Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘YAT-tekniken’ Category

Jag, Ami Skånberg Dahlstedt och koreografen Benedikte Esperi, har påbörjat ett nytt projekt på Götaplatsen i Göteborg. Det är ett projekt i det offentliga rummet. Vimöts när vi har tid på måndagar när museet är stängt och platsen är tom och öppen. Projektet är bl a inspirerat av Dr Astrid von Rosens forskningsprojekt In the Footsteps of Rubicon. Dr Astrid von Rosen och Dr Marsha Meskimmon erbjöd alternativa metoder att relatera till arkiv – i detta fall att gestalta fotografier från Rubicons föreställningar utifrån sin egen kropp och att besöka Rubicons dansplatser fysiskt.

Jag upplevde, trots att jag varit med i flera av Rubicons föreställningar, att det var första gången jag förstod det oerhört utsatta och provokativa med att placera sin danskonst mitt i Göteborgs hjärta. Rubicon dansade i regn och sol på Götaplatsen, en öppen plats omgiven av institutioner för konst där alla konstformer finns representerade förutom danskonsten. Jag gick upp och ritade upp de fyrkantiga husen kring Götaplatsen och Rubicons då hemlösa danskonst i mitten på en whiteboard i ett av rummen på Institutionen för Kulturvetenskaper. Meskimmons och von Rosens metod fungerade – att återanvända till dansplatsen med våra kroppar för att se en redan känd problematik på ett nytt sätt och förstå att den kroppsliga kunskapen och kroppsminnet inte ska negligeras i forskning.

Gotaplatsens_trappor_002_jpg_650x650_q85

Rubicons I Götaplatsens Trappor år 1986

Jag menar att väldigt lite har hänt sedan Rubicons politiska aktioner på denna plats. Det finns dansinstitutioner i staden men de är inte lika centralt belägna som Konstmuseet, Stadsteatern, Konserthuset och Stadsbiblioteket – självklara rum för bildkonst, teaterkonst, musik och litteratur. De bestämde sig för att fortsätta undersöka platsen i Rubicons fotspår. Är Götaplatsen en dansplats?

Jag och Benedikte har lång erfarenhet av improvisation och så kallad nuets komposition och det är denna metod vi  använder i vårt undersökande. Vi möts förutsättningslöst och låter plats och tid bestämma ramen.

Idag, måndagen den 19 juni, mötte vi Carl Milles staty Danserskor, skapad 1915.
AmiBenedikte

Ami Skånberg Dahlstedt och Benedikte Esperi och Carl Milles Danserskor/The Dancing Girls

AmiBenedikte_cr
amibene
Carl Milles inspirerades av tidens stora dansare. Genier som Isadora Duncan, Loie Fuller, Niddy Impekoven, Maud Allan och Mary Wigman. Han bör alltså ha sett Isadora Duncan i Göteborg eller Stockholm kring 1906. Statyn Danserskor/The Dancing Girls finns på fler platser – Mjölby, Norrköping, Millesgården i Stockholm, Ekerö och i Cranbrook, USA. Skulpturen var förut i privat ägo, men hamnade på Götaplatsen år 1952 och var då tillgänglig för allmänheten. Idag har statyn blivit underhållning och dekor på en resturang. Därmed måste medborgare gå in på serveringen för att få tillgång till Danserskor. Vi undrade vad gästerna tänker om Danserskor och om Carl Milles. Vi undrade också hur det skulle vara om statyn hade ett annat namn än Danserskor. Om den istället hette Maud Allen och Mary Wigman. Eller Isadora Duncan och Loie Fuller.
Carl Milles var förförd av ideologierna bakom nationalsocialismen som växte fram under den här tiden. Han var en ‘vän av ordning’ och beundrade Hitler, även om han tyckte att han ‘skramlar lite väl mycket.’
Danserskor

Att vara vän av ordning behöver ju inte vara fel. Eller? Att ha höga ideal om hur människor och kroppar ska organiseras? Eller? Här behöver vi som arbetar med danskonst reflektera över historien och vara medvetna om vilka arv vi för vidare utan att tänka på det. Kroppsminnet är svårt att bli av med, även det vi allrahelst skulle vilja glömma.

Jag minns en artikel jag arbetat med för många år sen, en artikel som hette Nakenheten och Filmen publicerad i Filmjournalen 1926. Det var en text som handlade om den kvinnliga kroppen på film. Textförfattaren menade att eftersom den kvinnliga dansaren nu är mer avklädd måste hon också vara vacker och ung – hon måste vara fulländad från topp till tå. Hon skulle vara en modern gudinna. Den vackra människokroppen sägs ha kommit till heders igen i och med det ständigt återkommande antika grekiska idealet. 1926 bar kvinnor kjolar som visar vaden och klänningar som visar armarna. Citat: ”Dansösen är icke längre en halvt föraktad person, en varelse som en anständig kvinna måste se över axeln…” ”.. Att vara dansös på en av världsstädernas scener är inte längre en skam. Det är snarare en ära.”

Filmj1926

Jag framförde texten från Filmjournalen några gånger tillsammans med Luisa Denward och Veera Suvalo Grimberg, originalmedlemmar i dansgruppen Rödläppsång. Den första gången måste ha varit i slutet av 1990-talet på Teaterförbundets Dansavdelnings årsmöte på Göteborgs-Operan. Jag läste och Veera och Luisa provocerade texten med sina kroppar. Så sent som 2003 framfördes föreställningsföreläsningen igen på Nationella sekretariatet för genusforsknings firande av kvinnodagen – 8 mars – på Stadsmuseet och i Bäcksins Källare på restaurang Hamngatan.

Alltsedan jag hittade artikeln som beskrev 1920-talets avklädda dansös har jag letat efter filmen som är omnämnd i artikeln: Den tyska kulturfilmen Kraft och Skönhet.

Filmjournalen 1926

Filmjournalen 1926

Idag upptäckte jag att hela filmen Kraft och Skönhet (Wege zu Kraft und Schönheit) sedan ett par år finns på Youtube. Filmen är inte mindre en danshistorisk skatt, en skildring av en svunnen tid och som i allra högsta grad påverkar oss ännu. Filmen är ett frihetsmanifest för kroppen med en väldigt romantisk syn på människan. Den innehåller ren marknadsföring av kroppen och ‘kropps-skolorna’  i Tyskland mellan de stora världskrigen. Avsändaren var Dresdens Hygienmuseum.

Dresden

Filmen handlar om ursprunget till rytmisk gymnastik som blev en folkrörelse och en mass-sport, vilket bidrog till en fundamental förändring av utbildningssystemet i början av 1920-talet i Europa.

Detta var inledningen på en ny, idealistisk och ganska irrationell kroppskultur; närapå en avgudadyrkan av Kroppen. Den bakomliggande ideologin var att de stiliserade fysiska övningarna skulle fungera som  ett sätt att återvända till glömd kroppslig kunskap och därmed bidra till förnyelse av mänskligheten. Här grundlades nazisternas vurm för myter om människoraser och rasbiologi.

Många av de skolor som figurerar i filmen och som grundades denna tid finns ännu kvar – skolor där främst kvinnor utsågs att arbeta med att strukturera och leda kroppsundervisningen. Filmen är ett oerhört viktigt tidsdokument som alla vi som på något sätt arbetar med dans och rörelse måste titta på och analysera. Det är lätt att skratta åt övningarna idag. Vad kommer vi att skratta åt från vår tid? Känns vissa uttalanden om frigörelse av kroppen igen från vår samtid?

Filmen Wege zu Kraft und Schönheit, dvs Vägen till kraft och skönhet och fick premiär år 1925. Här är den äntligen. Se gärna hela (den har även en del som handlar om svensk gymnastik). Jag har lagt upp tidskoder med en guide till några särskilt intressanta delar i filmen (den försvinner då och då från Youtube och så fort jag upptäcker det länkar jag till ett nytt klipp, därför stämmer inte tidskoden exakt):

Inläggen som specifikt handlar om rörelse börjar kring 17:18. För er som inte kan tyska förklarar jag en del av detaljerna här nedan:

17:18 Ett vetenskapligt inlägg om det skadliga med korsett för kvinnor följt av bilder av nakna kvinnokroppar ute i naturen. Därefter får vi se dansare i grekiska tunikor vilka åker av. Positioner som  härmar grekiska stayer intas, i sann ‘det var bättre förr’-anda.

19:23 inslag från Die Hellerau-Schule, Jacques Dalcroze skola med kvinnliga dansare, samt övningar i rytmisk gymnastik med flickor

21:33 övningar utförda av män. Kraftfulla rörelser med stora hopp demonstreras, men också övningar i avspänning. Dessa övningar ska ge gracefulness i det dagliga livet, V ser också att och hur könsuttryck skapas.

22:19 exempel på fler strukturerade övningar

23:09 visar den stora dansösen Niddy Impekoven avspända och spända rörelser i sin groteska dans”Den dekadenta dockan” (vem bestämmer vad som är vackert  eller groteskt?)

24:13 upphöjer Rudolf Laban von Varalja gymnastikövningar till konst: rytmisk dans

24:55 visar die Lohelandschule för gymnastik, jordbruk och hantverk (öppnad samma år som filmen hade sin premiär) sin kroppskultur som följer den naturliga andningens rytm. Idag är skolan mera känd som Rudolf Steiner-skolan.

25:20 klipp från Anna Herrman-skolan, en avknoppning från die Lohelandschule

26:03 elever från samma skola visar exempel på spända steg

26:28 Djupandning

26:45 elever från Anna Herrman-skolan visar exempel på balansakter

27:28 Den amerikanska konstnärinnan Dr Bess Mensendieck (1864-1957) hade som särskilt syfte att förbättra hållning och struktur hos kvinnor sin samtid. Hon skapade en rörelse som skulle vara speciellt nyttig för den kvinnliga kroppen. Rörelsen som visas på filmen är en klassisk hinge (=gångjärnsrörelse), som sägs korrigera eventuella skador i samtliga kroppsdelar. Hon skrev en bok om rörelser för den kvinnliga kroppen. Rörelserna skulle dessutom utföras nakna. En del menar att Dr Mensendiecks övningar approprierats av Joseph Pilates (1883-1967) som emigrerade till New York 1926. Han menade att vår ”moderna” livsstil, dåliga hållning och ineffektiva andning låg till grund för dålig hälsa.

Bess-Mensendieck-001

ur Körperkultur der Frau [Physical Culture of the Woman], 1906


28:13 Hedwig Hagemans Hamburger Schule vars övningar bygger på Dr Mensendieck’s läror32:05 en serie klipp som är särskilt ägnade åt danskonst. Inledningen består av en mängd dubbelkopierade filmklipp med nakna kvinnokroppar i natur. Här påstås det att dans är ett elementär uttryck hos människan och att varje nation har sitt eget karaktäristiska uttryck.32:48 filmklipp från ett land i Afrika (filmen berättar inte vilket land)

33:16 Danser från Hawaii (dock inspelat i studio)

33:34 en japansk måsdans utfört av den välkända dansduon Baku Ishii och Konami Ishii (inspelat i studio med berget Fuji målat i bakgrunden). Dansen är intressant ur ett historiografiskt perspektiv. Det kan ses ett samtida dansverk som blandar japanska och tyska danstraditioner. Vad händer när du får uppdrag att representera en nations dans?

33:45 Dans från Burma (Indien) Filmskaparna verkar ha slagit ihop länderna.

34:34 en fantasi från Bayern – en vild tjuvs dans -som gestaltar kampen om ett byte

35:33 en spansk dans med dansaren Caroline de la Riva

Det är alltså denna ”grundläggande dansinstinkt” som skolorna för kroppsutbildning tar hänsyn till. Vid den här tiden var danspantomim det mest attraktiva skolämnet.
Härnedan följer många klipp från olika kroppsutbildningar och danspantominskolor som kräver sin reflektion.

36:15 Slutscenen ur Rudolf Labans Das lebende Idol/ Den levande idolen

37:19 en soloscen med Labanskolans Drussia Bereska, då Rudolf Labans partner.

37:46 Niddy Impekoven (1904-2002)  dansar ”En blommas liv”

39:53 samma dansare framför  ”Tevärmare från Munchen”

IshiBaku

Baku Ishii 

40:54 den japanske dansaren Baku Ishii (1986-1962) framför dansen Fången. Baku Ishii var utbildad vid den kejserliga teatern i Tokyo men inspirerades av den friare dansen som han såg hos Isadora Duncan och Eurythmics hos Dalcroze. På en turné i USA mötte han Mary Wigman och blev starkt influerad av hennes arbete och av AusdrucksTanz. När han återvände till Japan öppnade han 1928 ett eget dansinstitut i Tokyo i stadsdelen Jiyugaoka, även kallat ‘little Europe’.  Tatsumi Hijikata (1928-1986) var en av hans elever som sedan grundade danskonstformen Buto på 1950-talet.

42:04 den svenska ballerinan Jenny Hasselqvist (1894-1978) dansar Den Vita Rosen

43:18 Tamara Karsavina (1885-1978) demonstrerar delar ur sitt stränga träningspass som hon utövar 3-4 timmar per dag. Klippet avslutas med dansfilmens kanske första temps-de-flèche i slowmotion?

46:30  sista scenen ur Wigmansskolans dansdrama Exodus

nakenhetenofilmen

Nakenheten och filmen

Hur går det att sammanfatta detta tidsdokument? Jag tycker att det är fantastiskt att filmen går att se idag. Många av de svenska dans- och teaterutbildningarna hämtar material om organisation av den mänskliga kroppen från den här tiden och naturligtvis längre tillbaka än så. Det är signifikativt att fokus ligger på att stärka och frigöra den kvinnliga kroppen och att korsettanvändningen ifrågasattes.
En del av kroppsskolorna var kopplade till romantiska ideal om människa och natur – de var tidens veganska hippiekollektiv. Andra kroppskolor vet vi användes som propaganda för nazisternas rashygien och rasbiologi. Rudolf Labans danskonst ansågs till slut vara för ful och grotesk av Goebbels och därför flydde han till England och startade skola där. Men han var också, precis som Carl Milles, förförd av nazismen. Vi vet att Mary Wigman inte flydde Tyskland, tog emot pengar av den nazistiska regimen och att hon angav sina judiska dansare under kriget. Fick hon också krav på att skapa en enklare och vackrare dans och blev belagd med censur av tyska staten?

Jag som studerat dans i Japan blev förstås glad att se japanska Baku och Konami Ishii ta del i en så uppenbart västerländsk organisering av kroppen. Jag vet att Buto influerats av bl a Ausdruckstanz och eurytmi, blandat med ett motstånd mot västerländska influneser och en vilja att återskapa en japansk urkropp. Kanske någon historiker kan förklara för mig hur kroppsvurmen i väst kom från öst och inte bara från Isadora Duncans väckelse av antika skulpturer. År 1900 dansade ju Sada Yakko och singhalesiska tempeldansare på L’exposition universelle i Paris och 1906 gästspelade den kambodjanska hovbaletten. Jag har tidigare refererat till Erik Näslunds och Lena Hammergrens texter om hur dessa ”nya rörelser ” influerat Svenska och Ryska Baletten samma tid. De ”nya rörelserna” var helt klart anpassade traditionella rörelser, förenklade för en oförstående publik i väst. Kravet på underhållning fanns i en kapitalistisk verklighet, sanktionerat av en artig impressario som tog på sig ansvaret att vara kulturell översättare till den borgerliga publik som hade råd att gå på teater. De moderna danskonstnärerna skapade sin träning utifrån yoga, t ex Pilates, Ruth St Denis, Martha Graham m fl.

Jag tänker också på det som gjort att Japans egna dans- och teaterformer under lång tid ratats av den yngre generationen; införandet av västerländsk skolgymnastik och sport under den amerikanska ockupationen. Det är ganska nytt att japanska dansmästare nu får komma till den allmänna skolan för att undervisa. Detta sedan representanter för regeringen upptäckt att unga människor tappat allt intresse för exempelvis noteater, japansk dans och kabuki.

Om jag ändå hade vetat att rörelsen ‘hinge’ kunde läka skador i alla kroppsdelar, kanske hade jag sluppit många månader med kryckor under mitt liv som dansare, koreograf och pedagog. Samtidigt gjorde ju jag och mina kollegor många hinges varje dag under Kenneth Gustafssons klassiska jazzbalettuppvärmning och hälften av oss fick operera knän, höfter eller fötter efter avslutad utbildning.
Filmen Wege zu Kraft und Schönheit tolkad i en nutida kontext ger nya tankar om kroppskulturer. Jag upplever själv att vi lever i en ganska kroppsfientlig kultur där våra kroppar alltför ofta hamnar på stolar. Jag hade gärna sett en ny väckelserörelse för kroppen som inte bara handlade om viktnedgång och slimmad kroppsform. Jag vill dock att rörelser ska förstås som en intellektuell och konstnärlig aktivitet. Då ingår kritiken, att ifrågasätta vilka rörelser som ansetts nyttiga och för vilket syfte då? Varför ska kroppen göras rak och inte sned? Och vilka är det som får lov att utföra de här rörelserna? Och var ska de utföras?
Här kan du läsa Dr Kent Sjöströms artikel om kroppen, kroppsträning och modernismen.
Bloggen om Dans drivs för närvarande helt ideellt, referera gärna till bloggen så att fler hittar till den. Skriv gärna till oss om du har frågor eller om du vill berätta någonting för bloggens läsare.

Read Full Post »

Older Posts »

<span>%d</span> bloggare gillar detta: