Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Samtidsdans’ Category

Ingrid Redbark Wallander Foto: Ami Skånberg Dahlstedt (på Dansmuséet 2021)


Hej. Jag, Ami Skånberg Dahlstedt, har drivit Bloggen om Dans sedan 2010, först som en utveckling av ett dansprojekt med högstadieklasser på Tjörn och därefter i samarbete med branschorganisationen Kultur i Väst. Nu driver jag bloggen själv och skriver när jag hinner. Jag är ny programansvarig för en masterutbildning på Institutionen för Danspedagogik, Stockholms Konstnärliga Högskola, Master i Samtida Dansdidaktik. Det är ett helt unikt program, delvis på distans, skapat för att studenter ska kunna arbeta halvtid medan de studerar. Vi tar emot sökande vartannat år. Programmet pågår i fyra år på halvtid. I detta inlägg har jag intervjuat Ingrid Redbark Wallander som år 2013 startade upp masterprogrammet tillsammans med Petra Frank (idag prefekt på Högskolan för Scen och Musik, Göteborgs Universitet).

Ingrid, berätta om hur ni tänkte när ni startade programmet?
Petra Frank såg behovet av en masterutbildning inom det danspedagogiska fältet. Det fanns dessutom en efterfrågan på fortbildningsmöjligheter från danspedagoger och som ett svar på detta startade utbildningen. I början hade jag ett nära samarbete med den nordamerikanska dansforskaren Sue Stinson. Medan Stinson fungerade som min mentor när programmet startade har Cecilia Malmström Olsson med sin kritiska akademiska skolning och gedigna kunskap inom dansfältet varit mitt bollplank. Cecilia skrev sin avhandling i dansvetenskap 1993 där hon föreslog analysmetoder för att tolka dans på scenen. Det var Sveriges andra avhandling i dansvetenskap. Dessutom har vår nuvarande gästprofessor Tone Pernille Østern hjälpt till att fördjupa och utveckla sammanvävningen av praktik och teori, vilket har varit en av programmets grundbultar sedan starten. Genom åren har vi haft samarbeten mellan olika högskolor t.ex. Musikhögskolan i Stockholm och Masterprogrammet Code i Frankfurt som har skapat nya reflektioner. Hittills har tre studentgrupper fått sin konstnärliga masterexamen från utbildningen.

Hur viktig är en masterutbildning för danskonsten och dansfältet?
Utbildningen är viktig för att studenterna ska få verktyg att kunna formulera och utveckla sin praktik. Detta bidrar till utvecklingen av ett danspedagogiskt forskningsfält. Den är viktig för att undersöka och utveckla danspraktiken både utifrån ett pedagogiskt och ett konstnärligt perspektiv. Studenternas praktiska undersökande; ett systematiskt sätt att reflektera över sin praktik från ett didaktiskt perspektiv bidrar till en förändring av dansfältet. Det kan vara nya metoder som utvecklar en genres rörelsespråk eller reflektion över vad danskonst kan betyda för kvinnor 50+, dekoloniserande perspektiv och ett ifrågasättande om vilka dansgenrer som ansetts som professionella i Sverige. Det handlar om hur det danspedagogiska fältet och danskonsten ska möta omvärlden i sin samtid. Hos dans-konstnärer/pedagoger finns ett stort behov av att reflektera över och verbalisera den egna praktiken samt att läsa om andras pedagogiska insikter. Av tradition har det sceniska uttrycket i dans mest varit i fokus . Däremot i engelskspråkig litteratur har danspedagogens perspektiv tillkommit som ett viktigt perspektiv de senaste tjugo åren samtidigt som dansarens och koreografens perspektiv vidgas. På svenska finns det fortfarande alltför lite litteratur om den danspedagogiska praktiken.

Varför ges utbildningen på halvtid?
För att det motsvarar de sökande danspedagogernas behov. Den första omgången gavs den på heltid men det var svårt för studenterna klara av studierna då de flesta samtidigt var heltidsarbetande. När vi ändrade till halvtid skapade det andra möjligheter att kombinera yrkesarbete med studier som alla varit väldigt nöjda med.

Vad har studenterna gjort innan de kom till mastern och vad gör de sedan?
Studenterna är väldigt olika, och har många olika erfarenheter. Alla är verksamma som pedagoger. Några har utvecklat det pedagogiska arbetet parallellt med att de arbetat som dansare och koreograf medan andra i stället har fördjupat sig inom det pedagogiska området. Det som är speciellt berikande är att de kommer från olika genrer såsom balett, jazz, street, nutida dans, folkdans, argentinsk tango, improvisation, fysisk teater mm liksom att de arbetat med olika målgrupper. De är verksamma inom allt ifrån Kulturskolan, skolan eller annan frivillig verksamhet till yrkesutbildning. Genom att de får möta kollegor med så vitt skilda erfarenheter får de direktkontakt med olika synsätt och praktik vilket skapar en bra grogrund för att kritiskt reflektera över egna traditioner och normer. Efter studierna fortsätter några att fördjupa sitt arbete och göra det mer forskningsinriktat på samma arbetsplats de var förut medan andra får nya uppdrag eller byter arbetsplats.


Palle Dyrvall och Ingrid Redbark Wallander i koreografi av Efva Lilja Foto: Ralph Nyqvist
 

Vad har du för egna erfarenheter med dig in i utbildningen som du tycker är viktiga?
Jag är själv utbildad danspedagog men i min yrkespraktik har jag huvudsakligen varit dansare och även repetitör. Yrket som dansare hade jag framför allt på mindre institutioner som Östgötabaletten i Norrköping och ELD, kompaniet som leddes av koreografen Efva Lilja i Stockholm.
Dessutom har jag i ett antal år frilansat som dansare i olika projekt i Stockholm. Min dansaridentitet är stark och jag menar att detta har fortsatt att styra de val jag gjort i utbildningen. Alla erfarenheter av det professionella yrkesutövandet är ju tyvärr inte positiva och det har varit en drivkraft för att tänka ut och praktisera en utbildning som vill bidra till förändring av dansfältet.

En annan betydelsefull erfarenhet har varit mitt möte med gymnasieelever när jag under en lång period arbetade som lärare vid Stockholms Estetiska gymnasiet och Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Vid båda skolorna undervisade jag till att börja med både praktiskt med improvisation och komposition och teoretiskt i dansteori. Så småningom inriktade jag mig helt på dansteori och fördjupade mig i det kunskapsfältet. Det jag framför allt lärde mig där var hur pedagogiken måste utvecklas för att nå gymnasieelever. De erfarenheterna ledde mig vidare till att arbeta som dansexpert när Skolverket skulle förändra gymnasieskolan 2011. Jag fick då uppdraget att utveckla dansinriktningens kursstruktur och skriva alla styrdokument tillsammans med en kollega verksam i Göteborg, Maria Kellberg Hjelte. Därefter fick jag ett nytt uppdrag att utveckla alla kursplaner till Kungliga Svenska balettskolans förberedande yrkesutbildning på grundskolenivå och yrkesutbildning på gymnasieutbildning. Det jag fick med mig därifrån var medvetenheten om hur styrdokument kan bidra till att utveckla dansfältet. Erfarenheten var därför viktig när masterprogrammet skulle utvecklas.

Parallellt med alla mina olika arbeten har jag själv fortsatt studera. För mig personligen var det en stark upplevelse av att börja läsa dans på universitetet och förstå att mycket av den kunskap jag tagit förgiven i mitt praktiska utövande i själva verket var inbäddad i mängder av normer och ideal. När medvetenheten om detta och den kritiska blicken utvecklades ville jag bara fortsätta studera. Det hela slutade med en doktorandtjänst i dansvetenskap på Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet. Där håller jag på att avsluta arbetet med en avhandling med titeln När dansen blev modern: framväxt, formering och förändring av ett konstområde i Sverige 1930-1960. Avhandlingen är historiografisk och studerar dans ur ett kulturteoretiskt perspektiv. Min handledare är Professor Lena Hammergren. Hammergren var den första som disputerade i dansvetenskap i Sverige, 1991. Den övergripande frågan i min avhandling handlar om vad som betraktades som modernt under dessa trettio år. Perioden beskrivs ofta i danshistoriska böcker som att det inte hände så mycket och att det som hände inte är så intressant. Jag undersöker dels strukturer som växer fram och hur området professionaliseras och dels vilka normerande estetiska diskurser som tar form. Det kritiska tänkande och akademiska hantverket jag lärt mig av min doktorandutbildning har varit ytterligare en kunskap som varit viktig i formandet av masterprogrammet.

Ingrid Redbark Wallander och Lena Hammergren på Brinellvägen 58 (fd DOCH), Stockholms Konstnärliga Högskola, 2021 Foto: Ami Skånberg Dahlstedt


Vad utmärker masterprogrammet?
Det som jag tror gör det speciellt i Norden, och ev. även i Europa är kombinationen av det praktiska konstnärliga hantverket med det akademiska hantverket. Det är ju ingen grundutbildning för att bli danspedagog utan en utbildning för att reflektera över och utveckla den erfarenhet som studenten själv har. Jag ser inte konstnärlig och vetenskaplig forskning som motpoler utan menar att de berikar varandra. Det synsättet tror jag tyvärr är ovanligt idag inom konstnärliga utbildningar. I största möjliga mån har jag försökt att hela tiden varva teori och praktik och att praktiskt utöva det som vi läser. Studenternas egen erfarenhet och kunskap är dock alltid utgångspunkten. Dessutom är det få masterprogram i Europa som är inriktade på det didaktiska/pedagogiska i dansfältet.

Kursutbudet i programmet innehåller tre valbara kurser för att studenterna ska kunna välja att fördjupa sig i det som intresserar dem. Kurserna kan de ta från vilket universitet de önskar, även utomlands. Det obligatoriska kursutbudet där koreografi är huvudämnet handlar såväl om pedagogiskt ledarskap, som community art och som dansfilm. Det som bidragit till utbildningens upplägg är att den didaktiska inriktningen är inom det konstnärliga ämnet koreografi, det är således inte inom det vetenskapliga ämnet pedagogik/didaktik. Både koreografi och didaktik ser jag som expanderade begrepp och fält, vilket innebär att fokus inte längre är att enbart skapa rörelser och lära ut vare sig det är koreografi eller pedagogik. Det handlar snarare om en förmåga att utvecklas som ledare och möjliggöra för ett lärande och på så sätt att skapa strukturer som formar såväl det konstnärliga som didaktiska fältet.

Masterprogrammet samtida dansdidaktik har tagit fasta på begreppen didaktik och samtida. Det förstnämnda eftersom det ligger närmare det praktiska utövandet och det senare för att det omfattar ett förhållningssätt, oavsett genre, som tar hänsyn till de ändrade villkoren människan i den globala världen befinner sig i. Den innebär en kritisk blick på dans och lärande vilket jag ser som nödvändigt för att dans ska kunna vara en relevant konstnärlig och didaktisk praktik i den förändrade värld vi lever i.


Tack Ingrid. Vi ser fram emot att läsa din avhandling snart! Jag har också med mig en kritisk blick på danspraktik och dansutövande från min PhD på Dance Department, University of Roehampton. Jag kommer att skriva mer om det längre fram. Nu fortsätter jag i dina och andras fotspår.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: