Koreograferna Ami Skånberg Dahlstedt och Benedikte Esperi har påbörjat ett nytt projekt på Götaplatsen i Göteborg. Det är ett projekt i det offentliga rummet. Koreograferna möts när de har tid på måndagar när museet är stängt och platsen är tom och öppen. Projektet är bl a inspirerat av Dr Astrid von Rosens forskningsprojekt In the Footsteps Of Rubicon. Dr Astrid von Rosen och Dr Marsha Meskimmon erbjöd alternativa metoder att relatera till arkiv – i detta fall att gestalta fotografier från Rubicons föreställningar utifrån sin egen kropp och att besöka Rubicons dansplatser fysiskt.
Ami upplevde, trots att hon varit med i flera av Rubicons föreställningar, att det var första gången hon förstod det oerhört utsatta och provokativa med att placera sin danskonst mitt i Göteborgs hjärta. Rubicon dansade i regn och sol på Götaplatsen, en öppen plats omgiven av institutioner för konst där alla konstformer finns representerade förutom danskonsten. Ami gick upp och ritade upp de fyrkantiga husen kring Götaplatsen och Rubicons då hemlösa danskonst i mitten på en whiteboard i ett av rummen på Institutionen för Kulturvetenskaper. Meskimmons och von Rosens metod fungerade – att återanvända till dansplatsen med våra kroppar för att se en redan känd problematik på ett nytt sätt.

Rubicons I Götaplatsens Trappor år 1986
Benedikte och Ami menar att väldigt lite har hänt sedan Rubicons politiska aktioner på denna plats. Det finns dansinstitutioner i staden men de är inte lika centralt belägna som Konstmuseet, Stadsteatern, Konserthuset och Stadsbiblioteket – självklara rum för bildkonst, teaterkonst, musik och litteratur. De bestämde sig för att fortsätta undersöka platsen i Rubicons fotspår. Är Götaplatsen en dansplats?
Benedikte och Ami har lång erfarenhet av improvisation och så kallad nuets komposition och det är denna metod de båda använder i sitt undersökande. De möts förutsättningslöst och låter plats och tid bestämma ramen.

Ami Skånberg Dahlstedt och Benedikte Esperi och Carl Milles Danserskor/The Dancing Girls



Att vara vän av ordning behöver ju inte vara fel. Eller? Att ha höga ideal om hur människor och kroppar ska organiseras? Eller?
Ami minns en artikel hon arbetat med för många år sen, en artikel som hette Nakenheten och Filmen publicerad i Filmjournalen 1926. Det var en text som handlade om den kvinnliga kroppen på film; eftersom dansösen nu är mer avklädd måste hon också vara vacker och ung. Artikelförfattaren menar att hon måste vara fulländad från topp till tå. Hon skulle vara en modern gudinna. Den vackra människokroppen sägs ha kommit till heders igen i och med det återkommande antika idealet och kvinnor bär kjolar som visar vaden och klänningar som visar armarna. Citat: ”Dansösen är icke längre en halvt föraktad person, en varelse som en anständig kvinna måste se över axeln…” ”.. Att vara dansös på en av världsstädernas scener är inte längre en skam. Det är snarare en ära.”
Ami framförde texten några gånger tillsammans med Luisa Denward och Veera Suvalo Grimberg, originalmedlemmar i dansgruppen Rödläppsång. Den första gången måste ha varit i slutet av 1990-talet på Teaterförbundets Dansavdelnings årsmöte på Göteborgs-Operan. Ami läste och Veera och Luisa provocerade texten med sina kroppar. Så sent som 2003 framfördes föreställningsföreläsningen igen på Nationella sekretariatet för genusforsknings firande av kvinnodagen – 8 mars – på Stadsmuseet och i Bäcksins Källare på restaurang Hamngatan.
Alltsedan Ami hittade artikeln om 1920-talets dansös har hon letat efter filmen som är omnämnd i artikeln; den tyska kulturfilmen Kraft och Skönhet.

Filmjournalen 1926
Idag upptäckte Ami att hela filmen sedan ett par år finns på Youtube. Filmen är inte mindre en danshistorisk skatt, en skildring av en svunnen tid och som i allra högsta grad påverkar oss ännu. Filmen är ett frihetsmanifest med en väldigt romantisk syn på människan. Den innehåller ren marknadsföring av kroppen och ‘kropps-skolorna’ i Tyskland mellan de stora världskrigen. Avsändaren var Dresdens Hygienmuseum.
Filmen handlar om ursprunget till rytmisk gymnastik som blev en folkrörelse och en mass-sport, vilket bidrog till en fundamental förändring av utbildningssystemet i början av 1920-talet.
Detta var inledningen på en ny, rätt irrationell kroppskultur; närapå en avgudadyrkan av kroppen. Den bakomliggande ideologin var att de stiliserade fysiska övningarna skulle fungera som ett sätt att återvända till glömd kroppslig kunskap och därmed bidra till förnyelse av mänskligheten. Här grundlades nazisternas vurm för myter om människoraser och rasbiologi.
Många av de skolor som figurerar i filmen och som grundades denna tid finns ännu kvar – skolor där främst kvinnor arbetade med att strukturera och leda undervisningen. Det är ett oerhört viktigt tidsdokument som alla vi som på något sätt arbetar med dans och rörelse måste titta på och analysera. Det är lätt att skratta åt övningarna idag. Vad kommer vi att skratta åt från vår tid? Njut av filmen med kritiska ögon.
Filmen heter Wege zu Kraft und Schönheit, dvs Vägen till kraft och skönhet och fick premiär år 1925. Här är den äntligen. Varsågoda:
Inläggen som specifikt handlar om rörelse börjar kring 17:18. För er som inte kan tyska förklarar jag en del av detaljerna här nedan:
17:18 Ett vetenskapligt inlägg om det skadliga med korsett för kvinnor följt av bilder av nakna kvinnokroppar ute i naturen. Därefter får vi se dansare i grekiska tunikor vilka åker av. Positioner som härmar grekiska stayer intas, i sann ‘det var bättre förr’-anda.
19:23 inslag från Die Hellerau-Schule, Jacques Dalcroze skola med kvinnliga dansare, samt övningar i rytmisk gymnastik med flickor
21:33 övningar utförda av män. Kraftfullt med stora hopp men övningar i avspänning demonstreras också. Dessa övningar ska ge gracefulness i det dagliga livet
22:19 mer schematiska övningar
23:09 visar den stora dansösen Niddy Impekoven avspända och spända rörelser i sin groteska dans”Den dekadenta dockan”
24:13 upphöjer Rudolf Laban von Varalja gymnastikövningar till något värdigare: rytmisk dans
24:55 visar die Lohelandschule för gymnastik, jordbruk och hantverk (öppnad samma år som filmen hade sin premiär) sin kroppskultur som följer den naturliga andningens rytm. Idag är skolan mera känd som Rudolf Steiner-skolan.
25:20 klipp från Anna Herrman-skolan, en avknoppning från die Lohelandschule
26:03 elever från samma skola visar exempel på spända steg
26:28 Djupandning
26:45 elever från samma skola visar exempel på balansakter
27:28 Den amerikanska konstnärinnan Dr Bess Mensendieck har skapat en rörelse som ska vara speciellt nyttig för den kvinnliga kroppen. Rörelsen som visas därefter, en klassisk hinge (=gångjärnsrörelse), sägs korrigera eventuella skador i samtliga kroppsdelar. Hon skrev en bok om rörelser för den kvinnliga kroppen. Rörleserna skulle göras nakna. En del menar att Dr Mensendiecks övningar approprierats av Pilates.

ur Körperkultur der Frau [Physical Culture of the Woman], 1906
28:13 Hedwig Hagemans Hamburger Schule vars övningar bygger på Dr Mensendieck’s läror32:05 en serie klipp som är särskilt ägnade åt danskonst. Inledningen består av en mängd dubbelkopierade filmklipp med nakna kvinnokroppar i natur. Det påstås att dans är ett elementär uttryck hos människan och att varje nation har sitt eget karaktäristiska uttryck.32:48 filmklipp från ett land i Afrika (vilket?)
33:16 Danser från Hawaii (inspelat i studio)
33:34 en japansk måsdans utfört av den berömda dansduon Baku Ishii och Konami Ishii (inspelat i studio med berget Fuji målat i bakgrunden) Dansen är intressant ur ett historiografiskt perspektiv. Det kan ses ett samtida dansverk som blandar japanska och tyska danstraditioner. Vad händer när du får uppdrag att representera en nations dans?
33:45 Dans från Burma (Indien) De verkar ha slått ihop länderna?
34:34 en fantasi från Bayern – en vild tjuvs dans -som gestaltar kampen om ett byte
35:33 en spansk dans med dansaren Caroline de la Riva
Det är alltså denna ”grundläggande dansinstinkt” som skolorna för kroppsutbildning tar hänsyn till – vid den här tiden var danspantomim det mest attraktiva skolämnet.
Härnedan följer många unika klipp från olika kroppsutbildningar och danspantominskolor.
36:15 Slutscenen ur Rudolf Labans Das lebende Idol/ Den levande idolen
37:19 en soloscen med Labanskolans Drussia Bereska
37:46 Niddy Impekovens dansar ”En blommas liv”
39:53 samma dansare framför ”Tevärmare från Munchen”

Baku Ishii
40:54 den japanske dansaren Baku Ishii framför dansen Fången. Baku Ishii var utbildad vid den kejserliga teatern i Tokyo men inspirerades av den friare dansen som han såg hos Isadora Duncan och Eurythmics hos Dalcroze. På en turné i USA mötte han Mary Wigman och blev starkt influerad av hennes arbete och av AusdrucksTanz. När han återvände till Japan öppnade han 1928 ett eget dansinstitut i Tokyo i stadsdelen Jiyugaoka, även kallat ‘little Europe’. Tatsumi Hijikata var en av hans elever som sedan grundade danskonstformen Buto på 1950-talet.
42:04 den svenska ballerinan Jenny Hasselqvist dansar Den Vita Rosen
43:18 Tamara Karsavina demonstrerar delar ur sitt stränga träningspass som hon utövar 3-4 timmar per dag. Klippet avslutas med dansfilmens kanske första temps-de-flèche i slowmotion?
46:30 sista scenen ur Wigmansskolans dansdrama Exodus

Nakenheten och filmen
Jag som studerat en del i Japan blev förstås glad att se japanska Baku och Konami Ishii ta del i en så uppenbart västerländsk organisering av kroppen. Jag vet ju att Buto influerats av bl a Ausdruckstanz och eurytmi blandat med ett motstånd mot västerländska influneser och en vilja att återskapa en japansk urkropp. Kanske någon historiker kan förklara för mig hur kroppsvurmen i väst kom från öst och inte bara från Isadora Duncans väckelse av antika skulpturer. År 1900 dansade ju Sada Yakko och singhalesiska tempeldansare på L’exposition universelle i Paris och 1906 gästspelade den kambodjanska hovbaletten. Jag har tidigare refererat till Erik Näslunds och Lena Hammergrens texter om hur dessa ”nya rörelser ” influerat Svenska och Ryska Baletten samma tid. De ”nya rörelserna” var helt klart anpassade traditionella rörelser, förenklade för en oförstående publik i väst. Kravet på underhållning fanns i en kapitalistisk verklighet, sanktionerat av en artig impressario som tog på sig ansvaret att vara kulturell översättare till den borgerliga publik som hade råd att gå på teater.
Jag tänker också på det som hotat Japans traditionella dans- och teaterformer som mest – införandet av skolgymnastik och sport under den amerikanska ockupationen. Det är ganska nytt att dansmästare nu får komma till den allmänna skolan för att undervisa. Detta sedan representanter för regeringen upptäckt att unga människor tappat allt intresse för exempelvis noteater och kabuki.
Bloggen om Dans drivs för närvarande helt ideellt. Skriv gärna till oss om du har frågor eller om du vill berätta någonting för bloggens läsare.
Kommentera