Konsten i kulturpolitiken. Av Nina Bondeson
Begreppsverkstans adoptionscentrum:
Funderingar kring konstens nödvändighet.
Konsten är en utvidgningsbar del av vår medfödda språkförmåga. Olika sorters konst ger olika språkliga möjligheter för människor att komma till uttryck. Samhällets rådande hegemoni avgör hur dessa möjligheter värderas, vilket handlingsutrymme de ges och vem som kommer åt detta utrymme.
I vårt samhälle kan konsten vara ett yrke. Men den är inget yrke i sig själv. Som språk är konsten en allmänmänsklig tillhörighet; ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation. Konstens kommunikation erbjuder ingen insatslös förståelse. Som allt annat språk utvecklas konsten genom träning, socialiseras av kulturen den är av och ges det utrymme och acceptans som finns att tillgå. Genom behovet av att komma till uttryck, genom möjligheter att växelvis själva uttrycka och delta i vad andra uttryckt.
Idag framhålls ofta ”konstens egenvärde”, men hur ska detta värde förstås och förvaltas? Det diskuteras sällan. Talet om ”konstens egenvärde” har istället gjort det möjligt att slippa…
Visa originalinlägg 1 059 fler ord