Jag har tidigare beskrivit hur man kan arbeta med dans och utöva dans på olika sätt. Man kan tillhöra en ensemble, en grupp, en teater, en skola, en gästspelscen, en institution. Beroende på ens tillhörighet har man olika möjligheter att nå ut med sina verk. En ensemble/grupp jobbar regelbundet tillsammans och utvecklar ett eget formspråk, en egen stil, kanske på en egen institution. De hinner med fördjupning och förnyelse, publikarbete och har en stabil daglig träning. Publiken lär känna dem. Scenen är väl beprövad.
the Royal Institution
En institution är en formell organisation som tagit en fast plats i samhället. Det råder ingen tvekan om vad som händer i huset. Där skapas scenkonst på heltid. Tänk på the National ballet, Stadsteatern, Kungliga Operan, Regionteatern, Folkteatern, Länsteatern, Riksteatern. Man hör på namnen hur de organiserats. Inom huset finns en struktur, en hierarki. Fria teatergrupper blir också ett slags institutioner som kan ta plats i samma hus i tiotals år. En institution som Sjömanskyrkan kan bli uppmärksammad på ett nytt sätt, av nya människor, tack vare nomadiska scenkonstgrupper; såsom teater Aktör i Göteborg.
Det är ont om dansgrupper i Sverige. Det finns många fler teatergrupper. Dansscener tenderar bli gästspelscener där den fasta personalen utgörs av producenter och tekniker, sällan några dansare eller koreografer. Dessa scener är oerhört viktiga för den hemlösa, nomadiska danskonsten. De erbjuder tillfälliga hem, där danskonst kan få bli till, utvecklas och nå sin publik. En publik som lärt sig hitta till huset. Grupperna kommer och går, huset består. Danslivet är vitalt men det behövs fler golv och väggar. 
En dansare kan vara löst knuten till en gästspelsscen. Då jobbar dansaren oftast i kortare projekt, med pressad rep- och produktionstid och höga krav på effektivitet. Dansaren skapar sin föreställning i hyrd studio. Dansaren är hemlös. Beroende på budget flyttar dansaren in på gästspelsscenen en vecka eller en dag innan premiär. Det innebär mindre tid till ljussättning och mindre tid för publikarbete. Rollerna går i och ur varandra. I en föreställning är koreografen dansare, i nästa är dansaren koreograf. Kanske spelas föreställningen på turné. Då kan produktionshetsen kompenseras med en längre och lugnare spelperiod. En del föreställningar spelas bara tre gånger, därefter försvinner de för alltid. Många av gästspelsscenerna erbjuder residens för längre och närmre arbetsprocesser. Då ”flyttar” koreograf med dansare in på teatern och arbetar fram föreställningen på plats. Ofta tillhör samma dansare och koreografer flera olika gästspelscener.
Jam på Danscentrum i Stockholm
Dansare har olika syften och olika önskningar med sin dans. Att vara dansare, att vara en del av ett danskollektiv eller en dansbransch, betyder inte att man är lik sina kollegor. Tillhörigheten kan ligga på ett praktiskt plan, snarare än idémässigt. Kanske har man gått på samma dansutbildningar. Mötesplatser kan vara den dagliga träningen på morgonen, som ibland sker under ett och samma tak. Det kan vara på Kulturarbetsförmedlingen, där arbetsförmedlarna ofta har svårt att se hur olika deras klienter är. Det kan vara på Danscentrums eller Teaterförbundets medlemsmöten. Det kan också vara på en audition, en uttagning till en anställning/ett betalt uppdrag/ett pjäskontrakt. Det är oftast större institutioner som ordnar audition.
Audition ur filmen A Chorus Line, en oförglömlig scen. Scenen vill visa slitet bakom scenen för bakgrundsdansarna i Broadways musikaler, men det blir ändå en ganska glamourös skildring av en jobbansökan. Såhär samstämmiga blir dansare inte på en audition. Armar och ben spretar, människor med olika bakgrund och livserfarenhet krockar, stukar fötter, kanske t o m slår ut sina tänder. En del teatrar bjuder in så många dansare som möjligt, plus press och TV, för att på ett tidigt stadium skapa intresse för produktionen som ska göras. Andra teatrar är tydliga med vilka dansare de söker och bjuder in färre dansare som de ger mer tid till. Väldigt många dansverk blir till utan nummerlappsaudition.
TV är förstås en institution. Dansare får många gånger frågan:”Har du varit med på TV?” Frågan vill ha svar på om dansarna är kända och om deras dans är sevärd. TV är ett av dansens möjliga fönster. De allra flesta utövare har inte som mål att vara med i TV-rutan men om de blir erbjudna att vara med där tackar de förmodligen ja. Producenterna på TV har väldigt sällan någon dansbakgrund och kommer därför inte alltid på att dans kan ta plats i rutan. Sällskapsdansen har fått ett uppsving sedan man skapat program som Let´s Dance. Dansare vill ha publik, eftersom dansen är beroende av en publik för att bli till på riktigt. Dansen vill bli tittad på, även om det inte alltid ser ut som om den vill visa upp sig.
Här är Roseland, klipp ur dans som är skapad för TV och film:
Kathy Rose, amerikansk dansare och videokonstnär, har inte samma syfte med sin scenkonst som Nicolas Besnard och Shenea Booth:
Tove Sahlin, koreograf och dansare (bl a) och grundare till nätverket Women in Swedish Performing Arts har gjort en föreställning särskilt för ”mellanrummen”; foajéer, gallerier, vardagsrum, parker mm.
I en krönika i Teaterförbundets tidning tar Tove Sahlin upp den mobila, modiga, motsträviga scenkonsten. Den dans som inte har tak över huvudet, men som ändå uppstår och blir till. Den dans som inte är en institution ännu men som skulle kunna bli det. Det nomadiska kan vara en flyttbar institution – precis som de stora cirkusarna som har fasta kontor och rörliga stora tält som flyttar scenkonsten över land och rike.
Här är Li Chiao Ping som för andra gången sätter upp en föreställning där hon valt ut koreografer som skapar solon för henne. Där är hon den stabila, den som utför dansen på en och samma plats och koreograferna de mobila, de tillresta. Deras rörelser får liv i Li Chiao Pings kropp. Dansen når publiken i ett hus med väggar och golv. Med scen och salong, dansmatta och ljus. Aha! En scen för dans.
Bloggen Om Dans 