroppar!! Och jag gör det här för det är viktigt. Och jag ser orättvisa i min omgivning. Och det är där jag vill vara och verka för att förändra. Det handlar inte enbart om privilegier hit och dit. Det handlar om orättvisa.

Ami: Skulle du kunna tänka dig att göra ett communitydansprojekt på Östermalm?

Paloma:  Nej jag skulle inte vilja göra det.

Ami: Det är ju så ensamt och kontaktlöst där.

Paloma: Nej det är inte min grej. Det är som att be en målerikonstnär börja göra teve. Jag behöver min pensel, det är så jag jobbar och så jag vill fördjupa mig.

paloma

Paloma Madrid

 

Ami: Var arbetade ni, alltså på vilken plats, med Svenska Hijabis?

Paloma: Det är också en aspekt. Vi arbetade inte ute i förorten denna gång och deltagarna kommer från många olika delar och de hade olika klassbakgrund. De är alltså inte en homogen grupp. Det enda homogena med gruppen är att de är unga personer. Det beror säkert på att unga människor har lite mer tid. De måste ju ha tid att mötas flera gånger i veckan, det är ett ett åtagande. Vi arbetade i min studio på Liljeholmen och i ett residens på Turteatern.

Ami: Alla kom alltså till en plats där du är, där din konst finns? Bara där ligger ju en skillnad mot när konstnärer besöker ett community med risk att hamna utanför. Men i ert projekt kom deltagarna till en plats som inte redan var en invand community. Men som kunde bli en ny.

Paloma: Det som hände här är att det blev en communitydansföreställning som också är en berättelse om ett community – där deltagarna har helt olika erfarenheter. Och detta community definieras bara av att de är födda i Sverige och alla har valt att bära hijab. Det är berättelsen som är i fokus och inte platsen – alltså föreställningen kommer förstås att sättas upp på många olika platser. Vi visste inte från början att vi skulle ha premiär på Dramaten men vi visste ju att det skulle bli någon typ av black box. Så det är ju en skillnad från mitt arbete i Botkyrka – där  jag arbetade länge på en plats. Intitiativet till Svenska Hijabis kom från America. Det var hennes idé, hennes frågeställningar och också hon som sökte pengar. Därefter sökte vi upp teatrarna.

Ami: Fria projekt gör det svårt att fortsätta fördjupa arbetet med samma människor under lång tid. Händer det att  deltagarna själva vill gå vidare och fortsätta med ett sceniskt arbete?

Benedikte: Som jag sa tidigare, jag tyckte att det var svårt att lämna det vi skapat eftersom vi varit med om så mycket tillsammans. Vi skakades alla om och följde med i en del ganska tunga upplevelser. Nu återkommer jag och Ida men det hade behövts en person på plats en längre tid.

benedikte_o

Benedikte Esperi

Paloma: Svenska Hijabis har en ganska lång spelperiod, sista föreställningen är i januari på Inkonst i Malmö. Deltagarna i Svenska Hijabi har andra jobb som de går tillbaka till, förhoppningsvis med en erfarenhet rikare, med annat i baggaget som förverkligats på olika sätt. En pluggar på Konstfack, någon är färdig lärare, en älskar boxning men vet inte var den ska vara sen, en gillar bakning och kanske startar upp sitt eget konditori. I Botkyrka hade jag personer som specifikt ville dansa, alltså ville arbeta med dans och många visste inte om att det fanns en danshögskola eller att det gick att bli professionell dansare i Sverige. En del av dem träffar jag idag och då förstår jag att arbetet i Botkyrka bidrog till en förändring i deras liv, att jag kunde visa dem något de inte visste fanns.

Ami: Communitydansen finns som begrepp idag i Sverige. Fler och fler vet vad det är och jobbar med det. Men institutionerna, som har resurserna, halkar efter. Tror du det faktum att ni var på Dramaten kommer att bana väg för fler communityverk?

Paloma: Jag tror intresset fortfarande ligger på en ganska individuell nivå. Att enstaka chefer kontaktar personer som de vet jobbar såhär. Men jag tror inte riktigt att det är en boom på gång. Det går långsamt. Kulturpolitiken har inte de samtalen ännu, inte som jag har sett.

Ami: Det kanske pågår som vissa isolerade öar. Närlingslivet som ju sitter i styrelser på teatrarna som kanske har egna diskussioner?

Paloma: Ja närlingslivet har varit snabbare på att plocka upp detta och ger resurser. Exempelvis Postkodslotteriet ger ganska mycket anslag till communityprojekt och projekt med deltagarfokus.

Ami: Tror du att institutioner och kulturstödsdepartement kanske ser communitydans som en form av amatörteater? Att man är rädd att den professionella scenkonsten approprieras enbart för nyttoaspekten, istället för att se den politiska sprängkraften med andra berättelser – som teatern har långt kvar tills den fångar upp – och en annan publik.

Paloma: Ja det tror jag. Istället för att se att det är professionella utövare som arbetar med ickeprofessionella, hittills orepresenterade kroppar på teatern. För att institutionerna ska förstå vikten av communitydans och teater ska man börja med publiken och fråga sig vilka som kommer och vilka som inte kommer. Om det intresset finns. Men det har ju tagit så lång tid att bygga upp teatrarna som de är idag. Hela den västerländska teatern bygger på så många idéer som ska upprätthållas. Med alltifrån gestaltningsmetoder till kroppar som ska anpassas till det som ska spelas, kontrollen av det som visas. En mall som är svår att lämna. Därför tror jag det går så långsamt. Jag tycker man kan våga mera och inte vara så ängslig.

Ami:  Så det finns en del att göra.

Paloma: Ja det gör det.

Benedikte: Ett konkret förslag är ju att bjuda in de med erfarenhet av communitydans och låta dem vara mentorer för när nya projekt finansieras och skapas, så att erfarenheten och kunskapen inte bara rinner ut i sanden.

Ami: Slutligen, har du något filmklipp som du vill dela med dig av, någon communitydansskapare som inspirerar dig ?

Paloma: Ja, Adradanza

 

Bloggen om Dans tackar Paloma Madrid och Benedikte Esperi för att de ville dela med sig av sina erfarenheter om communitydans. De har konkreta förslag om hur communitydans kan stärkas i Sverige, t ex genom att ta vara på erfarenheter som redan finns, att diskutera möjligheter men också problem, att tänka hållbart, samt att institutionerna förstår och tar ett ansvar för hela publiken och inte bara den lilla grupp människor som idag går och ser dans och teater. Dans har en samhällsförändrande kraft och idag behövs många olika metoder för att kunna arbeta med demokrati och alla människors lika värde.

 

Tack!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: