Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘danskonst’

Detta inlägg har avsändare Högskolan för Scen och Musik på Göteborgs Universitet. Det innehåller texter skrivna av studenter på danslärarprogrammet. Danslärarprogrammet är ett femårigt program som ger en masterexamen. Inlägget handlar om olika sätt att undervisa i danshistoria och teori på gymnasiet, folkhögskola eller andra liknande program. Det tar avstamp i en kurs i danshistoria och teori som jag undervisar på danslärarprogrammet. 6 studenter i åk 1 – Alva Andersson, Felicia Knudsen, Klara Langwagen, Marta-Agata Szczerbinski, Marina Söderqvist och Ester Zetterlund – alla från danslärarprogrammet i Göteborg – publicerar sina egna texter här på bloggen (uppdelat i två inlägg).

Ami Skånberg Dahlstedt väntar på elever på en högstadieskola på Tjörn, 2008

Bloggen om Dans kom – som tidigare förklarats – till ur mitt konstnärliga och pedagogiska dansprojekt på en högstadieskola i Tjörn. Projektledare var Ida Kaivola, idag ansvarig för kulturstöd i Göteborgs kommun, men jag hade fria händer att skapa ett eget upplägg. Mina elever fick därför både dansa själva, tänka om koreografi och komposition samt möta samtida koreografer från olika genrer under ett helt år. De fick även möta dans för kameran och olika sätt att skriva och reflektera om dans. När eleverna fick uppleva exempelvis DV8, Cullbergbaletten och Liz Aggiss på video undrade många varför de inte fått veta något om dans tidigare. Jag skapade därför en blogg särskilt för dem – helt enkelt för att det fanns så lite att läsa och se om dans. Idag används bloggen av många danslärare på kulturskolor, folkhögskolor och universitet. Med fler dansutbildningar på universitet och högskolor behöver vi fråga oss hur vi tillsammans kan öka kunskapen om dans? Och dessutom – hur kan vi få in fler namn i det som kallas den västerländska kanon? Förhoppningsvis är den tiden förbi när skolbibliotekarien inte kan hitta en enda bok om dans. Det finns dansvetenskapliga böcker och forskningsartiklar att låna på biblioteken idag – men vem känner till dem och hur kan alla nå dem? Genom att publicera danslärarstudenternas egna texter här på Bloggen om Dans skapas en brygga mellan blogg och bibliotek. Kanske får du syn på argument du själv skulle vilja använda i din undervisning.

I kursen på Högskolan för Scen och Musik ska studenterna redogöra för sambandet mellan dans och dess historia, olika traditioner och andra idéströmningar i samtiden. De ska alltså med hjälp av grundläggande dansanalysbegrepp och modeller analysera och reflektera över historiografiska frågeställningar. Till hjälp har de bl a Lena Hammergrens viktiga bok Dans och historiografiska reflektioner. Syftet är att kombinera ett kritiskt förhållningssätt till danshistoria med ett eget argument. Studenterna får i uppgift att välja någon av de analysmetoder som de möter under kursen. Tanken med uppgiften är att inte att göra refererat om dansens historia utan att hitta ett eget kritiskt förhållningssätt till kanon, till det egna dansutövandet och olika danskonstnärliga uttryck. På så sätt menar jag byggs en nära och levande förståelse av danshistoria/ier. I detta inlägg hittar du uppsatser skrivna av danslärarstudenterna Felicia Knudsen, Marina Söderqvist och Alva Andersson som just avslutat sitt första år på utbildningen. Om två år skriver de sina kandidatuppsatser och därefter tar de sig an sitt masterarbete. Programansvarig för danslärarutbildningen är Karin Rickardsson som även undervisar i modern dance/nutida, jazz och didaktik.

Danslärarstudenter åk 1: Felicia Knudsen, Klara Langwagen, Ester Zetterlund, Marina Söderqvist, Alva Andersson och Marta Szczerbinski, 2022

Första uppsatsen på 7,5 p-kursen har skrivits av Felicia Knudsen.

Felicia Knudsen:
Pionjärerna som måste få synas –
Dansarna ingen berättar om och deras påverkan på vår historia

Under mina år som dansstuderande har jag genom dansens historia hört om många viktiga personer och vad de utvecklade under sina levnadsår. Det har varit tunga namn och jag har velat föra vidare samma personer och samma danshistoria till mina egna elever. Med förvåning har mina tankar och åsikter dock förändrats under kursen i danshistoria (på Högskolan för Scen och Musik). Nya insikter om hur många namn förvunnit bakom de vi utnämnt till pionjärer gör att jag i uppsatsen istället valt att synliggöra två representanter vardera från genrerna jazz, modern och hiphop. Jag visar vilken betydelse de har eller haft för dansens värld. I uppsatsen kommer diskussioner och argumentationer handla om varför dessa namn inte finns i traditionella danshistoriska böcker och utbildningar. Jag redovisar också deras individuella betydelse för dansens utveckling. Uppsatsen kommer inte att innehålla biografiska perspektiv utan den kommer att fokusera på det historiska samt ställa frågan: Varför hör vi inte deras röster? Jag gör ett aktivt val att söka information utanför kurslitteraturen. Anledningen är en kritik av danssamhällets snäva berättelser och om de som är skrivna i (populärvetenskapliga) böcker. Jag har därav sökt information på plattformar som hemsidor, dokumentärer och föreläsningar av Ami Skånberg Dahlstedt.

Moderndansens pionjärer – Loïe Fuller och Anna Halprin

Loïe Fuller 1905

Blir vi bara ihågkomna om vi skapar en ny dansteknik? Dansvetaren Jo Butterworth ger Loïe Fuller erkännande för att anses vara USA:s första moderndansare (Butterworth, 2012, s.77). Fuller bröt sig loss från balettens restriktioner, bland annat genom att ersätta korsetten med långa tunna tyger. Fuller uttryckte att allt hon ville göra var att dansa – och baletten var inte dans för henne (Mazo, J. H, 2000, s.20 och s.31). Doris Hering (1977, s.3) ifrågasätter Fullers position som den moderna dansens pionjär och om hennes användning av tyger verkligen var tillräckligt för att kallas pionjär. Men fler referenser visar att Loïe Fuller är värd erkännandet av att ha haft en stor påverkan på dansens utveckling och det som senare år blev modern dans, även om hon själv inte benämnde sig som moderndansare (Mazo, J. H, 2000, s.20). Fuller inspirerade många andra pionjärer som Isadora Duncan och Ruth St. Denis (Butterworth, 2012, s.78), vilket gör att en absolut kan klassificera henne som en pionjär, en som inspirerat och utvecklat dansen framåt. Improvisationstankarna som Fuller påbörjade, kommer Anna Halprin att utveckla under 1960-talet. På kursen läser vi om hur Anna Halprins elever kom till hennes utomhusstudio på sommarkurser i improvisation och där utvecklade arbetet till sina egna tekniker. Men Halprin försvinner ofta när moderna dansare redovisas i danshistorieböcker och på dansutbildningar. Är inte Anna Halprin otroligt viktig för nutida dansen? Skånberg Dahlstedt (2021) menar att många anser att den postmoderna dansen föddes i Halprins utomhusstudio. Halprin såg på dans som en metod för att medvetandegöra kroppens och hjärnans beslut och koppling till varandra. Skånberg Dahlstedt skriver, ”Bland annat dansade de med ögonbindel för att värdera hur dans upplevs och inte hur det ser ut och begreppet koreografi blev en kollektiv aktivitet, en ritual tillsammans med andra.” (2021). Halprins tankar om modern dans påminner en del om Fullers: Dans skulle upplevas och inte se ut på ett ”korrekt” sätt (Skånberg Dahlstedt, 2021). Skånberg Dahlstedt skriver, ”Hon upplevde dock formspråket i ‘modern dance’ som för fastlagt. Hon tyckte att alla dansare blev kopior av Martha Graham eller Doris Humphrey.” (2021). Mina valda pionjärer – Fuller och Halprin – har som likhet att de båda velat bryta sig loss från tidigare dansformer som fått dem att känna sig begränsade. Detta val skapade något nytt, därför anser jag att deras plats som pionjärer försvaras och bekräftats. 

Varför pratar vi så lite om de som påverkat dansens utveckling? Är det för att de göms och glöms av elever, eller av de som tagit inspiration och lyckats bättre i karriären? Är inte roten och härkomsten av dansuttryck viktig? Mina teorier, reflektioner och argumentationer är att vi lär oss om dem som våra danslärare lärde sig av. Denna tanke går klart inte igenom i allt eftersom min generation troligen kommer att prata om Martha Graham och hennes teknik även om vi aldrig fått chansen att dansa för henne livs levande. Dock kanske vi har haft en lärare som har dansat för Graham eller att våra danslärare hade en lärare som tog en klass för Graham eller en utav Graham’s elever. Varför vi nu har lärt oss om Anna Halprin är för att Ami Skånberg Dahlstedt själv har deltagit i en workshop av Halprin som påverkade Skånberg Dahlstedt egna arbete och utveckling (2021). Efter att ha läst om Fuller är min teori att Fuller troligen inte hade fått sitt namn känt om nästkommande generationer inte följer med. Isadora Duncan och Ruth St. Denis följde i Fullers fotspår efter att ha sett hennes verk och blivit inspirerade (Mazo, J. H, 2000, s.20). Det är en konst att kunna föra vidare danstekniker och modifiera/uttolka dem till något som är anpassat för samtiden i modern dans (Butterworth, 2012, s.19). Samtidigt vill jag påstå att Loïe Fuller också gömts bakom sina elevers namn. Eftersom hon inte skapade en egen dansteknik har vi inget arv att föra vidare – mer än den skapande friheten som hon tillgängliggjorde och hennes arbete med ljus och färg (Butterworth, 2012, s.77). Allt kan bero på om ens elever väljer att ge erkännande för inspiration samt hylla som pionjärer i dansfältet och ger fortsatt makt. Här kan en vidare reflektera över vilka Loïe Fuller och Anna Halprin haft som anmödrar och vilka de själva eventuellt inte gett erkännande till.

Jazzdansens pionjärer – Lia Schubert och Claude Marchant.

Lia Schubert har haft en stor betydelse för Sveriges yrkesdansare, då hon introducerade jazzbaletten till Sverige och bjudit in många jazzdansare (A. Skånberg Dahlstedt, personlig kommunikation, 2022). Schuberts dröm om att skapa en dansskola slogs in i Sverige och Schuberts mål var att vidga elevernas uttrycksmöjligheter genom att blanda klassiska samt moderna former av dansträning (Eliasson, 2018). Danskritikern Anna Ångström skriver, ”Grahamtekniken och musikalteaterutbildningen är företeelser som delvis kan tillskrivas Schuberts importkonto.” (u.å.). Schuberts betydelse för Sveriges dansutveckling är enorm och ändå finns hon inte i litteraturerna givna i kursen. Kan anledningen vara just att hon arbetade i ett mindre land som Sverige? Enligt dansvetaren Lena Hammergren blev Schubert bortstött av den ”inre” cirkeln av dansmästare där jazzdansen ansågs inte seriös nog i Sverige (Hammergren, 2018, s.120). Var det orsaken till varför hon ”glömdes bort”, att jazzstilen ännu inte var accepterad i Sveriges dansvärld? Eller var det för att hon själv undervisade främst i balett på Balettakademien och lämnade över jazzen till Marchant? (A. Skånberg Dahlstedt, personlig kommunikation, 2022). Claude Marchant startade Balettakademien i Göteborg tillsammans med Lia Schubert, där han också var en av huvudlärararna. Marchant blev en pionjär för Göteborgsdansen. Under hans tidigare karriär som professionell dansare tränade han för bland annat Katherine Dunham och var solist i hennes danskompani (A. Skånberg Dahlstedt, personlig kommunikation, 2022). Skånberg Dahlstedt berättar om Marchants vikt för en av Göteborgs första fria dansgrupper Rubicon, vilka också är pionjärer för Göteborgsdansen. Enligt Astrid von Rosen erkänner pionjärerna i Rubicon Marchants avgörande påverkan på danslivets utveckling och möjligheter i Göteborg (2021, s.5). Skånberg Dahlstedt berättar: ”Som tonåring undrade jag varför en så stor danspersonlighet lämnade USA för Göteborg.” (A. Skånberg Dahlstedt, personlig kommunikation, 2022). Liknande reflektioner hade jag själv. Skånberg Dahlstedt fortsätter: ”I Sverige kunde Marchant få bättre arbetsvillkor. Notera skillnaden; att man i Danmark och Sverige var mer benägna att anställa afromerikaner. I Finland och Norge var det främst lokala danspedagoger som först rest till USA och sen kom hem och öppnade sina egna skolor” (A. Skånberg Dahlstedt citerar Hammergren, personlig kommunikation, 2022). USA hade stora problem med rasism som gjorde det svårare för Marchant, en afroamerikansk man, att få ett drägligt liv. Sverige var en plats där det blev enklare för Marchant att skapa ett namn för sig själv.    

Balettakademien skriver på sin hemsida om Marchant: ”Han tyckte till exempel att det var viktigt att dansare skulle kunna skådespela och sjunga, något som i allra högsta grad lever kvar på Balettakademien Göteborg.” (Folkuniversitetet, u.å.). Detta är dock inget som finns kvar i dagens dansutbildning på Balettakademien i Göteborg, en utbildning som jag själv har gått. Intentionen med hemsidan är god. Men jag undrar över valet att marknadsföra Marchants arv när det inte riktigt genomsyrar utbildningen? Balettakademien i Göteborg har ändrat riktning och arbetssätt de senaste åren. Ingenting är sig likt sedan Marchants tid. Det är positivt att minnas Marchants namn, vi glömmer inte honom och det han har gjort för dansen i Göteborg. Det som oroar mig är att det som borde vara min danshistoria, de som är mina anmödrar – Schubert och Marchant – och att jag inte vetat deras namn, ens efter tre års utbildning på Balettakademien i Göteborg. Varför glömmer vi bort dem? Varför är det inte viktigt för Balettakademien att hedra dem på klass? Är det för att vi vill utveckla dansen på en annan väg som inte är deras? Dansen utvecklas hela tiden och blir mer lättillgänglig på ett sätt som den inte var förr. Marchant menade att under hans egen tid som elev var lärarna mästare och dansen var allt. Det var det viktigaste. En fick kämpa hårt för att ens kunna betala för lektioner (Von Rosen, 2021, s.8). Dansen var livsviktig och på fullaste allvar. I den värld vi lever i idag, där elever kan få tillgång till många fler och bra danslärare runt om i Göteborg tror jag att statusen för individen inte är den samma. De nya tankarna om pionjärer är inte livsviktigt för danssamhället längre. Mästare- och lärling-systemet har försvunnit i Sverige och ett demokratiskt danssamhälle har skapats. Jag menar att detta riskerar minska betydelsen av alla danspionjärer. Dessutom, under tiden som Schubert var konstnärlig ledare på Balettakademien skapade hon stor rädsla bland eleverna (A. Skånberg Dahlstedt, personlig kommunikation, 2022). Många elever är traumatiserade av hur Schubert behandlade dem, vilket kan ha skapat en kultur av att de inte vill nämna hennes namn. Liknande ställning kan Balettakademien ha tagit.

Hiphopdansens pionjärer – Richie Colon och Shirley Harthey Ubilla


Långt in i kurslitteraturen, Can´t Stop Won´t Stop skriven av Jeff Chang (2005) hittar jag ett namn, Richie ”Crazy Legs” Colon. ”Crazy Legs” var medlem i Rock Steady Crew och skapade steget ´the backspin´ (Chang, 2005, s.110 och s.138). Namnet fick han i mellanstadiet av en som ropade ut att han hade ´Crazy legs´ (Uitti, 2020). Colon har åkt världen runt för att sprida hiphopkulturen (Uitti, 2020) och för elever som lever i hiphopkulturen är Colon en stor ikon, speciellt i USA. Däremot nämns inte hiphop-pionjärer i utbildningar jag har gått, dessutom – om de nämnts har det varit män. Dock på Högskolan för Scen och Musik berättar Skånberg Dahlstedt om dansaren Shirley Harthey Ubilla. Harthey Ubilla är en av medlemmarna i dansgruppen JUCK och arbetar för erkännandet av hiphop, att stilen ska värderas och etableras på större dansscener (Skånberg Dahlstedt, 2015). I fråga om maktstrukturer i dans säger Harthey Ubilla, ”Sen när det kommer till representation och vilka som får tillgång till de större och mer etablerade dansscenerna är det viktigt för mig att fler tar ansvar och ger plats för fler kvinnor, icke-binära och icke-vita människor.” (Skånberg Dahlstedt, 2015). Idag arbetar Harthey Ubilla som frilansande dansare och koreograf. Hon är också pedagog och ansvarig för street-programmet på Stockholms Konstnärliga Högskola. Harthey Ubilla problematiserar: ”Streetdans är coolt… Inte konst.” (A. Skånberg Dahlstedt, personlig kommunikation, 2022). Harthey Ubilla menar att detta är synen på hiphop ur ett västerländskt perspektiv. Är detta varför vi inte hör om pionjärerna i dansutbildningarna? För att hiphop inte har samma status som modern dans/nutida?

Skånberg Dahlstedt citerar i sin Powerpoint Harthey Ubilla, ”Det har ifrågasatts vilka kroppar som får synas på scen och som haft möjligheten att utbilda sig inom dansyrket i Sverige. Det har, som i många andra områden, visats att majoriteten som söker sig till konstnärliga högskoleutbildningar är den vita medelklassen. Streetdance har då används som ett verktyg för olika plattformar att få folk med varierad bakgrund att söka sig till dem. Det är iallafall så det har formulerats.” (2022). Citatet visar att hiphop inte har haft en betydande roll i svenska dansutbildningar. Det visar också hur de som anses vara ”minoritetskroppar” inte får det erkännande de förtjänar. Är detta en anledning varför många namn göms, vilket bidrar till fortsatt rasism i danskulturen? Jag vill även ta upp kvinnodiskrimineringen och hur kvinnor är en minoritet inom hiphopen. Varför försvinner kvinnorna? Samma skedde när jag letade efter kvinnliga jazz-pionjärer. Modern dance var den enda genre där kvinnliga pionjärer faktiskt var en stor majoritet och inte en minoritet. Ana ”Lollipop” Sanchez säger i en intervju att hon hade tur med timingen i livet för att kunna lyckas med dansen (Versa-Style: Performance. Education.Community, 2020). Sanchez menar på ett positivt sätt att hon hade timat rätt när det gäller utvecklingen av hiphopen. Dock i vidare analys undrar jag om det ska behöva vara ”rätt timing” och ha ”tur” för att en kvinna ska kunna erkännas som pionjär eller att hon har ”lyckats”. I didaktikkurs i hiphop redovisar läraren flertal videos på dansare i olika hiphop stilar och erkänner att det var svårt att hitta kvinnliga dansare och pionjärer att redovisa (K. Wöllner, personlig kommunikation, 2022). En får alltså leta längre och djupare för att finna information om kvinnliga dansare jämfört med män. Detta kan även jag instämma på i sökandet av kvinnliga hiphop-pionjärer inför uppsatsen. Stilar inom hiphop utvecklas snabbt då allt berodde på chockvärde, hur snabbt du kunde komma på nya stilar och galna steg (Chang, 2005, s.117) och dessutom spred sig stegen snabbt. Detta kan vara ett svart på varför vi glömmer att nämna alla de viktiga pionjärerna i hiphopen, kanske finns det för många skapare? Colon menar själv att under uppstarten av hiphopen fanns det inga referenser att titta på och följa (Uitti, 2020), allt skapades av unga på fester eller under träningstillfällen. Steget backspin skapades t ex av Colon av misstag. Vid en ´chair freeze´ överroterade Colon flertal gånger och var för snabb, då han fortsatte rörelsen flertal gånger längre än vad den skulle vara blev det ett helt nytt steg (Chang, 2005, s.138). Kanske är det så enkelt att anledningen till att en del pionjärer förvinner i samtal om dans är för att de är så många. Frågan om vilka vi minns kvarstår och där kan vi lärare göra mycket för att erbjuda fler referenser och namge koreografer och pedagoger.  

Slutlig reflektion

Det som för samman Loie Fuller, Anna Halprin, Lia Schubert och Claude Marchant är kopplingen framåt och bakåt till Martha Graham, Katherine Dunham m fl. Även om de var eller blev moderndansare eller jazzdansare har det en koppling till de pionjärer vi ofta nämner. Frågan är om vi pratar mer om Graham och Dunham än andra? Danshistorialektioner innehåller många namn och de koreografer som också har skapat tekniker. De har vi sedan fått utforska i studio. Därav mina reflektioner om att pionjärer har större chans att bli ihågkomna om de skapat en dansteknik? Även min reflektion om att många pionjärer göms bakom ”legenderna”, vilka vi alltid nämner. Min tanke är dock att vi alla, i alla stilar, är påverkade av varandras utvecklingar. Pionjärerna har velat bryta sig loss från de som var före, skapa nytt och utveckla dansen i sin samtid. De är kopplade till varandra genom steg, tankar och känslor. Det Fuller, Halprin, Schubert, Marchant, Colon, Harthey Ubilla har som gemensam nämnare är alltså att de gick emot det som redan fanns och har på något sätt utvecklat dansen framåt. Dansgenrerna har också präglats av en dominerade kultur av rasism och kvinnodiskriminering, vilket personer från varje dansgenre enskilt och tillsammans kämpat med att förändra.

Sammanfattningsvis kan anledningarna till att pionjärerna försvinner i böcker och på danshistorielektionerna vara att deras plats som pionjär ifrågasätts, att vi endast lär oss om de våra lärare har anknytning till, de göms bakom de ”mer välkända” namnen, de blir bortstötta av samhället pga rasism, kvinnodiskriminering och att synen på pionjärer har inte samma betydelse i dagens samhälle, timing och tur. Vad bör den nya generationen danslärare göra för att försäkra att nya röster fortsätter höras på danslinjernas lektioner? Bör vi ifrågasätta vilka koreografer och pionjärer som behövs främst framställas i utbildningar idag, för att skapa relevans och koppla till pionjärerna som utvecklat den nutida dansen? Eller är det i hög grad viktigast att berätta om de första pionjärerna? Jag anser att vi bör vi nämna de första pionjärerna, dock främst redovisa de senare generationerna av pionjärer som angår nutidens dans. Inte tvärtom som det ser ut idag. Vi vill skapa relevanta utbildningar och redovisa namn som elever kommer att stöta på ute i dansvärlden. För att ge mig själv motargument så kommer detta naturligtvis inte att hålla. Kompanier runt om i världen dansar fortfarande exempelvis Grahamteknik, bland annat på Marta Graham School. Vi bör reflektera över vilka pionjärer vi vill ”behålla”. Vill vi hylla lärare som inte behandlade elever väl? Bör vi ändå nämna deras betydelse för utvecklingen? Det är enligt min teori svårt att finna en historisk pionjär som inte utgick från mästar- och lärling-metoden och tyvärr behandlade elever otrevligt. Dock anser jag att ett medvetande av båda sidor, det goda och det onda, i en människa och dess handlingar bör uppmärksammas. Schubert borde exempelvis fortfarande anses som en pionjär och någon som utvecklade dansen, dock någon som påverkade många dansares mentala hälsa, vilket leder till uppmärksammande av danskulturens värsta sidor. Schuberts elever i sig har utvecklat dansens kultur till det bättre och därför är det viktigt att berätta om både det goda och det onda. Det bidrar till utvecklingen.

Avslutningsvis vill jag uppmuntra till en diskussion om mina val av namn och varför just dem också är ”typiska namn”. Varför var inte mer svenska pionjärer är utvalda i min uppsats? Varför var det så lite information om pionjärernas liv? Mitt val av pionjärer är de som gick att hitta information om på ´Bloggen om dans´, kurslitteraturen från Högskolan för scen och musik, samt intervjuer och faktatexter. Några elever kan vara trötta på just dessa namn, kan allt om deras prestationer och hör hellre om några nya namn. Jag har därför valt att som avslut samla alla de nya namn och grupper jag lärt mig under kursen i dansteori och historia/er för de som vill vidareutbilda sig själva i och om danspionjärerna:

Rubicon, Anna Behle, Eva Dahlgren, Jerome Robins, Vera Alexandrova, Birgit Åkesson, Caroline Lundblad, Ola Stinnerbom, Gun Lund, Edna Guy, Asadata Dafora, Pearl Primus, Talley Beatty, Donald McKayle, Jean Börlin, Jawole Willa Jo Zollar, Margaret H´Doubler, Blondell Cummings, Mette Edvardsen, Moncell Durden.

Referenslista

Mazo, J. H. (2000). Prime Movers: The makers of modern dance in America (Second edition). Princeton Book Company.

Von Rosen, A. (2021). Nordic Journal of Dance – practice, education and research.  

Hering, D. (1977). Dance cronicals – Making modern dance. Routledge.

Hammergren, L. (2018). Dancing African – American Jazz in the Nordic Region. Taylor & Francis.

Eliasson, L. (2018, 8 mars). Lia Schubert. Svenskt biografiskt lexikon.

https://www.skbl.se/sv/artikel/LiaSchubert

Chang. J. (2005). Can’t stop, won’t stop – A history of the hip-hop generation. Picador.

Butterworth, J. (2012). Dance Studies – The basics. Routledge.

Dahlstedt, A. S. (2021, 27 maj). Anna Halprin var hennes namn. Bloggen om dans https://bloggenomdans.com/2021/05/27/anna-halprin-var-hennes-namn/?fbclid=IwAR2lVCxSlbPYVBcGZj3W8NI0OEEhSrNUpEX46spGvDinvpHhiq-mDRmogWY 

Ångström, A. (u.å.). Lia Schubert (-van den Bergen). Hämtad 2022-05-10 från https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=6407&fbclid=IwAR3PVC2phun-FgZcn52GULICkDUx3–jbng-xAh0xt4VY1CG10hgWI7bxHg 

Folkuniversitetet. (u.å.). Balettakademiens historia. Hämtad 2022-05-10 från https://www.folkuniversitetet.se/vara-skolor/balettakademien-dansstudion/balettakademien-goteborg/om-balettakademien/historia/?fbclid=IwAR38cyA53BSN3O6glcwSL2UOjMiS2GghCsHIBbaOP9b6m3GEWroqIOx7xXU 

Versa-Style: Performance•Education•Community. (2020, 17 april). Ana “Lollipop” Sanchez- Female Street Dance Legend- Whacking and Locking History. Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=YHB7A_YG1ko 

Uitti, J. (2020, 20 juli). The Origins of Breaking with Its Biggest Name, Crazy Legs. Under The Radar. https://www.undertheradarmag.com/interviews/the_origins_of_breaking_with_its_biggest_namecrazylegs?fbclid=IwAR1FH-SJVA6o_LlVDvesTr3Cudgsa30dwapXcK4d9CL1zOJcKg2CDyMKsZw

Bloggen om Dans tackar Felicia Knudsen för tillåtelse att publicera texten här.

Vi fortsätter till uppsatsen skriven av studenten Marina Söderqvist:

Modern & Jazz av Marina Söderqvist                                          

Jag kommer att börja med att diskutera både modern och jazz dans och om hur de har skapats med hjälp av andra danskulturer för sedan dyka in i vardera och begrunda dansgenrerna mer specifikt. Jag har hämtat information från kurslitteratur för att sedan diskutera informationen med egna tankar. Frågeställningar jag kommer belysa är: Vad blir konsekvenserna av att använda sig av andra danskulturer? Vad behövs göras för att ge fler danskulturer rättvisa? Ger reproducering av folkdanser verkligen en sann uppvisning av kulturen? Vad representerar folkdansen egentligen?

Isadora Duncan
Ruth St Denis

Dansfältet har hämtat mycket från orientalism och exotism, alltså att dansen tar inspiration från andra kulturer än den västerländska (Sörensson, 2010, s 4-5). Detta berodde på koloniseringen av olika länder och olika upptäcktsresor i världen. I den moderna dansen handlade det om att vilja bort från traditionella tankar om världen, såsom kristendomens principer och i stället ta sig an österländska synsätt. Ett exempel på österländskt synsätt är sammankopplingen av själ och kropp, vilket gav andra möjligheter för den moderna dansen. Dessutom var ett experimenterande bortom balett angeläget. Isadora Duncan (1877-1927), en modern dansare och koreograf som använde sig av exotikt tillbakablickande, tittade på antika grekiska vasmålningar och ville få fram ursprunglig dans, genom att dansa barfota iklädd sidenklänningar. En annan modern dansare och koreograf var Ruth St Denis (1879-1968) som vände sig till asiatisk kultur och omvandlade tempeldans till sin egen variant för att utveckla den moderna dansen (Sörensson, 2010, s 4-5).

Under 1900-talet influerades den nordamerikanska dansen starkt av afroamerikaner på grund av handel med människor, där dans – som från början kom från kulturer i Afrika – skapade av tvångsförflyttningar västerländsk dans. Innebär globalisering alltid, att allt blandas ihop och görs till en enhetlig standard? Detta frågar danskritikern Margareta Sörensson i Danstidningen, samtidigt som hon diskuterar vidare att globaliseringen ger upphov till inblick och lärande om andra kulturer och människor. Ram Gopal var en indisk dansare som turnerade i Europa och hyllades för sin dans. Gopal jämfördes med Uday Shankar som också var en stor indisk dansare innan Gopal. Likt Gopal hyllades Shankar för sin dans. Men Shankars kompani betraktades som primitiv, hinduistisk, något annat än västerländsk utan att egentligen undersöka dansarnas ursprung. Gopal jobbade med att få fram en show som både kunde tillfredsställa en västerländsk och en indisk publik (Sörensson, 2010, s 6).      

Ram Gopal på V&A Museum i London 1947

Egen diskussion: Gör om för att publiken ska tycka om det de tittar på? Men blir det en sann bild av kulturen? Samtidigt behöver det möta publikens nivå för att publiken ens på något sätt ska kunna förstå olika kulturer, eller? I vilket fall är det viktigt att medge hur dansen har skapats, vilka medel som har använts och hedra alla skapare som är inkluderade. För att inte hamna där vi redan har varit och befinner oss pga koloniseringen.     

Varför tror västerländsk publik att dans som är utanför västerlandet är primitiv? Med förmodan har det blivit bättre på senare tid men min uppfattning är att det fortfarande är ett problem. Varför ses primitivitet som en lägre klass i samhället? (kommer till det senare). Särskilt när det är så kallade ”ursprungliga” danser som har gett upphov till de stora danserna idag? Behövde de ursprungliga danserna omvandlas först för att bli accepterade av ett ”civiliserat” samhälle? (kommer till senare). Ursprungliga danser anses komma från ociviliserade samhällen, samhällen som levde i naturen och efter hedniska gudar. Eftersom ”civiliserade” samhällen sågs som mest idealiska (kommer till senare), blev ”primitiv” dans inte accepterad som dansform i västvärlden. Men samtidigt utnyttjades den för det ”civiliserade” samhället. Hur rätt är det?                                           

Under 1900-talet, när länder fbefriade sig själva från att vara kolonier, började dessa länder använda sig av dansen som politisk antagande för att visa sitt riktiga ursprung. Invånarna ville upprätthålla kulturen och förhindra den inkräktades av västerländsk kontroll (hiphopen skapades delvis också på detta vis, att ta kontroll över rådande situation och uttrycka politiska åsikter med konst (Sörensson, 2011, s 28)). Men reproducering av folklig dans och inte göra folkdans i sin rätta kulturella form, påverkar även folkdansen. Det blir inte densamma när politiskt antagande tas in. Dessutom sker det fortfarande idag att ursprung inte presenteras som professionella dansverk, utan snarare presenteras som global eller nutida dans (Sörensson, 2010, s 6-8).   

Egen diskussion: Gör det något att folklig dans/folkdans inte blir densamma? Egentligen inte, enligt mig, bara det förklaras för publiken att vi aldrig kommer förstå kulturen fullt ut och folkdansen är mer än det vi ser på scen. Min förmodan antyder att det är bättre än att inte bli bekant med dansen. Dessutom är det bra att dansen kan användas vidare. Det är också bra att koreografer visar upp flera olika danskulturer, för då får vi en mer inkluderande syn på världen.  

Modern                            

Ruth St Denis var en av de dansare som påverkade i den moderna dansen. Hennes uttryck blev orientalistisk dans (Butterworth, 2012, s 79). St Denis studerade både egyptisk och indisk dans. Hon spenderade mycket tid i bibliotek och museum för att lära sig så mycket som möjligt. Ur det fick hon fram dansmaterial, som hon lärde vidare i sitt kompani och skola Denishawn (Mazo, 2000, s 69–71). Professorn Jo Butterworth uppger dock att St Denis inte begrundade äktheten i de orientaliska danserna. Ett exempel är St Denis show, The Nautch som inte visade korrekt utformning av den indiska dansen, Kathak (2012, s 79). Sörensson i Danstidningen anger därtill att St Denis omvandlade tempeldansen (2010, s 4-5). Men i The Theatre Magazine år 1906, uppges prästceremonin i showen Radha vara en kopia (Mazo, 2000, s 74-75).

St Denis danser ansågs vara sexuella, för dansarna bar korta toppar med urringning och visad mage. Det ansågs innehålla ovanligt sensuella kvalitéer än tidigare dans visat (Mazo, 2000, s 75). St Denis show Radha, baserad på indisk dans, betraktades vara erotisk och dansarna var lätt avklädda kvinnor (Mazo, 2000, s 71). Dessutom tolkar jag av Butterworth att Radha inte visar en stilenlig bild av hinduisk tempeldans, den gjordes exotisk (2012, s 79).        

Egen diskussion: Fast det är väl exotiskt, om det är en annan kultur, vad menas med ”exotisk”? ”Exotiskt” kunde användas, upplever jag, av västerlänningar för sådant som är ”spännande”, ”mystiskt”. Gjordes Radha ”spännande” för att tillfredsställa den västerländska publiken? Var alltså indisk dans inte tillräckligt exotisk från början? Inte tillräckligt spännande? Det verkar som St Denis behövde ändra om dansen, för den skulle uppskattas av en vit publik.                                      

Publiken njöt av att se naken hud, vilket ansågs påverka framgången för St Denis. Walter Terry, var en dansskribent som uppgav att St Denis dyrkade sex (Mazo, 2000, s 61). Vidare beundrades hennes skönhet av män. Men eventuell förklaring bakom ”St”, är ”Saint” och det var givet av producenten Belasco, för att St Denis inte var engagerad i att ha kroppslig kärlekskontakt (Mazo, 2000, s 69). Även om St Denis inte var driven inom privat erotik, så visste hon vad folket ville se på scenen (Mazo, 2000, s 61). Hon gjorde det orientaliska till något spännande och amerikanarna ville bara uppleva mer (Mazo, 2000, s 72). 

Egen diskussion: Ville St Denis framställa orientaliska danser som sexiga? I kapitlet om St Denis (Prime Movers, skriven av Mazo) kunde jag inte se att hon var intresserad av det sexuella, utan endast av orientaliska kulturer. Förutom att hon visste vad folket ville se och kanske visste hon att det sensuella skulle sälja. Alltså vet jag inte riktigt om hon ville framställa orientaliska danser som sexiga. Jag har inte hittat någon information om det. Men det blir väldigt fel att framställa en danskultur som sexuell, när kulturen inte består av det, i alla fall inte bara.    

Enligt Mazo gjorde St Denis asiatiska kulturer mer spännande, mer ”exotiska”. Eller så upplevde publiken att St Denis gjorde dem spännande, även om det kanske inte var St Denis avsikt. Det leder mig till frågan: Behövde asiatiska kulturer ingå i modern dans för att kunna nå en större publik? Var det då de först blev accepterade? Det verkar som en stor bedrift i den utvecklingen skedde tack vare St Denis, även om det säkert finns flera namn i kortleken. Men St Denis verkade inte visa upp en korrekt bild av asiatiska kulturer. Samtidigt påstår Mazo i Prime Movers att hon var djupt intresserad och hade gjort sin forskning. Men jag undrar om artikeln i The Theatre Magazine, år 1906, skrevs av någon med kunskap om indiska ceremonier. Det visar sig att St Denis blev förmögen på att sälja dans och använda orientalistiska uttryck som medel för att utveckla den nytänkande moderna dansen. Men de asiatiska danskulturerna fick ta priset. Priset av missbedömning som sensualitet, erotik. Hur rättvist är det?     

En dansare och koreograf som har använt modern dans och folkdans är Eszter Salamon. Ett modernt verk hon gjorde år 2006, innehöll ungersk folkdans. Ambitionen var att framlyfta folkdansen till en större scen med hjälp av samtida dans. Ungersk folkdans är värdefull för henne, därmed ville hon visa vad den har för kulturell vikt i samhället. Påverka de som anser att folkdans inte är en hög accepterad konstform. Men kan historien verkligen upprepas? Kritikern Mark Franko uppger att i modernistisk form blir folkdans inte densamma som den var, dessutom omvandlas folkdansen för den ska gillas av publiken. En annan kritiker, Nelson Goodman applicerar en annan analys, att på det sätt folkdansen uppvisas/omvandlas påverkar vår uppfattning om den egentliga folkdansen (Hardt, 2011, s 28–31).

I verket håller Salamon en föreläsning om ungersk dans. Salamon utmanar dessutom tanken med vad för dans som får ta plats på scenen och hon bevarar folkdans i nutid. Hon utmanar dansnormer, att dans inte behöver följa vissa principer, som att lokal dans kan användas i globalt syfte (Hardt, 2011, s 32–33). Verket kan också ses som postmodernt, med tanke på att hon utmanar vanliga tankar om dansscenen (Skånberg Dahlstedt, u.å., s 7-8).   

Egen diskussion: Hur många andra dansutövare gör som Salamon, ger folkdansen ordentlig uppmärksamhet och rättvisa, genom att föreläsa om dess fenomen? Det är viktigt att göra folk medvetna om kulturer och dess utformning. Även om den reproduceras och kanske inte blir riktigt likadan som originalet. Salamon verkar dessutom efterlikna kulturen så mycket som möjligt till skillnad från St Denis. Ytterligare gör Salamon en viktig uppgift, hon visar att folkdans också får vara på scenen. Det är så, i min mening, vi bearbetar fördomar.                  

Jazz

En annan som ville lära sin publik om dansens kultur och bakgrund var Katherine Dunham. Dunham åkte bl a till Haiti för att undersöka afroamerikanska kulturer. Hennes studier användes till eget skapande av dansföreställningar. Hennes ambition var att utmana publikens fördomar om afrikanska kulturer som ociviliserade. Det tog tid, men hon lyckades påverka den vita publiken. Föreställningarna kallades för ”performed ethnographies” och skulle vara som uppspelande minnen från kulturernas historia (Corbett, 2014, s 90–93). Dunham blev nämnd som ”Queen Mother of Black Dance” (Sörensson, 2011, s 28).   

Egen diskussion: Med reproducering förändrar Dunham också den folkliga dansen, precis som i Salamons arbete. Men det var behövligt att Dunham gjorde detta för att lyfta statusen för afroamerikansk dans och jazz. Hon lyckades och med tiden blev afroamerikanska danskulturer mer accepterade.    

Jazz är en blandning av afrikanska och europeiska danser, vilket uppkom av den translatlantiska slavhandeln där människor tvångsförflyttades från Afrika till Amerika (Nur Amin, 2014, s 35). Jazzen i Nordamerika påverkades därför av flera olika afrikanska kulturer, där varje kultur hade egna dansrörelser, ritualer, trossystem, kulturella praktiker. Folkgruppen Yoruba, hyllar moderskap och kvinnan. Andra folkgrupper som Anlo-Ewe och Lobi jobbar mycket med överkroppens kapacitet och Kalabari dansar mjukt med höfter. Folkgruppen Akan gör specifika rörelser med händer och fötter. I Agbor, Nigeria används pelvis och överkropp för att skapa rörelser med kraftfulla contraction och release moment (Nur Amin, 2014, s 37-38).                                             

Egen diskussion: Hur blir det att säga övertäckande med ”afrikansk” dans, när vi pratar om jazz och danskulturer från Afrika? När det praktiskt taget, var flera olika kulturer och folkgrupper som influerade jazzen. Borde det inte sägas att contraction kommer från Agbor i stället för att säga att contraction kommer från Afrika? Jag tänker att det ger ett ännu större medvetande om att dansen faktiskt kommer från ett specifikt område i Afrika, vetskap om att Afrika är en väldigt stor världsdel som består av flera länder/kulturer. Vilka bör respekteras. Jag tror inte jag är ensam om att säga att det är ofta förekommande att slå ihop alla afrikanska folkgrupper. Eller höra den här typiska kommentaren: ”Är inte Afrika ett land?”. Det är just det här som behöver förändras! Även om det är givet att det är enklare att säga ”afrikansk” kultur.                                                                   

Med slaveriet orsakade vita slavhandlare att afrikanska folkgrupper blandades och placerades på samma undergraderade linje ifrån vitas höga status. Detta var grunden till att afrikanska folkgruppers kultur blandades till en och samma afrikanska kultur, som sedan bidrog till jazzdansen (Nur Amin, 2014, s 38-39).        

Egen diskussion: För mig blir det tydligt att en konsekvens av slaveriet, är att afrikaner ses som likadana, att alla håller på med samma kulturuttryck. Vilket inte är sant. Dock ska vi komma ihåg, eftersom afrikanska danser blandades ihop och blev ”afrikansk dans”, och att det var sen ”afrikansk dans” som skapade jazzdans. Därmed i den formen, blir det nästan tvunget att säga termen ”afrikansk dans” eftersom ”afrikansk dans” blev en egen genre (en genre ihopblandad av flera afrikanska dansgenrer). Men fortfarande kan jazzdans presenteras med att det var flera afrikanska kulturer som bidrog till afrikansk kultur som sedan bidrog till jazzkulturen.                                     

Europeer har under lång tid sett Afrika som en enhetlig primitiv och exotisk kultur. Afrika ansågs vara en primitiv kontinent för att det var svårt att förstå de afrikanska kulturerna (Sörensson, 2011, s 24–25). Det har varit ett problem att forskning om Afrika är mestadels utförd igenom kolonialiseringen, som har bedömt afrikanska kulturer som obehärskade och kaotiska. Orsakat av slaveri, folkmord och kolonisering blev därför afroamerikaner en underklass i Amerika (Sörensson, 2011, s 25).                                                                   

De rörelser som kom från afrikanska kulturer, var från början från religiösa ritualer. Rörelser med höften representerar livet, förökelse, medan stampningar, rörelser med fötter skulle koppla ihop himlen med jorden. En religion är Yoruba, som fortfarande finns idag med 40 miljoner medlemmar. Yoruba är som många andra afrikanska kulturer, att dans används för att gestalta de olika gudarna och även olika djur (Sörensson, 2011, s 24–25).    

Under slaveriet handlade slavarnas musik om frihet. Att dansa, spela musik och sjunga gav mening för slavarna. De vita ansåg att slavarnas dans var skamlig eftersom den inte följde kristlig natur eller den västerländska dansen. Under mitten av 1800-talet startade vita människor göra parodi av afrikanska kulturer, med att måla sig svarta i ansiktet. I amerikanska underhållningshistorien anses den tidsperioden vara otroligt kränkande för afroamerikaner. Denna underhållning växte sig stor (Sörensson, 2011, s 26–27).  

Egen diskussion: Dansen blev underhållning, när den från början handlade om frihet, hopp, socialitet, religion och kultur. Afrikaners heliga dansuttryck skrattades åt av vita som inte kunde förstå en annan världsuppfattning. Det verkar som den svarta dansen behövde bli vit först innan den ens kunde accepteras av västerlänningar. Återigen fick en icke västerländsk grupp ta priset. Priset av missbedömning som kaotiska, sämre värda och befängda.                               

Hiphop                                                                           

En viktig grundsten i hiphop är att demonstrera fred och att få höras. Hiphopen uppkom för att våldet i samhället behövde minska och förståelsen, respekten behövde höjas. Omvänt uttryckt infördes fredskämpande i hiphop, för att rädda hiphopkulturen och dess medlemmar. Jag ska undersöka, dyka närmare detta med hjälp av kurslitteratur för att belysa hur fredskämpandet hände i historien. Jag kommer även diskutera varför just dans, musik blev de redskap för fred och för att få synas. Är det naturligt att det alltid är konstformer som förenar människor? Jag vänder mig först till två nyckelpersoner i grundandet av hiphop. 

Under sommaren 1974 arrangerades ett party på gatan, som leddes av DJ Kool Herc. Han sade till folket som närvarade att nu ska vi ha kul. Dessutom skulle Herc sluta spela om någon började bråka, störa eller slåss. Festen blev framgångsrik och fortsatte genom hela natten (Chang, 2005, s 78). Herc fortsatte att förmedla att bråk och kriminalitet inte skulle få någon plats på hans gatupartyn, men med attityden att han inte överger de som ändå börjar slåss. Han anklagade inte direkt någon, men menade att de kunde så mycket bättre (Chang, 2005, s 80).

Afrika Bambaataa var en viktig aktivist för fred inom hiphopkulturen. Han tog bland annat musiken i Bronx till Lower Manhattan år 1981, till vita människor som ett försoningsarbete. Följden blev att segregationen minskades och hiphopen spred sig (Chang, 2005, s 92). Bambaataa var engagerad i att motverka rasismen. Han var arg, men hans ingång var förståelse. Han ville påverka människor att ändra riktning i sitt agerande, att våldet skulle bort. Han ville förmedla riktningen av knowledge, wisdom och understanding. Att visa respekt och aldrig starta bråk. Blev du dock överfallen, var det rätt att slåss tillbaka, vilket han menade berättigades av Allah och Jehova (Chang, 2005, s 100–102).                                                   

Det är samhället som gör att vi slåss, låt det inte påverka oss, ville Bambaataa förmedla. ”Peace, Unity, Love, and Having Fun” var Bambaataas tydliga agenda i sin rörelse. Han drev också ”Infinity lessons”, en lära som bestod av en blandning av religioner och trossystem, som Bambaataa hade samlat ihop tack vare undersökning hos sig själv och hos andra vad de tror på, och på sådant som kunde var tillämpbart i rörelsen. Personer som Elijah Muhammad och Dr Malachi Z. York blev ledstjärnor. Five Percenters, Nation of Islam, svart nationalism drevs som grund i rörelsen. Men dogm och det ortodoxa lämnades utanför. Ytterligare var Black Panthers influerande, men det fick inte vara för politiskt. Det essentiella i rörelsen var att gå in i sig själv och hitta förståelse, inte attackera andra. Det fanns flera trossystem i rörelsen, men den var ständigt förändrande och påverkades av de personer runt omkring. Allt var för att få med sig folket till en mer förstående och respekterande hållning (Chang, 2005, 105–106).            

Egen diskussion: Min upplevelse är att det är förekommande att använda sig av religion för att berättiga ett beteende. Använda sig av religion för att skapa fred. Vilket fungerade, hiphopen förenade folket. Det blev en kultur och en religion som förenade utsatta människor. Hiphopen användes för att förhindra bråk, skapa hopp och nöje. Bambaataa och Herc hade stor betydelse för att det skulle ske.                                   

Jag ska fortsätta diskutera hur viktig hiphopen är för fred och meningsskapande. Vi förflyttar oss till Jamaica, vilket tillsammans med Bronx, USA uppges vara där hiphopen skapades (Chang, 2005, s 39). I Jamaica samlades gäng, där spelande, musik och dans utfördes i gemenskap på gatorna. Oftast var det Bob Marley i högtalarna, som var en stor inspiration för ungdomarna. År 1962 blev Jamaica friförklarat från Storbritannien och Jamaica utvecklades till ett nationalistiskt kaos och kriminalitet ökades. Rastafari, blev en nationalistisk religion, där medlemmar tror en svart nationalist Marcus Moshia Garvey är ”Black Moses”. Religionen gav hopp, försoning och riktning (Chang, 2005, s 21–23). Garvey var förespråkare för ett starkt och enat Afrika, att alla afrikaner ska vara stolta över sitt ursprung och kämpa för sina rättigheter (Chang, 2005, s 24–25).        

Soundsystems upprättades för musik och skapade också en plats för dans (Chang, 2005, s 28–29). Grupper kunde anordna tävlingar mot varandra som gick ut på att spela den bästa musiken med sina soundsystem, för att locka till sig publik. Tävlingarna urartade ibland och våld utbröts. Musiken handlade om det rådande politiska kaoset (Chang, 2005, s 29–31).        

Egen diskussion: Hur viktigt var det för människor i Jamaica med musik och dans? Min tolkning är att det var väldigt viktigt, för att få synas i en krissituation. Soundsystem och tillsammans få visa sin kampanda, gav mening. Det var där folket kunde äga platsen och bestämma vad som skulle hända. Även om det kanske inte borde inkludera våld, men att använda kroppsförsvar som respons av orättvis behandling är inte så konstigt i min mening. Med våldet kunde folket synas. Men missförstå mig inte, det är bra hur det sedan utvecklade sig och att folk förstod att de kan påverka samhället utan våld (tidigare text om Herc och Bambaataa), men någonstans får man börja eller hur?                        

Att hitta sin nationalitet var det viktigaste och musiken, dansen blev redskap för det, samtidigt som de var politiska redskap. Rastafari blev en nationalistisk symbol och användes för att ena folket som en nation. Alltså användes religion för att skapa riktning, precis som Bambaataas ”Infinity lessons”. På något sätt är det vanligt förekommande att en religion uppstår för att förena ett folk och dans, musik blir som ritual i religionsutövandet. Vi har sett det i afrikanska danser också, som bidrog till jazzen. Samt har afrikanska danser också använts som medel för att uttrycka politiska frågor, som frihet.            

Hiphop eller streetdance skapades i sammanhang av gemenskap mellan svarta, det vill säga den baserade sig på samma principer som afrikanska danser. Det var för att dansa tillsammans socialt – med en uppgift att uttrycka sig och påverka samhället (Sörensson, 2011, s 28).                                                    

Egen diskussion: Detta har jazzen och hiphopen gemensamt, att skapa nöje och hopp i svåra tider. Att kunna påverka trots allt motstånd. Till slut fick det genombrott, nu är de två stora dansformer som utövas av många människor. Visst händer det att dans/konstformer förenar och ger fred till människor.

Den moderna dansformerna har också en upprorisk uppgift, att utmana de klassiska dansnormerna/rörelserna och pågående samhällsnormer. Dessutom blev det en uttrycksform där kvinnor kunde kämpa för deras rätt att röra sig så som de ville (Skånberg Dahlstedt, u.å., s 2-4).      

Slutsats om alla tre genrer:

På detta vis kopplas alla tre dansgenrerna till en. Alla tre ville påverka och förändra samhället. Alla tre innehåller religion (modern: asiatiska religioner, jazz: afrikanska religioner, hiphop: svarta nationalismrörelser/religioner), där religionen gav riktning för människorna och möjligheter för dansen. Och dansen används som redskap för att belysa religionernas budskap. Dock har dansskapare missbrukat sin makt och religionens eller kulturens budskap/sanna bild når inte ut. Förbättring behövs där de ursprungliga skaparna hedras. Men fortsatt visning och inbjudande av olika danskulturer är viktigt, för att skapa en större förståelse och gemenskap. Dans kan vara hur som helst och dans är för alla!                                                                

Referenslista

Skånberg Dahlstedt, A. (u.å.). Danshistoria 3 Modernistisk och Postmodern dans [Powerpoint]. Högskolan för Scen och Musik, Göteborgs Universitet.

Butterworth, J. (2012). Dance Studies – the basics. Routledge.

Chang, J. (2005). Can’t stop, Won’t stop – A History of the Hip-hop Generation. Ebury Press.

Corbett, S. (2014). Katherine Dunham’s Mark on Jazz Dance. I L. Guarino & W. Oliver (Red.), Jazz Dance: A History of the Roots and Branches (s. 89-96). University Press of Florida.

Hardt, Y. (2011). Staging the Ethnographic of Dance History: Contemporary Dance and Its Play with Tradition. Dance Research Journal, 43(1), 27-42.

Mazo, J. H. (2000). Prime Movers: The Makers of Modern Dance in America (second edition). Princeton Book Company.

Nur Amin, T. (2014). The African Origins of an American Art Form. I L. Guarino & W. Oliver (Red.), Jazz Dance: A History of the Roots and Branches (s. 35-44). University Press of Florida.

Salamon E. (2006) Magyar Tàncok

Sörensson, M. (2010). Varifrån kommer dansen? Från exotisk till global. Danstidningen, (2), 4-8.

Sörensson, M. (2011). Varifrån kommer dansen? Afrikanska rötter. Danstidningen, (4), 24-28.

Bloggen om Dans tackar Marina Söderqvist för tillåtelse att publicera texten här.
Vi fortsätter till texten skriven av studenten Alva Andersson:

Dansgenrer i ett danstekniskt perspektiv

av Alva Andersson                     


I den här uppsatsen har jag studerat tre dansstilar ur ett danstekniskt perspektiv. Jag har valt att studera modern dans, jazzdans samt hiphop. Genom att undersöka stilens ursprung, specifika rörelsemönster och nämna några pionjärer kommer jag även analysera vad det finns för likheter och skillnader mellan stilarna. Jag kommer även att ta upp egna reflektioner och erfarenheter där jag delar min syn på stilens teknik och rörelsemönster. I denna undersökning har jag valt att använda mig av en del kurslitteratur, men framförallt också videoklipp då det verkligen går att se dansen med egna ögon, samt föreläsnings-underlag.


Modern dans
Modern dans har sitt ursprung genom att utövande dansare ville bryta, framförallt balettens, typiska rörelsemönster. I den moderna dansen ville man göra sitt rörelsespråk till något nytt man inte sett på scener förut, såsom flexade fötter, jobba med golvet, mer rörlig torso och inte tåspets och korsett (föreläsning danshistoria/er, Skånberg, Dahlstedt, A. 2022).
I boken “Primemovers, The making of Modern Dance in America” (Mazo, J. 1993) kan man läsa om många så kallade “pionjärer” inom den moderna dansen. De har alla skapat sina egna tekniker och speciella rörelsemönster. Bara några att nämna är Doris Humprey, Martha Graham, samt Merce Cunningham.
Förutom det jag beskrev tidigare i texten om vad som generaliserar modern dans, såsom flexade fötter, rörligare torso samt kontakt med golvet så har jag genom olika videoklipp kunnat studera vad de olika moderndans-pionjärerna se specifika rörelsemönster som tagits in i den moderna dansen. Doris Humphrey har genom hennes utforskande av rörelse tagit in en princip som kallas “fall and recovery”, vilket var baserat på andningen enkla system. I ett videoklipp från ett av hennes tidiga verk, från 1993, kan man se hur hon jobbar med denna princip (1993). På utandningen låter man kroppen “fall” och på inandning “recover”.


En annan betydelsefull pionjär och teknik som den moderna dansen har präglats av är Martha Graham och Grahamtekniken med specifika rörelsemönster som sker genom övningar nere på golvet och ståendes. Fokus på center, samt “contraction and release” fick stor betydelse och går tydligt att bevittna under inspelade videor på The Martha Graham Companys youtubekanal (2020).


Merce Cunninghams teknik är, även denna, baserad på tydliga principer. Både genom tydliga kroppsliga tekniker som arbete med benen och torso. Även mer rumsliga där han jobbar med
förändringar i riktningar där alla platser i rummet kan vara dansarens front. Tredje principen som han använder sig av är musikens rytmer och dynamik. (Merce Cunningham trust u,å)


I modern dance suddas många gränser till stilar ut då den moderna dansen är väldigt “fri” i sitt rörelsemönster. I postmodern dansteknik återfinns mycket rörelser som är hämtade från jazz och hiphop. Vissa verk är därav svåra att definiera vilken stil det är. Om man går på en modern dansklass kan det finnas många inslag från en jazzklass, enda skillnaden kan vara den vokabulär man använder. Istället för “fan-kick” används istället uttryck som “svep med benet…”.
När jag själv reflekterar över modern dans och teknik så tänker jag på mycket frihet i att inte tänka så mycket på teknik, såsom “pointade” fötter, förlängda armar och sträckta knän. Dock, ju mer modern dans jag dansar desto mer inser jag att det faktiskt är lika mycket teknik som t ex balett. Dels genom alla principer som våra pionjärer tog in men också genom ett mer filosofiskt sätt att kolla på teknik.
Bara ett annat sätt att tänka på än balett och jazz. För mig kommer det tekniska syftet genom insidan och ut. Att rörelserna har sitt ursprung inifrån och sänder ut rörelser.


Jazzdans
På grund av den transatlantiska slavhandeln under år 1500-1850 tvångsförflyttades 11,9 miljoner människor från Västafrika till Amerika och därmed spreds även dansuttryck från den afrikanska kontinenten (föreläsning danshistoria/er, Skånberg, Dahlstedt, A. 2022). W. Oliver beskriver hur en skulle kunna förstå jazzdansen med hjälp av en bild på ett träd som har rötter, stam och många grenar. Där symboliserar Afrika rötterna och stammen för alla olika grenar inom jazzdansen och även själva namnet ‘jazz’ som myntades under 1920-talet. (Oliver.W, 2014)
Jazzdansens rörelsemönster kan vara svår att definiera då den har många olika slags stilar och tekniker. I boken “Jazzdance, A history of roots and branches” (Oliver. 2014) kan man läsa om diverse olika dansstilar inom jazzen, några att nämna är: autentisk jazzdans, teatralisk jazzdans, lyrisk jazzdans och kommersiell jazzdans. Som sagt har jazzen benat ut i många olika grenar. Sedan finns det också väldigt många olika tekniker inom jazzen som många kända personer ligger bakom. Några att nämna är Matt Mattox, Katherine Dunham och Lynn Simonson, alla med olika fokusområden som flatbacks, attacker, specifika händer och placering.
Mattoxtekniken beskrivs som en teknik med starka rötter i jazzdans men med många influenser från exempelvis österländsk dans och balett. Isolationer, komplicerade armrörelser och skillnader i tempo, nivåer och accenter är grunden i Matt Mattox dansteknik. (Luleå tekniska universitet u,å)
Dunhamtekniken skapades av antropologen, dansaren och koreografen Katherine Dunham. Hon gick tillbaka till rötterna i afrikansk dans och ritualer som hon sedan skapade signifikanta dansverk av, detta både återberättas och gestaltas i en “Danceography”-video på youtube (Dancer Ciara, 2016). Hennes teknik bestod till stor del av fokus på en flytande torso och ryggrad, isolationer och fokus på pelvis. (Oliver, 2014 s.94).

Lynn Simonson och hennes Simonsonteknik hade ett speciellt fokus på skadepreventetion hos dansare och även i denna teknik följer fokuset på isolationer med under hela uppvärmningen. (Oliver, 2014 s.133). “The Simonson thechnique is a way of looking at the human being as a correlation between mind, body and soul” (Oliver, 2014 s.133)
I den autentiska jazzdansen finns det många steg som används i dagens hiphop-vokabulär och som gjorts om från dåtidens jazz, exempelvis, själva stegen och tekniken har inte så mycket likheter i sig, men de har ändå samma ursprung. Något som jag själv fått höra mycket i mina år av dansträning är uttrycken “hitta tyngden i golvet” och spota”, dessa är även uttryck som jag har hört på hiphop-klasser, så det finns många likheter i vilka slags metaforer som används i utlärandet av teknikerna.
När jag reflekterar över tekniken i jazzdans så känns det precis som i den moderna dansen, också väldigt brett. Det finns många olika tekniker, inte minst finns det många olika lärare som alla tar inspiration från olika tekniker. Mycket av den jazzteknik som jag tränat har haft koppling till baletten. Det är inte för en på senare dagar som jag mött och lärt mig mer om hur stort jazzdans är och alla olika tekniker inom den. Om det är något som jag lärt mig från att ha läst om olika jazzdans-pionjärer så är det att alla har ett väldigt stort fokus på isolationer i kroppen och att jobba med musikalitet.


Hiphop
Hiphopen sägs ha sitt ursprung hos generationen födda någonstans mellan 1965-1984 där de har samlat förhoppningar, mardrömmar, ambitioner och misslyckanden hos dem (föreläsning danshistoria/er, Skånberg, Dahlstedt, A. 2022). “De fyra elementen” sammanfattar vad hiphop består av, de är alltså “Dj:ing, B-boying, b-girling, rap samt grafitti”(föreläsning danshistoria/er, Skånberg, Dahlstedt, A. 2022). Några kända “crews” som har haft stor betydelse inom hiphop är bland annat “Rock steady crew”, “NYC breakers” och “Zulu kings”, dessa utökades mellan år 1975 och 1979 och bestod till stor del från Puerto Rico (Chang, 2007. S.117). Afrika Bambataa beskriver hiphopen som ett ljust budskap med meningen “Peace, unity, love and having fun” (föreläsning danshistoria/er, Skånberg, Dahlstedt, A. 2022).
Hiphopen har ett stort förråd med rörelser som satts ihop till danssteg och som döpts av dansarna själva. Några att nämna är exempelvis “Leo walk” “Soulja boy” och “Roger rabbit” (Oliver, 2014 s.71).
Richard “Crazy legs” Colon och “DOZE” Green är två namn som haft stor betydelse för hiphopen. De båda var medlemmar av gruppen “Rock Steady Crew” och beskriver att när hiphopen togs till dansgolvet handlade rörelsemönster mycket om att leverera nya steg, mixa ihop olika rörelser till något nytt och alltid lägga på känsla, stil och göra det till sitt eget (Chang, 2007. S.117).
Idag finns det också flera olika former av hiphop-dans, dessa former inkluderas av locking, popping, b-boying samt “hiphop-party dancing”. Dessa är några som får plats under paraplybegreppet “Hiphop-dancing (Oliver, 2014. S.77).


Likheter/Skillnader
En sak som skiljer hiphop från de andra dansstilarna är groovet. Det finns inte i de andra stilarna på samma sätt, det gör hiphopen och streetdance så unik. Man skulle kunna se “bouncet” som man gör i hiphop som en plié med ett groove. Hiphopen börjar mer och mer få ta plats i samhället och därmed finkulturen. Jag börjar se mer och mer hur vissa hiphop-steg tas in i jazzklasser med en kommersiell inriktning. Den populära svenska dansgruppen Bounce är ett exempel på hur hiphop och jazzdans har kombinerats, där båda stilarna har sina rötter i afrikansk dans. (Sörensson, 2012 s.8)
En stor skillnad som jag själv reflekterat över mellan jazzdans, modern dans och hiphop är att hiphopen inte tagit samma plats i akademiska sammanhang som jazz och modern har. På universitet kan du läsa kurser i de olika teknikerna som exempelvis “Simonson-teknik” och “Laban-teknik”.
När jag reflekterar över hiphop och den teknik och rörelsemönster som finns där är det första som kommer upp ordet “groove”, känsla och även lite attityd. Jag är själv inte särskilt familjär med hiphop men jag börjar bli allt mer i och med utbilsningen på Högskolan för Scen och Musik. Ju mer jag lär känna stilen inser jag också att det finns en massa som jag kan ta med mig från de andra stilarna, såsom tyngd i golvet, en del specifika och detaljerade armar samt olika fotkombinationer.

Slutlig reflektion
Under min forskning om dansteknikerna i mina tre valda dansstilar har jag på vägen fått med mig viktig historia och många viktiga namn. Det är svårt att undgå när det trots allt är vi, människor, som skapat detta fantastiska konstuttryck. Jag har också insett hur mycket de olika genrerna hör ihop och vilken betydelse de har för varandra, inte minst sagt vilken betydelse det haft för dansen i sin helhet. Jag vill också tillägga att jag själv anser att det är viktigt att dansteknik finns. Dansteknik är som grammatik fast i rörelse. För att bygga upp en mening behöver du en grundande förståelse i grammatik och hur man skriver. Jag tänker att det är samma sak i dans.

Referenser:
Chang, J (2007) “Can’t stop, Won’t stop – A history of the hiphop generation” Picador
Dancer Ciara (15 april 2016) “A short danceography: Katherine Dunham” Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=ESJ-Yvod1xE
Guarino, L & Oliver, W. (red.)(2014). “Jazz dance: a history of the roots and branches”. Gainesville: Univeristy Press of Florida
Luleå tekniska universitet (u,å) “Koreografi i Mattoxteknik” Hämtad 2022-05-27 från https://www.ltu.se/edu/course/A00/A0025G/A0025G-Koreografi-i-Mattoxteknik-1.198477
Martha Graham Dance Company (16 april 2020) “The Martha Graham Technique © 1975” Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=FuCbs25LGh0&t=419s
Mazo, J. (1993) “Primemovers, The making of Modern Dance in America”
Merce Cunningham trust (u,å) “Cunningham technique, Key concepts” Hämtad 2002-05-27 från https://www.mercecunningham.org/the-work/cunningham-technique/
Skånberg Dahlstedt, A (2021) danshistoria/er, Föreläsning
Sörensson, M. (4/2012) “Hiphop – ett globalt kit” Danstidningen Del 13
Zella Wolofsky (3 april 2018) “Two Ecstatic Themes. Doris Humphrey 1931” Youtube: Two Ecstatic Themes. Doris Humphrey 1931

Bloggen om Dans tackar Alva Andersson för tillåtelse att publicera texten här.
Felicia, Marina och Alva bidrar tillsammans inte bara till ökad förståelse av danskonstens olika uttryck, utan också till nyfikenhet på hur kunskap och estetiska val i dans blir till, görs och förmedlas. Kunnandet om och i och genom dans består av olika väv av berättelser, personer, våldsamma och fredliga händelser som det går att förstå och tolka systematiskt. Ju mer vi umgås med pionjärer (historiska och samtida) kan vi bidra till en förändring av problematisk historieskrivning och oreflekterad värdering av danskulturer.

Ha en fortsatt fin sommar!

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: