Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘HBTQ + dansfilm = sant’ Category

Det var nyligen HBTQ-festival i Göteborg.  Jag visade då dansfilm på Culture Clinics och kompetenshöjningsprojektet KLEOs (med fokus på kvinnligt ledarskap) mingel och mötesplats. Vi diskuterade om man egentligen kunde visa film utifrån könsidentitet och sexualitet. Hur ser filmskaparna själva på det? Är man filmare eller queerfilmare? Är man dansare eller queerdansare? Vad, vilka är det som bestämmer det?  Kanske är det ett mänskligt behov:  att först skilja ut, för att kunna ringa in och sedan inkludera.

Att välja att dansa kan vara ett avvikande val om man lever i ett samhälle som inte dansar. Unga män som dansar får stå ut med att bli kallade balettbögar, därför att dansandet utmanar vår syn på vad som är manligt. Unga kvinnor som dansar får stå ut med att bli huvudklappade prinsessor fastän de sliter som kulstöterskor i tåskor. Hur utmanar kulstötare våra normer jämfört med dansare?

Att välja att göra dansfilm kan också vara avvikande och stå i opposition mot en kommersiell filmbransch som styrs mer av linjärt berättande och logisk dramaturgi. Eller att välja att skriva poesi istället för skönlitteratur. Vad är det som bestämmer vad som är ”normalt yrke”, ”normalt liv”, ”normal sexualitet”? Det är vi tillsammans som gör det. Vi som föddes in i ett visst samhälle. Vi som delar en viss historia. I en del samhällen kan det vara förenat med livsfara att vara öppen med sin sexualitet. Att benämna den, att erkänna den, att vara den som avviker.

Följande dansfilmer är inte livsfarliga, åtminstone inte i Sverige, men de kan utmana en del av vars och ens individuella normer.

Först ut är engelska gruppen DV8 (deviate = avvika) som leds av Lloyd Newson och som sedan 1986 berikat hela världen med sina dansföreställningar och dansfilmer.  Jag hade glädjen att få intervjua Juan Kruz Díaz de Garaio Esnaola i Göteborg 1998, som är en underbar dansare med hela jordklotet som arbetsplats. Han är inte utbildad dansare, utan började sitt liv på scenen som musiker och sångare. I Enter Achilles spelar han den avvikande/Stålmannen.

Ur filmen the Cost of Living (också DV8) med den fantastiske dansaren David Toole:

Som jag tidigare skrivit, har Japan har en lång tradition av könsöverskridande dans och teater. På elvahundratalet fanns kvinnliga högt utbildade dansare, poeter och musiker som klädde sig till män, bar svärd, sminkade sig vita och rörde sig långsamt. De kallades shirabyoshi.

Sedan kom samurajernas maskteater och maskdans Noh, där alla kvinnliga roller spelades av män. Kabuki, som på 1600-talet hittades på av Izumo no Okuni, en tempeldansös som reste till Kyoto och bl a dansade utklädd till man. Det blev sådan uppståndelse och oreda i samhället att shogun bannlyste kvinnor från scen. Kabuki togs över av män och där är nu onnagata en särskild konstform, en man som specialiserar sig på att spela kvinna.

Bando Tamasaburo, onnagata:


Det finns en dansskola och ett turnerande musikalkompani i Takarazuka i Japan som startades 1913 av tågföretaget Hankyu Railways. Skolan och musikalkompaniet heter också Takarazuka. Tanken var att Hankyu Railways skulle öka tågbiljettförsäljningen och samtidigt göra dans- och musikalteater. Man ville att publiken skulle resa med tåg till Takarazuka för att titta på dans och musikal. Tågföretaget tyckte att kabukiteatern var alldeles för elitistisk. De ville se mer västerländska uttryck. En föreställning innehåller en blandning av västerländsk musikalteater samt klassisk japansk teater och dans. Takarazuka anställer bara kvinnor, därför blir kvinnorna också experter på att spela män. De dyrkas av sina fans. Jag såg en intervju på TV med japanska medelålders kvinnor som förklarade:”Den japanske mannen är hustyrann, här på Takarazuka får vi äntligen drömma om en man som är snäll och romantisk.” De snälla och romantiska männen spelas alltså av kvinnor.  Stjärnorna förväntas dock ge upp sin karriär efter ett par år för att gifta sig.

TAKARAZUKA

Filmen Montevideoaki är gjord av Octavio Iturbe, en spansk filmare som jag träffat i Buenos Aires och som gjort de flesta av Wim Vandekeybus dansfilmer. Wim Vandekeybus är aktuell i Sverige med Black Biist på Göteborgs-Operan. I Montevideo träffade Octavio dansaren Hiroaki Umeda från Tokyo som just höll på att erövra världen med sitt danssolo While going to a condition. De gjorde denna dansfilm på bara två dagar med väldigt liten budget. Den har vunnit många priser och är redan en klassiker. Hiroaki är foto-, bild- och ljudkonstnär. När han var 20 år bestämde han sig för att börja dansa. Svenska regeringen har just antagit en ny lag där man har rätt att sparka ut tolvåringar från Svenska Balettskolan om de inte utvecklas att bli anställningsbara dansare. Ett tydligt budskap och inspiration från dansaren Hiroaki Umeda: Om du blir utsparkad från Svenska Balettskolan väntar hela världen på dig.

Barbara Hammer är en ikon i experimentella filmsammanhang, född 1939. Jag mötte henne på Brännö förra sommaren. Hon är uppvuxen i Hollywood. I oktober 2010 visade MOMA, Museum of Modern Art i New York ett retroperspektiv på hennes filmer och hon kom nyss ut med boken HAMMER! Making Movies Out of Sex and Life. Jag visar ett klipp ur Tender Fictions. Barbara Hammer gör sin biografi själv, innan någon annan gör det.

Dianne Reid är en koreograf, dansare och videokonstnär, bosatt i Australien. Jag visar hennes video Fantasy Movie Sequence som var del av en solodansföreställning. Den har en koppling till 40-talets dans- och musikalfilmer, då regisserade av mäktiga regissörer på stora filmbolag. Idag, pga olika rörelser och förändringar i samhället samt förändringar i filmtekniken. Pga av den digitala tekniken har filmproduktion blivit mer tillgänglig och mindre kostsam. Nu kan vi regissera vår egen Hollywoodproduktion.

Liz Aggiss är koreograf, dansare, filmskapare och forskare mm, bosatt i Brighton. När hennes dansverk recenseras brukar kritiker påpeka att hon verkligen inte ser ut som en traditionell dansare, att hon är grotesk – dvs hon utmanar vårt samhälles syn på kvinnlighet, kvinnliga dansare. Liz Aggiss arbetar i den groteska dansens tradition. Hon är burlesk och humoristisk. Hon är British Councils utsända för att sprida kunskap om dans, film och performance i hela världen. Hon är professor. Alla ni som blir utpekade och utsatta, se till att bli professorer och lär den här världen att veta hut.

Motion Control av och med Billie Cowie och Liz Aggiss:


Jag avslutar med klipp ur prisbelönta dansfilmen the Rain av svenske koreografen och dansaren Pontus Lidberg som här har ett ovanligt samarbete med ett stort filmbolag.  Är den oppositionell i sin poetiska abstrakta natur? I sin vägran att använda ord?  Utmanar den vår syn på skönhet, könsidentitet, sexualitet?


Annonser

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: