Bloggen Om Dans

av Marta-Agata Szczerbinski, Ester Zetterlund och Klara Langwagen

I detta inlägg hittar du uppsatser skrivna av danslärarstudenterna Marta-Agata Szczerbinski, Ester Zetterlund och Klara Langwagen. De studerar ämneslärarprogrammet i dans på Högskolan för Scen och Musik på Göteborgs Universitet. Se tidigare post för mer information.

Dansteori av Marta-Agata Szczerbinski
När jag säger skapare och pionjär av jazz, modern dans och Hip Hop, vilka namn är det då som dyker upp i dina tankar? I denna uppsats kommer jag att diskutera jazzdans, modern dans och Hip Hop utifrån ett
feministiskt perspektiv med inriktning på ett strukturellt patriarkalt maktsystem. Jag kommer att välja en kvinnlig pionjär från varje stil och jämföra deras resor och hinder för framgång. Det jag kommer att diskutera och referera till är kurslitteratur, egna erfarenheter och tankar samt videoklipp från bl.a en podd. Med materialet jag valt kommer jag analysera utifrån egenvalda frågeställningar.
Jag vill utforska om kvinnliga pionjärer inom modern dans, hip hop och jazz har haft liknande hinder och problem eller om det skilt sig på grund av stilen, kulturen och tiden.
Frågeställningar:

• Hur har dessa dansstilars syn, utveckling, progression och kultur påverkats av kvinnor respektive
  män?
• Hur har kvinnors arbete med stilarna tagits emot av människor respektive mäns arbete?
• Vad har kvinnliga pionjärer inom stilarna fått kämpa med?
• Hur skiljer det sig mellan de olika stilarna och årtalen? Vad finns det för likheter och olikheter?
  Jazz – Kathrine Dunham
  
  
  Katehrine Dunham är en afro-amerikansk pionjär från USA inom jazzen som levde 1909-2006. Hon var känd som dansare, koreograf, skapare av Dunham-tekniken, lärare, antropolog och aktivist. Hon var verksam i USA. Kathrine tog examen som antropolog på University of Chicago 1963. Under denna tiden var antropologi inom universitetet relativt nytt som forskningsområde (Saroya Corbet, 2014). Hon valde därför att fokusera på att forska i den karibiska kulturen och dess dans. Dunham var tränad inom Dalcroze- och Laban-teknik samt balett och modern dans. Hon bildade ett danskompani vid namn ’’Negro Dance Group’’. Därefter reste hon till Karibien (Haiti, Jamaica, Martinique och Trinidad) för att studera kulturen utifrån ett antropologiskt perspektiv, men även för att vara delaktig i den kultur hon studerade. De erfarenheterna hon fick där gjorde att hon började utveckla en form av ny dansteknik med inspiration av jazz. I denna utvecklingen började hon också utforska sina egna afrikanska rötter. Detta blev en viktig del i hennes utveckling av jazzdansen. Hon studerade den kulturella funktionen av dans. Hon var en av de stora koreograferna som formade jazzen bort från det ’’folkliga’’ till det sceniska. Hon startade även utbildningar där en av de kändaste var ’’Dunham School of Dance and Theatre in New York City’’.
  
  Hon skapade danskompaniet ’’The Dunham Company’’ som uppträdde på Broadway på 1950-talet, då Dunhams främsta fokus låg på dans för scenen. Hon koreograferade flera verk på Broadway, t ex Carib Song (1945), Blue Holiday (1945). Då segregationen var stor under 1940-talet i USA fanns en stark anledning (och ett dilemma) för Dunham att uppträda för en vit publik för att ge plats åt den ’’svarta dansen’’. När Dunhams kompani turnerade möttes de av stor rasism då de ofta blev nekade hotell, restaurang service, träningslokaler samt vilken publik de fick uppträda för. På grund av detta arbetade Dunham aktivistiskt. Hon samarbetade mycket med dansaren och koreografen Pearl Primus (1919-1994). De arbetade tillsammans för att bekämpa rasismen genom att visa och sprida kunskaper till vita människor om vad svart kultur och dans är för något och låta den få ta mer plats. (Guarino.L & Oliver.W, 2014) Kathrine fick som afroamerikansk kvinna möta rasism och sexism på grund av sin hudfärg och sitt kön. I södra USA var rassegregeringen enormt stor under hennes år som dansare, vilket också gav henne kraft och energi att kämpa för svartas dans och kultur. Under ungefär samma tid var dansaren och modern dance-pionjären Martha Graham (1894-1991) verksam. Den stora skillnaden på Dunham och Graham är hur de blivit bemötta utifrån etnicitet. Kvinnliga dansare och koreografer hade det svårare karriärmässigt och mer att kämpa för med många hinder på vägen. Det som Dunham och Graham hade gemensamt var att de är två kvinnliga representanter för modern dans respektive jazz i Nordamerika. De arbetade dessutom självständigt för den nordamerikanska feminismen via dans. Detta skiljer sig åt när en jämför med Hip hop-pionjären Baby Love (Daisy Castro), medlem i gruppen Rock Steady Crew där hon både dnasade och rappade. Castro lyckades karriärmässigt genom att sammarbeta med män. Hip Hopen var så pass mansdominerat att kvinnorna behövde uppmärksammas av män för att kunna ta mer plats och synas, vilket i sin tur blev en ännu större kamp för jämställdhet utifrån arbetsvillkor och möjligheter i branschen.
  
  Modern Dans – Martha Graham
  Martha Graham (May 11, 1894 – April 1, 1991) är en av de stora pionjärerna för modern dance i
  USA. Martha såg vid 17 års ålder flera föreställningar av moderndansarna Ruth St. Denis (1879-1968) & Ted Shawn (1891-1972) som tillsammans kallade sin skola Denishawn, men Graham fick inte börja dansa på heltid för dem förrän hennes far gick bort (Mazo, 2000). Föräldrarna ville att hon skulle satsa mer på akademiska studier. Vid 22 år fick hon sin första roll i en professionell uppsättning av Denishawn. Graham var hos Denishawn i sju år för att sedan efter 1920-talet bryta sig loss för att undervisa på egen hand i New York och starta ett eget kompani. Anledning till detta var att hon inte hade samma syn på utvecklingen av dansrörelser som Denishawn. 1926 satte Graham upp sitt första verk med sitt kompani, bestående av endast kvinnor. För varje föreställning hon satte upp drogs hon sig mer och mer ifrån Denishawns stil. Hon samarbetade med Louis Horst (1884-1964) som var en kompositör och pianist som också jobbade för Denishawn. Horst lärde Graham om musik och valde att fortsätta samarbeta med henne och hennes kompani.
  
  Grahams mål och arbete strävade åt motsatt håll från baletten. Hon ville komma så långt ifrån baletten som möjligt, då hon hade en annan filosofi kring dans. Hon ville att dansen skulle grundas i landets nationella element, Nord-Amerika i detta fallet. Det var väldigt viktigt för henne att skapa dans utifrån arv och kultur. Förutom arv så började hon och utforska och jobba mer med dansteater som utvecklade hennes teknik (Mazo, 2000). När Graham skapade sitt kompani hade hon endast kvinnliga dansare. 1938 anställde hon sin första manliga dansare, Erick Hawkins, som hon också gifte sig med. Efter 1938 när hon arbetat med sitt verk ’’American Document’’ som baseras på nordamerikansk historia, började hon intressera sig mer av vad sexuella anspelning kunde göra med dansen. Hon mjuknade till sin stil i form av mindre attacker och jobbade mer med contraction och release. Från början var Graham väldigt inspirerad av Ruth St. Denis orientalistiska sätt att koreografera på, vilket hon tog med sig i sin utveckling av danstekniken. (Mazo, 2000)
  
  Det första tankar jag får kring Grahams arbete är vilket otroligt inflytande hon hade och hur hon lyckades nå ut till publiken, sina elever och dansvärlden. Många av hennes elever blev välkända dansare och koreografer efter tiden hos Graham. Hon lyckades få bra samarbeten och vågade gå emot både den klassiska baletten och Denishawn. Varför det verkar ha varit lättare för henne kan diskuteras och resoneras fram till olika anledningar, men om jag ska jämföra med de andra två pionjärer så är det första jag tänker på privilegium. Martha Graham växte upp i en familj som hade pengar. Hon är vit. Hon hade möjligheten att skapa sitt kompani med endast kvinnor. Jag tror att detta gav henne respekt från andra dansare, då hon också fortsatte utveckla sin teknik och var väldigt bestämd. Att hon fokuserade främst på kvinnor och skapade verk som relaterade till Nordamerikas historia gav henne respekt från den amerikanska publiken. Det gav säkert mer makt och respekt om en vit konstnär framförde sin konst för vita som också hade makt. Såklart finns det två sidor av ett mynt. Martha Graham hade en fader som inte stöttade hennes karriärsval. Hans bortgång möjliggjorde att hon kunde försörja sig på dans, men som också gjorde livet tuffare att behöva försörja sin mor.
  
  Hip Hop – Baby Love (The Rock Steady Crew)
  När man pratar om Hip Hopens start så brukar man säga början av 1970-talet, närmare bestämt
  1973(Chang, 2005). De män som ofta nämns är Dj Kool Herc, Afrika Bambaataa och Grandmaster
  Flash som ’’födde’’ Hip Hopen. Då är frågan varför vi lägger all energi på de män som spelade musiken, än den kvinna som såg till att det kunde hända? I litteraturen är det många författare som
  ofta glömmer bort att poängtera är faktumet att Dj Kool hade aldrig fått nå ut med sin musik utan
  sin syster Cindy Campbell, som sägs vara den första som marknadsförde och skapade ett event för
  Hip Hop (The Sayless Podcast, 2021). Utan henne och hennes egenskap av att anordna event, så
  hade kanske inte Dj Kool blivit uppmärksammad på samma sätt. Hip Hopen var väldigt mans-dominerad då det fanns väldigt många manliga rappare och b-boys i begynnelsen av Hip Hopen. Kulturen var också präglat av det patriarkala strukturen i förorten vilket gjorde det svårt för kvinnor att ta plats. (Black femininity TV, 2021). Någon jag vill uppmärksamma är en kvinnlig förebild för många Hip Hop-tjejer, och det är Baby Love.
  
  Baby Love, vars riktiga namn är Daisy Castro, var medlem av Rock Steady Crew som bildades 1977 i The Bronx som ligger i New York. Hon var bara 15 år när hon gick med i gruppen. På grund av sin ålder fick hon privatundervisning från skolan samtidigt som hon skulle vara med i gruppen, som hon själv nämner i en intervju (Top 2000 a gogo, 2017). Jag tror att hon var en förebild för att hon var en av de få tjejerna i Hip Hopens början som fick rappa, dansa breaking och synas i tv. Gruppen gjorde låten ’’Hey you the Rock Steady Crew’’ som blev en av tidens kändaste hip hop-låtar, där Baby Love sjöng och rappade refrängen. Enligt Daisy Castro själv, så slutade hon efter ca två år i gruppen för att fokusera på studier och skapa sig ett familjeliv, vilket hon själv ångrar till viss del. Trots detta gjorde hon ändå en stor inverkan på b-girls som dansar idag. Det som jag blir mest konfunderad över när jag tittade på videon där Daisy Castro berättar om sina erfarenheter och b-girlsen pratar om henne är att Baby Love in nämns en enda gång i boken Can’t Stop Won’t Stop skriven av Jeff Chang (Chang, 2005). Rock Steady Crew nämns flertalet gånger och även männen nämns vid namn som var med, men inte Baby Love. Jag har svårt att se hennes tidiga avslut som Baby Love vara den enda och stora anledningen till att hon inte nämns i litteraturen. Det finns nämligen kvinnliga hiphop-dansare som fortfarande pratar om henne. Dock upplever jag att den kvinnliga representationen i litteraturen om Hiphop är väldigt vag och kan därför vara en anledning till varför Chang inte väljer att nämna henne.
  
  Slutreflektion
  Historiskt sett har kvinnor alltid fått kämpa för att få sina röster hörda genom det patriarkala samhället vi har byggt upp. Vad som menas med det patriarkala samhället är att det grundar sig i att
  bygga upp ett samhälle där män och mäns egenskaper har företräde till rang, egendom och rättigheter (svenska akademien, u.å). Det patriarkala systemet gäller även inom dansen.
  Det första som ska noteras är att varje gång jag läser om en dansstil så är det oftast en mans namn som dyker upp och hyllas. När litteraturen nämner kvinnliga pionjärer har jag upplevt att det oftare tas upp kritik de har fått. Varför är det så? Jag kan tycka att det är märkligt att dans inom alla stilar som oftast grundar sig i något socialt för alla människor, ändå landar i att män kan utföra och utforska det bättre än kvinnor. Det jag främst tror det kan bero på är:
  
• status i samhället
• möjligheter som man
• syn på män och kvinnor
• könsroller
• etnicitet och segregation
  
  Så även om en man objektivt sett skulle vara en ’’sämre’’ dansare eller kreatör, så skulle hans verk ändå nå ut mer än en duktig kvinnas. Judith Mackrell skriver i sin artikel (2009) att detta kan bl.a bero på att dansbranschen är kvinnodominerad där männen troligtvis får mer uppmärksamhet om de t.ex är den enda mannen i en dansstudio fullt med kvinnliga deltagare på en dansklass. Samma gäller arbetsmarknaden som dansare och koreograf. Vid 2000-talet gjordes en studie som visade att endast 10 av 59 dansstudios ägdes av kvinnor. På en lista med 18 belönade modern- dansare gjord av National Endowment of the Arts, var endast 5 av dessa kvinnor. Resultaten blir underliga med tanke på att majoriteten av pionjärer inom dans är just kvinnor. Denna problematik har präglat oss ända fram till idag. Detta är strukturer vi ofta ser inom kultur. Av egen erfarenhet som dansstudent och dansare under flera års tid har jag knappt hört om några kvinnliga pionjärer, allra minst Dunham. Detta är extremt märkligt för mig som dessutom studerat mest jazzdans. Det jag tycker blir problematisk i litteraturen om jazzdans är att de som får ta mest plats – och som därmed kan tolkas som viktigast – är männen. Exempelvis är det de vita männen Jack Cole, Bob Fosse och Jerome Robbins som räknas som legendarer och gudar inom jazzdansens utveckling (Oliver.W & Guarino.L, 2014). Självklart är de viktiga inom jazzhistorien, men hur kommer det sig att deras verk och karriär sprids mer än Dunhams? Jag menar att Dunhams arbete med att utveckla jazzen på scenen till något nytt känns mer viktigt historiskt sett än de många verk som männen har skapat. Hur hade jazzdansen sett ut utan hennes forskning inom danskulturer i Karibien och Afrika? Det blir märkligt när författare skriver om en sådan viktig händelse och sedan obemärkt går vidare och pratar om männen som blivit tokhyllade och är det även idag. Precis samma koppling kan jag se till Baby Love. Kvinnor idag är tacksamma för Baby Love, men jag upplever att många författare eller manliga historiker hyllar männen inom Hip Hopen. Det som inte kan likställas med Dunhams och Baby Loves historier är Martha Grahams uppskattning. Idag när jag hör att det pratas om kvinnliga pionjärer inom modern dans, så är Graham det första namnet som dyker upp. Dock återstår en problematik som jag tagit upp tidigare i texten: Graham var vit. Privilegium hjälper självklart till att få igenom sitt arbete, men i Dunhams fall tror jag att hennes motstånd som svart kvinna gjorde att hon tvingades jobba ännu hårdare med att få fram sin kunskap, forskning och dans. Hon gjorde det trots allt möjligt för jazzdansen att utvecklas. Så Graham och Dunham lyckades båda väldigt väl att nå fram, men med olika möjligheter och motstånd. Baby Love lyckades också åstadkomma stor inspiration för b-girls genom att vara en kvinna som tog plats i en mansdominerad Hip Hop-grupp ett par år. Hennes namn, låten ’’Hey you’’ och hennes innovativa steg för Hip Hop talas det fortfarande om. Det har gjort avtryck. Genom att ha fått läsa om dessa kvinnor, tror jag att de har åstadkommit mycket för dansen bara genom att ta plats som kvinnor i offentlig kultur. Att vara kvinna har inneburit och innebär fortfarande motstånd. Genom att greppa och ta sig an detta motstånd tror jag att det skapas ett mod och en styrka – bara av att få sin röst hörd och kunna representera andra tystade röster.
  
  Referenslista:
  Mazo, J.H. (2000) Prime Movers, (Second edition). Princeton Book Company Publishers.
  Guarino, L & Oliver,W (2014) Jazz Dance, A History of the Roots and Branches. University Press
  of Florida. Sid 156-157
  Chang. J (2005) Can’t Stop Won’t stop, A History of The Hip-Hop Generation. St. Martin’s Press
  New York.
  Mackrell, J (2009 27 Oktober) Vanishing pointe: where are all the great female choreographers?.
  The Guadrian.
  https://www.theguardian.com/stage/2009/oct/27/where-are-the-female-choreographers
  Svenska Akademins ordböcker. (u.å) Patriarkal. Hämtad 2022-05-27 från:
  https://svenska.se/saob/?id=P_0425-0150.NOIO&pz=7
  Black Femininity TV (2021, 9 December) The First Female Rappers No One Talk About: a history
  of women in hip hop. (Video) Youtube.
  https://www.youtube.com/watch?v=6niAAlJqwIE
  Top 2000 a gogo (2017, 6 December) The Rock Steady Crew – Hey You (Rock Steady Crew) | Het
  verhaal achter het nummer. (Video) Youtube.
  https://www.youtube.com/watch?v=lR1RziH_6WM
  The Sayless Podcast (2021, 7 april) Cindy Campbell: ”The Godmother of Hip-Hop” (Video)
  Youtube.
  https://www.youtube.com/watch?v=pme_Ha8oRyI
  
  

Bloggen om Dans tackar Marta-Agata Szczerbinski för tillåtelse att publicera texten här.
Vi fortsätter till texten skriven av studenten Ester Zetterlund:

Skriftlig uppgift, hip hop, jazz, och modern dans av Ester Zetterlund
I denna text kommer jag att diskutera relationen mellan musik och dans ur ett historiskt perspektiv. Dans och tillhörande musikgenre har ofta gått hand i hand genom historien. För att få en större förståelse när vi pratar om kultur och appropriering inom dans och musik är det viktigt att ha koll på vad som har hänt i historien. Idag ser vi ofta verk i en dansgenre men som har musik från en helt annan genre. Hur kommer det sig och varför finns det människor som anser att om man ska dansa till exempel äkta jazz så måste det göras till jazzmusik?

Jag kommer diskutera hip hopens rötter, dess kultur och de fyra olika grundelementen som ingår i genren. Jag kommer att diskutera hur diskussioner förs i jazz när det gäller autentisk, eller så kallad ”äkta” jazz. I båda dessa genrer kan vi se ett skifte från hur stilen såg ut från början, gällande musik och danssteg, till hur den har utvecklats och ser ut idag under 2000-talet. I genren modern och nutida dans skiljer sig historien gällande kopplingen mellan musik och dans jämfört med jazz och hip hop. I modern dans förhåller sig man ofta till musiken på ett annat sätt, och det är inte heller ovanligt att ingen musik alls används. Här kommer diskussionen också handla om hur musik kan påverka och vad olika koreografer har använt, eller inte, använt musiken till. Jag kommer också att återigen diskutera kultur och varifrån genren har tagit inspiration och utvecklats ifrån.

Jag använder mig av den kunskap jag själv samlat på mig som danslärarstudent, men också av de 6 år jag har erfarenhet av att ta dansklasser i de olika genrerna. Även kurslitteratur samt videoklipp kommer användas för att analysera och diskutera.

Hip hop
Hiphopen växte fram under 1970-talet i New York City, Bronx. Det var en tid med svåra ekonomiska, politiska och sociala förhållanden för invånarna, som till en stor del bestod av afro- och latinamerikaner. Politikerna bestämde sig för att bygga en motorväg mitt i Bronx som avskilde den norra och södra delen från varandra. De nya tankarna om hur staden skulle förändras och gentrifieras prioriterades över de människor som redan bodde där. Mer än 1500 familjer tvångsförflyttades för att kunna bygga motorvägen. Detta skapade i sin tur stor upprördhet och invånarna stod helt maktlösa och kunde bara se på medan staden revs. Detta ledde till det som kallas ”Burning of the bronx” (lbennett, 2019) Det var allt från våldsamma gängbråk som kunde sluta med mord, till husbränder. Hip hop blev ett sätt att få ut agg och all frustration för de unga invånarna utan att behöva ta till våld. Likt jazzen har hiphop rötter i afrikansk och afro-karibisk dans och musik, men har också fått mycket inspiration från asiatiska kampsporter (Durden, 2014 s. 185). En annan likhet mellan stilarna är att båda i grunden är sociala danser som använder sig av bland annat call and response, improvisation och personligt uttryck. Båda genrerna har även använts av svarta människor för att utrycka frustration, politik, ideal, men även glädje i svåra tider. Det finns fyra kända element som utgör hiphop, DJing, B-boying, MCing och grafitti (Chang, 2007, s. 90).

Hiphop gick från att vara en subkultur i New York till att ta hela världen med storm. Det har utvecklats många olika grenar inom genren, allt från breaking, popping, locking, till vouging, listan blir lång. Under 90-talet kommersialiserades hiphopen rejält, det blev populärt i både reklam och film. Tyvärr har historien en tendens att upprepa sig, och likt jazzen approprierades hiphopen av vita. Vita jazzdansare och dansare från Broadway anställdes i stället för afroamerikanska hiphopare för att dansa i reklam- och Hollywoodfilmer (Durden, 2014 s. 189-190). Som tidigare nämnts är inte hiphop bara dansen i sig, det är en hel kultur och livsstil. Detta var dock något den vita befolkningen återigen inte verkade ha i åtanke, utan det viktiga var att de kunde tjäna pengar genom att kalla något hip hop eftersom det hade blivit trendigt. Dansaren och koreografen Rennie Harris menar att många vita västerländska konstnärer har hyllats när de har moderniserat eller kommit med något nytt till dansvärlden. Svarta dansare har inte haft samma möjlighet och har framför allt inte krediterats lika grundligt som vita koreografer och dansare (Skånberg Dahlstedt, 2022). Detta är en av förklaringarna till varför vi läser mest om vita män i danshistorieböckerna, det är de som har tillåtits att ta plats.

I slutet av 1900-talet hade hiphopen nått Sverige och den populära dansgruppen Bounce bildades, med bland annat Fredrik ”Benke” Rydman som en av medlemmarna. Rydman har sedan dess fortsatt att koreografera och har bland annat satt upp verket Svansjön som blandar klassiska musik med just hiphop-dans. Denna version gestaltar samhällsproblem som prostitution och droger (Dansens hus, u.å). Då detta är ämnen vi kan höra i raplåtar också, undrar jag om detta kanske kan räknas som autentiskt hiphop ändå? Ett annat väldigt aktuellt och populärt exempel på hiphopens globala spridning är k-pop. Det är framför allt grupper med tjejer eller killar som rappar och sjunger på koreanska och engelska och samtidigt dansar koreografier som framförallt är new school hiphop men brukar även ha influenser av andra grenar inom genren också. Ett bra exempel är att kolla på den populära pojkgruppen BTS och deras musikvideo för låten ON (Hybe Labels, 2020). Att detta har blivit populärt i Sydkorea och andra östasiatiska länder är kanske inte så konstigt då hiphop-skaparna i New York tog och tar fortfarande stor inspiration från östasiatiska kampsportfilmer.

I boken Can’t stop Won’t stop kan vi läsa DJ Kool Hercs egna tankar om vad hiphop är för honom. Han skriver att det är en familj, det handlar om att ha ett sammanhang, inte om hur många dyra smycken eller kläder du har, eller hur många skott någons pistol kan skjuta. Enligt honom finns det också mer än fyra element inom hiphop; han vill lägga till: hur man pratar, hur man går och hur man klär sig. För honom har hiphopen alltid handlat om att ha kul, men det ligger också ett stort ansvar på de populära utövarna som nu har en väldigt stor plattform. De kan använda den plattformen för att sprida uppmärksamhet om problem med också hjälpa unga in på rätt väg bort från kriminalitet (Herc, 2007). Jag undrar verkligen om alla svenska eller k-pop koreografer tänker på all denna innebörd innan de skapar och använder hiphop i sina verk. Sambandet mellan de fyra elementen i hip hop är alla en lika stor del för skapandet av kulturen. Därför blir just relationen mellan musik och dans väldigt viktig. Det vi borde fråga oss är om man alltid måste dansa hip hop-dans till rap/hip hop musik för att det ska vara ”äkta” hip hop? Ska vi värna om den konstnärliga och experimentella sidan av hip hop så kan det vara riktigt intressant att utforska genren på flera och olika sätt. Problemet som kan uppstå när dansen eller musiken bara används i underhållningssyfte är att den tunga och viktiga historian försvinner. Men en stor del av hip hop-kulturen är att ha kul och sprida glädje, så dansen behöver inte alltid vara politiskt för den delen heller. Båda dessa uttryck är viktiga delar, det viktiga är att hitta ett sätt där de kan få existera jämlikt.

Jazz
Jazzdansen utvecklades på grund av den transatlantiska slavhandeln som skedde från 1500- till 1850-talet. Under denna tid hann 11,5 miljoner personer tas från sina hem, frihetsberövas och separeras från sina familjer. Separationer och tvångsförflyttningar gjorde så att slavhandlarna kunde utnyttja människors sårbarhet. Det som förenade människor i slaveri under denna hemska tid var de gemensamma språken dans och musik. De klappade och stampade rytmer och dansade till. De tog med sig sina afrikanska sånger och danser till Nordamerika, delade med sig och blandade detta med andra. Tillsammans skapade de jazz (Skånberg Dahlstedt, 2022). Därför är jazzdans en väldigt rytmbaserad dans, likt afrikansk dans. Jazzdansenen har utvecklats genom en blandning av nordamerikanska, afrikanska och europeiska uttryck.

I så kallad autentisk jazz är polyrytmik och fenomenet swing en väsentlig del. Polyrytmik är när en upprepar en grundrytm och sedan spelas även en annan typ av rytm på detta. Detta skapar det vi även kallar för synkoper (Siegenfeld, 2014 s. 17-20). Detta är något som syns på autentisk jazzdans då kroppen dansar med och används också som ett typ av instrument. I autentisk jazz används flera rytmer och även accenter och synkoper som då upp står i musiken. I boken Jazz dance: A History of the Roots and Branches, går Billy Siegenfeld till och med så långt och skriver att han anser att man inte kan kalla det att dansa sann jazzdans om det inte finns ett element av swing i det – även om stegen i sig kan ses som typiska jazzsteg. Han anser att jazz inte ska betraktas som jazz bara för att det ser ut som det, utan för att det låter som ett helt jazzband fullt med synkoper och swing.  Alltså dansens artikulation ska visa att det finns en jazzkänsla, likt musiken (Siegenfeld, 2014 s. 17-20). En känd jazzlegend som troligen skulle hålla med Siegenfeld om hans uttalande är självaste Jack Cole, som även i flera sammanhang kallas fadern av musikaljazz. Han ville inte kalla det han själv gjorde autentisk jazz, i stället ville han kalla det för jazz-ethnic-ballet (Darkenwald, 2014 s. 82). Cole beskrev i en intervju hur en klassisk tränad balettdansös inte skulle kunna ställa sig och göra jazzsteg, då det saknar grundläggande kärna och känsla. Enligt Coles egen åsikt dansades jazz bäst av de som inte var klassiskt danstränade (Siegenfeld, 2014 s. 268-269) Coles uttalande speglar den sociala och folkliga aspekten av jazzdans och hur betydande och grundläggande den är för autentisk jazz.

Det finns flera anledningar till att vi idag ofta dansar jazz till annat än just jazzmusik. Dels för att när jazzmusiken blev mer experimentell och mer oförutsägbar blev den svårare att dansa till. När dansgenren blev mer kommersiell och började dansas på Broadway och i Hollywood började stilen kopplas till musikalmusik. Vita manliga koreografer som Bob Fosse och Jack Cole framställdes som fäder för jazzdansen. Historien har haft en tendens att inte kreditera svarta dansare och koreografer utan ger gärna berömmelse och fokus till vita manliga koreografer i stället. När jazz sedan har spridits över världen har den återigen blandats med fler kulturer. Nya grenar inom genren har växt fram, vilket också betyder att annan musik ofta används. Om det fortfarande är riktig jazz eller inte går att diskutera. Det viktiga är trots allt att inte glömma vad och vilka som startade jazzen och den starka kopplingen som finns mellan musiken, dansen och kulturen som är jazz.

Modern dans
Modern dans skapades då dansare ville slå sig loss från balettens ideal. Att exempelvis kunna sträva neråt golvet i stället för uppåt, flexa fötterna, frigöra sig från korsetten och hitta nya relationer till kroppen och dansen. Detta gjorde i sin tur att man också gick ifrån den klassiska musiken som balett historiskt har dansats till. (Skånberg Dahlstedt, 2022)

Modern och postmodern dans har inte riktigt samma koppling och historia till musik som jazz och hiphop. Det görs frekvent verk inom denna genre som faktiskt inte har någon musik alls, eller använder sig av andra typer av ljud i stället, det kan egentligen vara lite vad som helst. Musiken ska inte styra dansen, här är det tvärtom. Därför har många koreografer använt sig av musik och ljud/icke ljud på många olika sätt, Doris Humphrey (1895-1958) är ett tidigt exempel. Att slå sig fri från att endast dansa till musik gav möjlighet att experimentera med röst, mer vardagliga ljud och lämna det traditionellt linjära berättandet. Till exempel skapade Yvonne Rainer ett klassiskt postmodernt verk – Trio A – där hon göt vardagliga rörelser i ett flöde i tystnad (keta kirtava, 2017) Merce Cunningham var en annan koreograf som till exempel använde sig av många olika elektroniska ljud i sitt långa samarbete med kompositören John Cage. Cunningham hade åsikten att de olika konstformerna som förs samman i teatern skulle också kunna fungera på egen hand utan de andra delarna också. Även om alla komponenter tillsammans influerar publikens uppfattning av föreställningen (Mazo, 2000 s. 212)

Alvin Ailey är en annan känd modern dance-koreograf. Det finns dock en diskussion om hans koreografier egentligen var jazz eller moderna.  Han själv och samtidens USA tyckte att han höll på med modern dance, men i Europa så tänkte man att eftersom han var svart måste det vara jazz han håller på med. Lite trångsynt tankesätt om du frågar mig, men så var det visst. Detta är i alla fall förklaringen till varför han anses vara en pionjär inom båda genrerna. I hans verk är han inte exkluderande mot vita, men stora delar av hans verk innehåller erfarenheter eller berättelser som svarta amerikaner kan identifiera sig med mer än vita. Sången ur gospeltratitionen Wade in the water som används i Aileys Revelations, har en helt annan koppling för svarta nordamerikaner som har vuxit upp med den i kyrkan. Men den fantastiska sången och Ailey’s koreografi på scen får vem som helst att bli berörd (Mazo, 2000 s. 259-264)

Tyvärr är inte den moderna dansen fri från appropriering av andra kulturer heller. Det har tagits lite mer än bara inspiration från andra kulturer världens över, både när det gäller musiken till modern dans och självaste koreografin. Alltför ofta har asiatiska kostymer och rörelser använts utan att ge kreditering till skaparna från öst. Ett tydligt exempel på detta är Ruth St. Denis (1879-1968) som använde sig av asiatisk kostym, musik och steg och uppträdde med detta utan att kreditera konstnärerna hon lärde sig detta av. Det är väldigt öppet och känt att hon till exempel fick mycket inspiration från indiska dansare, men det nämns sällan några namn på vilka som lärde henne detta uttryck (Mazo, 2000 s. 61-83). Det går att se som dubbelsidigt. På ett sätt kanske det var bra att St. Denis hjälpte till att sprida asiatisk kultur och konst under en konservativ i USAs historia. Men det är också ganska ironiskt att när till exempel indiska dansare själva dansar så blir de inte så uppmärksammade, utan istället missförstådda (Srinivasan, 2009). Så fort en vit kvinna gör det blir hon uppmärksammad och sedd som otroligt kreativ och unik. Här har mina valda dansgenrer samma problematik att fortsätta bearbeta och ifrågasätta.

Referenser

Chang, J. (2007). Can’t stop won’t stop. Ebury Press.

Dansens Hus. (u.å). FREDRIK ”BENKE” RYDMAN – SVANSJÖN. Hämtad 2022-05-26 från https://dansenshus.se/program/svansjon/

Darkenwald, T. (2014). Jack Cole and  Theatrical Jazz Dance. I L. Guarino & W. Oliver (Red.) Jazz dance: A History of the Roots and Branches (s.82-88) The University Press of Florida

Durden, M. (2014). Hip-Hop Dance as Community Expression and Global Phenomenon. I L. Guarino & W. Oliver (Red.) Jazz dance: A History of the Roots and Branches (s.184-196) The University Press of Florida

Herc, D. K. (2007). Can’t stop won’t stop. Ebury Press. s. xi-xiii.

HYBE LABELS. (2020, 21 februari). BTS (방탄소년단) ‘ON’ Kinetic Manifesto Film : Come Prima. [Video]. Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=gwMa6gpoE9I

keta kirtava. (2017, 24 september). yvonne rainer. [Video]. Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=eP5kDDK5M5U

lbennett. (2019, 10 november). The Cross Bronx Expressway and the Ruination of the Bronx. Real Archaeology. https://pages.vassar.edu/realarchaeology/2019/11/10/the-cross-bronx-expressway-and-the-ruination-of-the-bronx/

Mazo, J. H. (2000) Prime Movers – The makers of modern dance in America. Princeton book company.

Siegenfeld, B. (2014). If Jazz Dance, Then Jazz Music!. I L. Guarino & W. Oliver (Red.) Jazz dance: A History of the Roots and Branches (s.17-23) The University Press of Florida

Siegenfeld, B. (2014). Preforming energy – Americsn Rhythm Dancing and the Articulation of the inarticulate. I L. Guarino & W. Oliver (Red.) Jazz dance: A History of the Roots and Branches (s.268-277) The University Press of Florida

Skånberg Dahlstedt, A. Högskolan för scen och musik. (2022) Danshistoria/er 3. [PowerPoint-presentation]. Canvas. https://canvas.gu.se/courses/53211/files/folder/Amis%20texter%20f%C3%B6r%20danshistoria%20och%20analys/Powerpointf%C3%B6rel%C3%A4sningar?preview=5584952

Skånberg Dahlstedt, A. Högskolan för scen och musik. (2022) Danshistoria/er 5. [PowerPoint-presentation]. Canvas. https://canvas.gu.se/courses/53211/files/folder/Amis%20texter%20f%C3%B6r%20danshistoria%20och%20analys/Powerpointf%C3%B6rel%C3%A4sningar?preview=5756144

Skånberg Dahlstedt, A. Högskolan för scen och musik. (2022) Danshistoria/er 8. [PowerPoint-presentation]. Canvas.  https://canvas.gu.se/courses/53211/files/folder/Amis%20texter%20f%C3%B6r%20danshistoria%20och%20analys/Powerpointf%C3%B6rel%C3%A4sningar?preview=5584981

Srinivasan, P. (2009). The Nautch women dancers of the 1880s: Corporeality, US Orientalism, and anti-Asian immigration laws. Women & Performance: a journal of feminist theory, 19(1), 3-22.

Bloggen om Dans tackar Ester Zetterlund för tillåtelse att publicera texten här.
Vi fortsätter till texten skriven av studenten Klara Langwagen:

Dansgenrers ursprung, rörelsevokabulär och kultur för medveten kreativitet av Klara Langwagen

I denna text presenteras ursprung samt historia inom dansgenrerna jazzdans, modern dans och Hiphop. Genom att analysera genrernas rörelsevokabulär och kultur kopplat till historien kommer jag genom diskussion besvara min fråga “Vilken påverkan har dansgenres ursprung i deras kulturer och uttryck?”. Detta görs genom en historiografisk analys, min egen erfarenhet från dansutbildning vid Kulturskolan Alingsås, Svenska Balettskolan samt Högskolan för Scen och Musik och genom beskådning av dansverk. Syftet är att öka medvetenheten hos dansutövare kring historia och kategorisering av genrer, i respekt till våra föregångare, för att fortsätta vara kreativa, men samtidigt medvetna, i kreationsprocesser och utövande.

Jazzdans
Bob Boross (2014, s.10) skriver om vad som definierar jazzdansen och vilka dess mest centrala delar är. Formspråket präglas av låg tyngdpunkt, grundad kropp, parallella fötter och böjda knän bidrar till naturlig rörelse. Mer specifikt kommer rörelsen ursprungligen från bäckenet som ger impuls till våra yttre lemmar, vilket kallas polycentrism. Boross beskriver impulser som en skarp energi som klingar av. Detta skapar samband mellan rörelser och följande impulser. Rörelse sker alltid i relation till musik och rytmer. Kroppen imiterar slag, ljud och betoningar i musiken som kan ta sig i uttryck i exempelvis bröstkorg, höfter, axlar, huvud och knän. Jazzdans handlar, enligt Boross om att “känna och vara dansen” (2014, s.10), detta bidrar till ett personligt uttryck där musikens roll är central på grund av dess funktion som inspiration och upphov till dans.

Jazzdansen som vi känner till den idag kan variera i uttryck, formspråk och rörelsekvaliteter. Det är under framför allt 1900-talet som den amerikanska jazzdansen bildats, formats, skiftat och inspirerats med hjälp av många olika pionjärer. Jazzdansens rötter finner vi i den västafrikanska dansen (Oliver, 2014, s.xv). Människor från olika västafrikanska länder tog med sin musik- och danskultur till USA när de tvingades dit under den translatlantiska slavhandeln. Från tiden under slaveri på bomullsplantager och efter det amerikanska inbördeskriget i slutet av 1800-talet blandades folkgrupper, likaså deras kulturer och den folkliga (vernacular) jazzdansen växte fram (Cohen, 2014, s.4). Tidiga danser såsom Juba, Cakewalk, Fish Tail och Ring Shout föddes genom mötet mellan olika människor (Nur Amin, 2014, s.38). Influenser av europeisk, afrikansk och västindisk dans bildar folklig jazzdans, vilken är social, ofta improviserad och utförd med partner (Guarino och Oliver, 2014, s.29-31). Hos den folkliga jazzdansen är syftet inte att du ska vara skolad med dansteknik för scen. Folklig jazzdans är till för ett socialt möte och kan utföras till i princip vilken musik som helst. Den är grunden till jazzdans, även HipHop. Irene och Vernon Castle, ett vitt amerikanskt par, var med och “städade upp” dansen, som Cohen uttrycker sig (Cohen, 2014, s.5). Med detta menar författaren att den dans som afroamerikaner utförde ansågs vara alltför moraliskt utmanande och sensuellt av en vit europeisk kultur. Genom att Castle delvis formade om rörelserna bidrog det till att vita nordamerikaner deltog i och utvecklade jazzdansen.

Jazzdansen färdades vidare till de tidiga scenerna för minstrelshower, vaudeville, samt teater- och musikalscenen. Den folkliga jazzdansen utvecklades och autentisk jazzdans föddes och var specifikt till för att utföras till swing, jazzmusik (Guarino och Oliver, 2014, s.24). Charleston, Lindy Hop, Swing och step är danser som klassas som autentiska och präglar framför allt 1920- till – 40-talen. Varför de kallas autentiska är på grund av deras nära relation till jazzmusiken (Guarino och Oliver, 2014, s.24). Utförandet är likt den folkliga jazzdansen och den präglas av polycentrism, rörelse med utgångspunkt och center i skiftande kroppsdelar, samt polyrytmik, dansaren använder sig av flera rytmer samtidigt, vilket gör dansen mycket musikalisk. Den autentiska jazzdansen var till för både sociala sammanhang och för scenen. Charlestondansen, även step, gjorde stark inverkan på musikal- och teaterscenen Broadway och bidrog till det ökade inflytandet av jazzmusik och –dans under tidigt 1920-tal (Crosby och Moss, 2014, s.47).  Lindy Hop som växte fram under 1930-talet i Harlem, vid Savoy Ballroom av bland annat Twistmouth George bidrog till en stor framväxt av en ny rörelsevokabulär som gjort inverkan på social och teatralisk jazzdans (s.49-50).

Jack Cole anses vara den teatraliska jazzdansens grundare (Guarino och Oliver, 2014, s.26) vilken delvis influerades av balett och folklig jazzdans, men också step och modern dans. Cole dansade i tidig ålder för bland annat Ruth St Denis, Doris Humphrey och Charles Weidman som samtliga är pionjärer för den moderna dansen i USA, samt balettdansören Luigi Albertieri (Darkenwald, 2014, s.83). Hans grundteknik var därför modern dans och Cecchetti-balett, men även östindisk dans Bharata Natyam som han studerade hos dansarna Uday Shankar och Le Meri (Darkenwald, 2014, s.83). Cole medverkade även i Humphrey och Weidmans kompani som var modernt stilinriktat och använde sig senare både av Cecchetti- och Humphrey-Weidman-teknik, samt Lindy Hop i sina verk som ofta presenterades med swing, jazzmusik (Darkenwald, 2014, s.84). Cole ville själv inte kalla den teatraliska jazzdansen, som vi benämner den idag, för jazzdans, utan benämnde den som “urban folk dance” eller “jazz-ethnic-ballet” (Darkenwald, 2014, s.82). Cole utvecklade sin teknik och var med och skapade många produktioner på Broadway, samt för film och TV, bland annat Zeigfeld Follies (1943) och Gentlemen Prefer Blondes (1953).

Katherine Dunham är en viktig pionjär inom jazz. Hon studerande hos de indiska danserna med Uday Shankar och Vera Mirova, vilka gav upphov till användandet av isolationer inom jazzdansens formspråk (Corbett, 2014, s.94). Hon var också mycket insatt i utvecklingen av den latinska jazzmusiken och dess koppling till en afrikansk kulturell och religiös kontext (s.95). Hennes framgångsrika konstnärliga arbete för scen parallellt med utforskning av afroamerikanska och haitiska danser skapade en ny dansteknik för jazzdans som benämns som Dunhamtekniken (Guarino.L & Oliver.W, 2014). Tiden under och strax efter andra världskriget blev en skiftesperiod både inom jazzmusiken och jazzdansen. Bebop, en mer komplex jazzmusik utvecklades, vilken inte blev populär inom den sociala dansen. I stället började man använda mer rock ‘n’ roll, blues och rytmisk musik. Latinska danser, Mambo och ChaCha, tog sig in på mötesplatserna för social dans (Crosby och Moss, 2014, s.52). Koreografer och lärare som Bob Fosse och Matt Mattox inspirerades av Jack Cole, andra koreografer som George Balanchine och Jerome Robbins använde sig av både balett-teknik och jazzdans och skapade fokus på form och linjer till skillnad från den folkliga och autentiska jazzen vars syfte mer var på det sociala nöjet (Crosby och Moss, 2014, s.54). Robbins är som känd för West Side Story (1961) och använde sig mycket av den teatraliska jazzdansen.

Under andra hälften av 1900-talet spred sig jazzdansen allt mer globalt och genren blev mycket bred. De folkliga och autentiska jazzdanserna som utfördes mellan 1910-1940 ansågs vara originalen. Utvecklingen och influenser av balett, modern och teatralisk dans under 60-talet, disco under 70-talet, vidare med “party dances” inom HipHop-kulturen under 80-talet, samt användningen av mycket olika musik var några bidragande effekter till breddandet av genren (Crosby och Moss, 2014, s.56, 60.61).

Modern dans
Modern dans är en bred genre som givits sin form med inspiration och influenser från många pionjärer, koreografer, dansare och lärare. Den är till stor del mer baserad på kvaliteter i rörelsespråket än en viss form. Kvaliteter som är starkt inkluderade i den moderna dansen och som enligt mig definierar den är fall och uppfångande (fall and recovery från Humphrey), kontraktion och avslappning (contraction and release från Graham), låg tyngdpunkt i bäckenet, låta centrum vara i flera delar av kroppen, samt aktivt arbete med tid, rum, kraft, riktning, blick (Body, Efforts, Space, Shape, Flow, Weight enligt Laban) även närvaro, spatial förmåga, känsel, andning, hörsel är centralt.

Den moderna dansen började växa fram under tidigt 1900-tal i USA. Delvis som revolution mot balettens strikta former och dansare ville visa på en större frihet både i rörelsespråk och från maktstyre. Bort från tåskor och tydliga former och upptäckandet av barfota-arbete och golvnära kontakt. Bland dessa revolutionerande dansare fanns Loie Fuller, Isadora Duncan och Ruth St. Denis som anses vara pionjärerna för den moderna dansen i USA (Mazo, 1993, s.20). Loie Fuller (1862-1928) använde sig av scenljus och kostymer som en del av dans och rörelse för att tolka musik (s.23-24). Isadora Duncan (1877-1927) som började dansa barfota och hade fokus på känsla i stället för form, som präglade baletten (s.37). Duncan använde sig av inspiration i musik och lät dess rytmer och toner vägleda henne i dansen och dansa naturligt, i stället för att använda en viss form eller stil (s.47-48). Dansen skulle utgå från andning, känsel, samt rörelse i harmoni med kroppen och naturen där den skulle fungera som ett “uttryck för inre känslor, förmedlad med hela kroppen” (s.60). Ruth St. Denis (1879-1968) influerades av Francois Delsartes filosofi och metod där rörelse visar på känslor genom poser och pantomim (s.64). Denis startade Denishawn School 1915 i Los Angeles tillsammans med partnern Ted Shawn (1891-1972). Studenterna undervisades i balett, orientalisk dans, yogameditation, samt Denis egna tekniker (s.96-97). På Denishawn studerade bland annat Martha Graham, Doris Humphrey och Charles Weidman som även de är viktiga pionjärer för den moderna dansens framväxt under 1900-talet.

Graham-tekniken präglas av kontraktion och avslappning, contraction and release, skapad av Martha Graham (1894-1991) (s.156). Enligt Grahams metod är relationen mellan golvet och dansaren centralt på det sätt att dansaren bör rörelsen vara väl grundad i golvet, samt använda sig av den naturliga gravitationen med andningen som upphov till rörelse (s.157). Pianisten Louis Horst följde Graham och hjälpte henne utveckla sin metod, samt var delaktig i skapandet av hennes många verk, bland annat för sitt egna kompani där Merce Cunningham blev anställd (s.171). Grahams verk präglas av dramatiska känslor, vilka kräver god dansteknisk förmåga, skriver Mazo (1993, s.180). Merce Cunningham (1919-2009) som arbetade med Graham använde sig av snabba vikt- och riktningsskiften, med balanspunkt i ländryggen, samt uppdelad under- och överkropp och är beroende av den vertikala stabiliteten (s.205). Hans verk är mer abstrakta där dans och musik får existera samtidigt, utan att behöva ha en tydlig koppling till eller finnas till för att förstärka varandra.

Doris Humphrey (1895-1958) är känd för att tillsammans med Charles Weidman (1901-1975) grundat The Humphrey-Weidman Company som även presenterat dans på Broadway. Humphrey tog fram sin egen metod där hon ansåg att dans var det som skedde mellan fallet och uppfångandet, fall and recovery, den stund då kroppen är mellan balans och obalans, mellan horisontellt och vertikalt läge (s.117). Humphreys student José Limón (1908-1972) blev dels anställd i kompaniet och startade även sitt José Limón Dance Company. Han arbetade med Humphreys metod och utvecklade den till sin egen, där vi kan finna svingar och rullningar, utöver fall och uppfångande, kallad Limón-teknik (s.146-151.).

Mary Wigman (1886-1973) är en av den moderna dansens pionjärer i Europa som är anmoder till expressionistisk dans samt improviserad modern dans som konstform (University of Washington, u.å.). Hon var elev till Rudolf von Laban (1879-1958) som utvecklade sin egen metod samt notation av dans, Laban Movement Analysis (LMA), Laban-notering (Konie, 2011, s.1). Metoden beskriver hur människans rörelser kan bli indelade i kategorierna kropp (Body), dynamiska uttryck (Efforts), Form (Shape) och Rum (Space) som förkortas till BESS och vilka beskriver vad kroppen gör, vilken form kroppen har, var rörelsen förs och hur rörelsen utförs (Frisk, 2019, s.39-40; Konie, 2019, s.1-6). Kategorin Effort består även av de fyra delarna tid (Time), rum (Space), flöde (Flow) och vikt (Weight) vilka är faktorer som påverkar rörelsers dynamiska uttryck. Denna metod blev viktig för utveckling av den moderna dansen och skapandet av dans som en pågående kraft och energi, till skillnad från balettens strikta, tydliga och mer enformiga teknik. Enligt mig kan man arbeta mer inkluderande med modern dans, speciellt utifrån Labans metod. Metoden har en mer nerskalad och koncis förklarning av vad dans kan vara, på det sätt att rörelse inte behöver ha en viss form och därmed inte heller ett visst utseende, vilket gör att vem som helst av intresse kan utföra dans, på grund av att syftet inte längre är en viss form som i exempelvis baletten, utan i stället är energi, momentum och skapande av rörelse är det nya syftet.

HipHop

De mest centrala elementen vid utförandet av dans inom Hiphop-kultur handlar om ett slags groove eller bounce, där kroppen får låtas sig styras av rytmer och ljud. Danser och danssteg har ofta specifika namn och en skiss över hur rörelsen ska se ut, men blir aldrig riktigt sig likt på grund av att varje person sätter sin egen prägel, även kallat karaktär på steget som innebär att det finns en viss frihet och konstant kreativitet. På detta sätt har danser och danssteg fått växa fram och utvecklas genom många olika personer, på många olika platser.

Hiphop är inte bara ett paraplybegrepp för en viss dansgenre, men inkluderar en hel kultur som började växa fram under 1970-talet med rötter i USA och Jamaica (Chang, 2005). DJ:ing, Rap, B-boying/-girling och Graffiti är de fyra elementen som representerar Hiphop (Chang, 2005, s.116). Politiska skiftningar, segregation och diskriminering är en väldigt kort beskrivning av det som ledde till bränder i Bronx, New York i USA och i Kingston, Jamaica (hnag, 2005, s.61). Det var gängkriminaliteten under 1960-talet som styrde i Bronx. Gängen hade sina bestämda områden, det fanns en tydlig hierarki både i och mellan gängen (Chang, 2005, s.72). De hade vuxit fram på grund av politik som hade placerat socioekonomiskt utsatta människor tillsammans (Chang, 2005, s. 71). Droger, hämnd och hat ledde till allt större konflikter mellan gängen. Personer dog, blev misshandlade och mördade. Benjy Melendez “Black Benjie” från Ghetto Brothers blev misshandlad till döds när han försökte mäkla fred mellan de många gängen när de hamnat i en eskalerande konflikt (Chang, 2005, s.77-78). Detta ledde till det välkända fredsmötet på Bronx Boys Club den åttonde december 1971 som kom att påverka hela Bronx och framväxten av Hiphopen (Chang, 2005, s.81).

Afrika Bambaataa (1957-nu) som tillhörde Black Spade blev en av de mest drivande pionjärerna för fredsskapandet mellan gängen i Bronx. Han blev av DJ Kool Herc erbjuden att själv börja DJ:a i början av –70-talet (Chang, 2005, s.123). Herc slog igenom som DJ 1973 och blev väl känd för sin teknik “Karusellen”, “the Merry-Go-Round”, som gick ut på att spela upp “breaks” i låtar om och om igen (Chang, 2005, s.91, 104). Det var nämligen under breaken som b-boys och b-girls utförde de mer vilda rörelserna, märkte Herc (Chang, 2005, s.103). Likt Herc började Bambaataa ha sina egna gatupartyn. År 1975 spreds ryktet om hans nystartade organisation Universal Zulu Nation där dansen fick vara i centrum med Zulu King-dansarna (Chang, 2005, s.128). “Peace, Unity, Love and Having Fun” (Chang, 2007, s.105; fwtm, 2006) var Bambaataas motto för organisationen som bestod av MC:s, DJ:s, graffitimålare, b-boys och b-girls (Chang, 2005, s.134). Fokus på gatupartyn skulle vara just det, fred, kärlek, gemenskap och att ha kul. Alla olika gäng kunde samlas på samma plats, inte för att slåss, men för att skapa en ny kultur.

En ny dansgenre utvecklades. Med rötter i afroamerikansk och östasiatisk danskultur utvecklades stilen tillsammans med musiken som spelades av DJs. Dess syfte var inte bara ett formskapande och teknikbygge, men fanns till som ett sätt att visa upp status och lösa konflikter med hjälp av dans istället för med våld, så kallade battles. Genrer som utvecklats inom Hiphop är bland annat Breaking, med dess up-rock och down-rock, Locking, Popping och House, vilka utvecklades med hjälp av och på grund av vilken musik de dansades till.

Vilken påverkan har dansgenres ursprung i deras kulturer och uttryck?
Vad vi kan se i samtliga dessa genrer inom dans – jazz, modern och Hiphop – är att deras ursprung påverkat vilka som har möjlighet att vara pionjärer och vara med i utvecklingen. Jazzdansen blev tydligt approprierad av vita män och kvinnor. Det kan vi se på vilka som ansetts vara några av de största pionjärerna – Irene och Vernon Castle, Jack Cole, Bob Fosse och Jerome Robbins. Jag har själv aldrig fått höra på varken Kulturskolan Alingsås eller på Svenska Balettskolan om jazzdansens ursprung från afroamerikanerna och slavhandeln via den folkliga jazzen. För mig var jazzdans något som var starkt influerat av balett och som endast var till för show, helt utan de sociala aspekterna som den folkliga och autentiska jazzdansens handlar om till stor del. Detta är något jag upplever många med mig också erfarit. Om jazzdans endast framställs som något performativt av lärare idag har vi ingen respekt för den historia och de personer som ligger bakom framväxten under 1900-talet. När den teatraliska jazzdansen föddes försvann de sociala aspekterna och dansen blev mer performativ, i och med detta anser jag att en värdefull essens glömdes bort.

Den moderna dansen hade inverkan på den kvinnliga frigörelsen, samt frigörelse av vad dans verkligen är utifrån den tidigare regerande balettdansen. De första pionjärerna inom modern dans var kvinnor som byggde upp ett nytt dansimperium, fortfarande med konstnärlig status. Till en början var det kontroversiellt, men pionjärerna växte sig starka. Den moderna dansen har fått påverka min syn på att dansare inte måste ha en viss typ av kropp, som ofta baletten speglar, utan det kan istället få handla om dans som rörelse och rörelsekvaliteter och hur vi förmedlar något budskap med annat än bara former. Jag kan uppleva att den moderna danskulturen inte har de sociala aspekterna som jazzdans och hiphop har, utan istället lutar sig åt en mer abstrakt och filosofisk kultur som låter människan och individen själv känna och uttrycka sig som den vill. Dansen får vara som den är, kännas som den känns och utföras som den utförs, utan att behöva ställa krav på varken social kontakt, uppvisning av steg eller med en tydlig berättelse.

Hiphopens rötter ur gängkriminalitet fick bidra till en stark gemenskap och originell kultur som lever kvar än idag. Battles får idag ha fler betydelser än endast konfliktuppgörelser. De kan användas i tävlingssyfte för att utse vem som har bäst groove, musikalitet, kreativitet eller andra mätbara och empatiska element. Idag kan vi på dansskolor, bland koreografer och inom musiken som spelas märka av en blandning av dessa genrer. De tydliga gränserna som målas upp i historieböcker är inte lika tydliga ute i världen, i danssalar och på scener. När en som koreograf, lärare, eller annan auktoritär person inom dans väljer att blanda stilar, genrer samt låna steg mellan genrer anser jag det viktigt att vara medveten om var en tar det ifrån. Medvetenhet om historia och utförande av rörelser är centralt – speciellt om en väljer att placera en rörelse bortanför sin kontext eller i en ny form på ett nytt vis. Av respekt för våra pionjärer och föregångare kategoriserar vi rörelsevokabulär och historia inom genrer, utan att utesluta fortsatt skapande och kreativitet. Dansgenrers ursprung har påverkan i hur deras kultur och uttryck ser ut, både för sig själva och i samband genrer emellan. Kulturer påverkar varandra, de ger och tar och genom att som dansutövare belysa det kan vi bevara respekt för historien, se utvecklingen som skett och påverka den kommande utvecklingen till det bättre. För medvetenhet i kreationsprocesser och utövande.

Referenser

Chang, J. (2005). Can’t Stop Won’t Stop – Hiphop-generationens historia. Svensk översättning Ernst, C & Ernst, T. United States of America: St. Martin’s Press, Sane Töregård Agency.

Chang, J. (2007). Can’t Stop Won’t Stop – A History of the Hip-Hop Generation. United States of America: St. Martin’s Press.

Cohen, P. (2014). Jazz Dance as Continuum. I L. Guarino och W. Oliver (Red.), Jazz Dance – A History of the Roots and Branches (s.3-7). Gainesville: University Press of Florida.

Corbett, S. (2014). Katherine Dunham’s Mark on Jazz Dance. I L. Guarino och W. Oliver (Red.), Jazz Dance – A History of the Roots and Branches (s.89-96). Gainesville: University Press of Florida.

Crosby, J.F. och Moss, M. (2014). Jazz Dance from Emancipation to 1970. I L. Guarino och W. Oliver (Red.), Jazz Dance – A History of the Roots and Branches (s.45-58). Gainesville: University Press of Florida.

Crosby, J.F. och Moss, M. (2014). Jazz Dance from 1970 into the Twenty-First Century. I L. Guarino och W. Oliver (Red.), Jazz Dance – A History of the Roots and Branches (s.59-68). Gainesville: University Press of Florida.

Darkenwald, T. (2014). Jack Cole and Theatrical Jazz Dance. I L. Guarino och W. Oliver (Red.), Jazz Dance – A History of the Roots and Branches (s.82-88). Gainesville: University Press of Florida.

Frisk, A. (2019). Danslärarkroppen som resonanslåda. Stockholms Konstnärliga Högskola.https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1302755/FULLTEXT01.pdf

Fwtm. (2006-01-22). Afrika Bambaataa – Peace, Unity, Love and having fun. Afrika Bambaataa – Peace, Unity, Love and Having Fun

Guarino, L. och Oliver, W. m.fl. (2014). Jazz Dance Styles. I L. Guarino och W. Oliver (Red.), Jazz Dance – A History of the Roots and Branches (s.24-32). Gainesville: University Press of Florida.

Konie, R. (2011). A Brief Overview of Laban Movement Analysis. Movementhasmeaning.com. http://psychomotorischetherapie.info/website/wp-content/uploads/2015/10/LMA-Workshop-Sheet-Laban.pdf

Mazo, J. H. (1993). Prime Movers – The Makers of Modern Dance in America. Second Edition. New Jersey: Princeton Book Company, Publishers.

Nur Amin, T. (2014). The African Origins of an American Art Form. I L. Guarino och W. Oliver (Red.), Jazz Dance – A History of the Roots and Branches (s.35-44). Gainesville: University Press of Florida.

Oliver, W. (2014). Introduction. I L. Guarino och W. Oliver (Red.), Jazz Dance – A History of the Roots and Branches (s.xv-xix). Gainesville: University Press of Florida.

Skånberg Dahlstedt, A. (u.å.) Danshistoria/er 6. [PowerPoint]. Högskolan för scen och musik. Göteborgs universitet.

University of Washington. (u.å.). Mary Wigman – German Modern Dance Pioneer, Performer, Choreographer, Teacher. https://dance.washington.edu/people/mary-wigman

Bloggen om Dans tackar Marta-Agata Szczerbinski, Ester Zetterlund och Klara Langwagen för tillåtelse att publicera texter här. Marta, Ester och Klara bidrar tillsammans inte bara till ökad förståelse av danskonstens olika uttryck, utan också till nyfikenhet på hur kunskap och estetiska val i dans blir till, görs och förmedlas. Kunnandet om och i och genom dans består av olika väv av berättelser, personer, våldsamma och fredliga händelser som det går att förstå och tolka systematiskt. Ju mer vi umgås med pionjärer (historiska och samtida) kan vi bidra till en förändring av problematisk historieskrivning och oreflekterad värdering av danskulturer.

Ha en fortsatt fin höst!

Read Full Post »