Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2015

Detta inlägg vill stödja och lotsa de pedagoger som arbetar med dans i skolan kring hur dans kan ta form som en reflexiv metod. Texten bygger på Maria Hammaréns bok om att skriva (Hammarén 1995).

En vanlig danslektion är konstruerad på så sätt att elever försöker utföra de strukturerade rörelser som de får av pedagogen så exakt som möjligt. Eleverna upprepar ett givet material, inlärningen sker på kort tid, oftast inom det begränsade lektionsformatet om fyrtio minuter. I bästa fall sker det i ett förlängt lektionsformat om åttio minuter. Elevens ”svar” handlar mer om att återge än att skapa någonting själv. De svarar med att ge en så korrekt sammanställning av rörelserna som möjligt.

Här skildras en vanlig dag med Igor Moiseyev Ballet i Moskva. Klippet fungerar utmärkt för ett samtal om identitet, skola och genus:

Hur kan dansen i sig få ta större plats och bli en metod för reflektion i skolan? Jo, när fokus flyttas från att lära in och återge rörelser så exakt som möjligt, till att istället skapa förståelse och mening av och med dans. Dans kan bli ett undersökande av identitet tillsammans med andra. Ett slags identitetsskapande sker redan i den kortare lektionsformen där läraren tillför den kunskap som eleverna efterfrågar. Det finns kanske en överenskommelse om att skapa en gemensam identitet med hjälp av ett specifikt dansspråk. T ex: Vi dansar flamenco. Vi bär likadana kjolar. Vi dansar street. Vi har tåskor. Vi sätter i vänster fot och lyfter höger armbåge på precis samma taktslag. Lektionen blir i sig ett samtal där läraren ger förutsättningarna och eleverna svarar med att förhålla sig till dem. I och med det förutbestämda dansspråket skapas en gemensam identitet.

Men hur kan en ny gemensam identitet skapas utifrån elevernas eget material? Där de både är de som ger förutsättningarna, de som skapar materialet (skriver det) och de som dansar (läser) det.

Dans som gemensam identitet. Detta klipp visar olika redan givna identiteter, dansstilar som går att plugga in:

Att bereda plats för ett reflekterande danssamtal behöver mer tid än en traditionell danslektion. Processen ser ut på ett annat sätt. Varför är det viktigt att ge plats och tid för detta? För att påminna oss om att vi kan förändra världen. Hammarén skriver i sin bok att de entydiga traditonernas sammanbrott – vårt kulturella arv som bestod av kristendom, relativt stabila samhällsklasser och yrkeskulturer – lämnar oss människor i ett vacuum just när det gäller identitet. Vilka är vi, vilka värderingar försöker vi upprätthålla, vilka försöker vi rasera? Vad har hänt tidigare och vad kan hända nu? Att själva skapa mening är något nytt, det finns inga etablerade och enkla vägar. Det kräver tid och arbete.

Koreografen Per Jonsons verk på Skånes dansteater:

Om en haft en lärarposition länge glömmer en ofta bort hur det är att vara den som vill lära sig. Då är det enklare att följa befintliga mallar med läroverkets fokus på klarhet och tydlighet. Det går ganska snabbt och lätt att falla in i traditionella mönster och vips utbildas anpassliga lakejer snarare än kritiska reflekterande människor. Mänsklig erfarenhet säger oss ofta att vi inte alls vet, att vi är förvirrade, att verkligheten snarare är motsägelsefull än enkel att förstå sig på. Kan dans hjälpa oss att förkroppsliga både klarhet och förvirring i våra försök att skapa mening?

I dansfilmen Shredding skin (Fragmenterad hud) diskuterar dansaren Vrinda Sheth konventioner och kostym i den klassiska indiska traditionen Bharata Natyam. Hon dansar till Shedding Skin (Ömsat skinn) av M.C. Yogi. Sheth är själv uppvuxen i den svenska Krishnarörelsen, har studerat dans i Indien, men bor numer i USA. Filmen visar tydligt de enskilda traditionernas sammanbrott och förvirringen som uppstår. Danspraktiken är solklar – den lärs in via en befintlig mall – men vad gör en svensk kropp i ett indiskt tanke- och rörelsesystem? Hur kan den förvirringen lösas med hjälp av dans?

Det är inte säkert att det finns någon bra lösning på vår förvirring. Men vi måste handla ändå, göra någonting som i sin tur kan skapa en mening som vi aldrig hade kunnat förutse. I skolans värld behöver vi hitta tillbaka till en stolfri samvaro, sträva efter dialog istället för monolog, hitta en plats där vi kan få vara människor. Där den mänskliga erfarenheten står i centrum. I vår skriftkultur ser vi alldeles för ytligt på kroppsminnet. Vi tror att det som inte skrivs ned försvinner och faller i glömska. Tvärtom är det ofta kroppsminnet som består och som är svårare att bli av med. Kroppar praktiseras och praktiken upprepas genom och av oss själva. Om vi tar dem för givna, eller för att vara ”naturliga” och sanna, riskerar vi att fastna i normer som haltar i vårt samtida samhälle. När vi möts för att skapa samtal genom dans, skapar vi också ett nytt gemensamt kroppsminne. En anledning att plädera för dans är därför dansens förmåga att återkalla minnet. Vad kan en människa som äger sin dans?

Dansare från Skånes Dansteater prövar olika dansplatser:

Att dansa är att uppmärksamma mötet med sig själv. Dansen blir en länk mellan en inre och yttre dialog, där den yttre dialogen representeras av aktuella händelser, normer, media mm. Den yttre dialogen påverkar i allra högsta grad den inre dialogen. Den yttre dialogen kan rentav tysta den inre. Att därför skapa utrymme för att hörsamma den inre dialogen är en demokratifråga. Det är när den inre dialogen länkas med den yttre som danssamtalet kan börja. Hur kan en skapa rum för en inre dansdialog? Kanske genom att diskutera just detta som en ingång i arbetet. Att dela olika tankar om vad en inre dansdialog kan vara och därmed också våra olika syn på mening, begriplighet och mål i våra liv. Dessa begrepp är sällan statiska. Den inre dialogen kanske inte alls nås med hjälp av långsamma rörelser och stängda ögon, den kanske kan nås på helt andra sätt? Med eller utan musik. Inomhus, utomhus. Innanför eller utanför skolbyggnaden/dansstudion/gympasalen.

Koreografen Subathra Subramaniam ger förslag på hur det klassiska dansspråket i Bharata Natyam kan illustrera ett kirurgiskt ingrepp:

Vi säger gång på gång att elevinflytande i skolan är av yttersta vikt, ändå är ett levande samtal om skolans värde ofta sällsynt. Om inte det levande samtalet finns odlar vi ofrånkomligt kulturer där en snäv kunskapssyn får råda. Vi odlar kulturer där kritik inte får finnas, eller där individuell framgång inte tolereras.

Själva etablerandet av tid och rum för dans (Hammaréns ursprungstext handlade om skrivande) som en metod för reflektion markerar tydligt att man fäster vikt både vid reflektion över erfarenhet och vid kommunikationen av den. I den process som danssamtalet (skrivandet) sätter igång kan mycket oväntat ske. Kanske upptäcker gruppen gemensamma dilemman som nu öppet går att hantera. Kanske visar sig ett utvecklat handlingsmönster ofruktbart och stelnat och i direkt motsättning till såväl inre som yttre bilder av gruppens och verksamhetens mål.
Maria Hammarén

Något att danssamtala om skulle kunna vara danstillstånd och dansförbud:

Hur kan vi bry oss om att dansa mera? Hur kan vi ta vår egen dans på allvar? Hur personliga tillåts vi vara i skolmiljön? Att i skolan få uppmaningen att skapa något eget där det tidigare inte funnits utrymme för detta kan kännas som en omöjlig uppgift. Vi känner ofta skam och obehag när vi tar ett första steg mot personligt dansande. Vad tillåts respektive censureras i det pågående danssamtalet? Vad börjar en ens? Elever tränas tidigt att sortera bort subjektiva rörelser och istället anamma det generella. Om vi tittar på de enskilda traditionerna igen, auktoritära strukturer som bestämmer hur det ska vara och förbli, hur kan vi luckra upp dem? Hur kan vi titta på dem, se vad vi kan tänka oss att behålla och därmed återupprepa? Hur kan vi se vad vi inte vill behålla och som vi vägrar upprepa?

Den romantiska baletten Giselle från 1840 behandlade kärlek mellan olika samhällsklasser och kärlek utanför äktenskapet:

För att komma ifrån bilden av vad dans tidigare är och har varit måste gruppen till att börja med vara beredd att arbeta med ett eventuellt motstånd mot att uttrycka sig i dans. Gruppen kan komma överens om att göra dansandet till rutin och att bestämma sig för ett antal rörelser per dag. Bestäm också vad rörelserna ska behandla. Är det en viss kroppsdel som ska undersökas? Börja i mindre beståndsdelar, utöka med att placera rörelserna i specifika rum. Undvik de yttre, definierade anspråken, t ex undvik att härma underhållning, tävlingsdans, etablerade danspraktiker mm. Tänk att det kan bli någonting helt annat. Förvåna er själva.

I det första stadiet måste gruppen komma överens om att negativ kritik är förbjuden. Det gemensamma arbetet handlar om att uppleva ens egna och andras personliga rörelser och att låta dessa ta plats som en dialog i rummet. Det kan till en början kännas pinsamt att visa sina rörelser för gruppen. Tillåt pinsamheten och erkänn den som helt vanlig nu när något nytt ska provas. Alla är på okänd mark. Den stora vinsten i detta arbete är att erövra erkännande för sig själv som kunskapskälla. Det som blir till beror helt på gruppens tillit för varandra. Det är viktigt att börja med dansandet direkt. Bryt mönstret genom att ta bort stolar, ta själv initiativ till första rörelsen men i en prestigelös form. Tala med varandra om hur/var ni vill vara i rummet. Att stå i cirkel fungerar för mindre barn men absolut inte för tonåringar. Hur kan en grupp hitta ett eget personligt rum för var och en?

Två kroppar möts och skiljs, bryter upp och kommer samman av rörelsekraft, en alldeles egen dialogmodell:

Börja sedan med kortare uppgifter såsom att isolera kroppsdelar. T ex det är lättare att bara röra på armbågen än att ta ett helt rum i besittning. Hitta ord för hur dessa kroppsdelar kan röra sig, rytmiskt, runt, i cirklar, fyrkantigt. Börja där. Lägg senare till rumsbegrepp, golv, tak, vägg, uppe, nere, här, där. Efter ytterligare en tid: Associationsförflyttning. T ex börja med händer, lägg sedan till ‘mina händer’, där börjar möjligheten till det personliga. I processen stärks identiteten – Detta är jag, detta uttrycker jag i mina rörelser, och såhär ser det ut. Låt det bli ett gemensamt arbete att hitta verb till kroppsdelarna, t ex mina händer vet, mina händer gör, mina händer springer, flyger, plockar, darrar, osv.

Nu blir övningarna mer konkreta och det är viktigt att det blir det, hur töntigt det än kan upplevas. Det är mellan det konkreta och generella som det nya kan skapas. Våra kroppar är fulla av rörelser som kräver specifika situationer för att de ska fungera. Vi kan springa efter en boll på en fotbollsplan, men kan vi göra samma på en spårvagn? Hur anpassas våra kroppar i vardagen? I skolkorridoren, klassrummet, gympasalen? Var får vi dansa? Kan vi vidga utrymmet för vad vi får och inte får göra i just detta rummet?

Dansare i Australien fångar rörelsen hos kängurun och emun:

Det oförutsedda kommer såklart att hända hela tiden, t ex att dansen inte kan uttrycka det en tänkt, att dansen kräver ett annan följd än den du planerat, att den tar dig dit du inte tänkt ta dig. Du ändrar något som du inte riktigt förstår, utan det är något som rörelsen själv verkar vilja. Du dansar det du inte trodde du skulle dansa. Det du inte hade tänkt dansa. Du upptäcker att din kropp har en erfarenhet och att den själv vill organisera sig utifrån den. Du har börjat äga din dans, ett nytt språk och med det kan du skapa en ny värld. Det handlar om att gå in i rollen som dig själv och samtidigt kunna se på dig själv med dina egna utomstående ögon. Målet är att alla ska kunna gå in i ett rum som tillåter jämförelse, värdering och mening, ett rum som tillåter nya föreställningar att ta form i det vi kallar idéer. I det vi kallar kommunikation.

Ett dansfenomen som heter Yosakoi Odori, en nutida japansk tolkning av en uråldrig dansfest:

Läsning:
Skriva – en metod för reflektion av Maria Hammarén, 1995
Remembering: A Phenomenological Study, Casey, E. 1987

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: