Bloggen Om Dans

Koreograferna Ami Skånberg Dahlstedt och Benedikte Esperi har påbörjat ett nytt projekt på Götaplatsen i Göteborg. Det är ett projekt i det offentliga rummet.Koreograferna möts när de har tid på måndagar när museet är stängt och platsen är tom och öppen. Projektet är bl a inspirerat av Dr Astrid von Rosens forskningsprojekt In the Footsteps Of Rubicon. Dr Astrid von Rosen och Dr Marsha Meskimmon erbjöd alternativa metoder att relatera till arkiv – i detta fall att gestalta fotografier från Rubicons föreställningar utifrån sin egen kropp och att besöka Rubicons dansplatser fysiskt.

Ami upplevde, trots att hon varit med i flera av Rubicons föreställningar, att det var första gången hon förstod det oerhört utsatta och provokativa med att placera sin danskonst mitt i Göteborgs hjärta. Rubicon dansade i regn och sol på Götaplatsen, en öppen plats omgiven av institutioner för konst där alla konstformer finns representerade förutom danskonsten. Ami gick upp och ritade upp de fyrkantiga husen kring Götaplatsen och Rubicons då hemlösa danskonst i mitten på en whiteboard i ett av rummen på Institutionen för Kulturvetenskaper. Meskimmons och von Rosens metod fungerade – att återanvända till dansplatsen med våra kroppar för att se en redan känd problematik på ett nytt sätt.

 

Benedikte och Ami menar att väldigt lite har hänt sedan Rubicons politiska aktioner på denna plats. Det finns dansinstitutioner i staden men de är inte lika centralt belägna som Konstmuseet, Stadsteatern, Konserthuset och Stadsbiblioteket – självklara rum för bildkonst, teaterkonst, musik och litteratur. De bestämde sig för att fortsätta undersöka platsen i Rubicons fotspår. Är Götaplatsen en dansplats?

Benedikte och Ami har lång erfarenhet av improvisation och så kallad nuets komposition och det är denna metod de båda använder i sitt undersökande. De möts förutsättningslöst och låter plats och tid bestämma ramen.

Idag, måndagen den 19 juni, mötte koreograferna Carl Milles staty Danserskor, skapad 1915.

Carl Milles inspirerades av tidens stora dansare. Genier som Isadora Duncan, Loie Fuller, Niddy Impekoven, Maud Allan och Mary Wigman. Han bör all ha sett Isadora Duncan i Göteborg eller Stockholm kring 1906. Statyn Danserskor/The Dancing Girls finns på fler platser – Mjölby, Norrköping, Millesgården i Stockholm, Ekerö och i Cranbrook, USA. Skulpturen var förut i privat ägo, men hamnade på Götaplatsen år 1952 och var då tillgänglig för allmänheten. Idag har statyn blivit underhållning och dekor på en resturang. Därmed måste medborgare gå in på serveringen för att få tillgång till Danserskor. Ami och Benedikte undrar vad gästerna tänker om Danserskor och om Carl Milles. De undrar också hur det skulle vara om statyn hade ett annat namn än Danserskor. Om den istället hette Maud Allen och Mary Wigman. Eller Isadora Duncan och Loie Fuller.

Carl Milles var förförd av ideologierna bakom nationalsocialismen som växte fram under den här tiden. Han var en ‘vän av ordning’ och beundrade Hitler även om han tyckte att han ‘skramlar lite väl mycket.’

Inläggen som specifikt handlar om rörelse börjar kring 17:18. För er som inte kan tyska förklarar jag en del av detaljerna här nedan:

17:18 Ett vetenskapligt inlägg om det skadliga med korsett för kvinnor följt av bilder av nakna kvinnokroppar ute i naturen. Därefter får vi se dansare i grekiska tunikor vilka åker av. Positioner som  härmar grekiska stayer intas, i sann ‘det var bättre förr’-anda.

19:23 inslag från Die Hellerau-Schule, Jacques Dalcroze skola med kvinnliga dansare, samt övningar i rytmisk gymnastik med flickor

21:33 övningar utförda av män. Kraftfullt med stora hopp men övningar i avspänning demonstreras också. Dessa övningar ska ge gracefulness i det dagliga livet

22:19 mer schematiska övningar

23:09 visar den stora dansösen Niddy Impekoven avspända och spända rörelser i sin groteska dans”Den dekadenta dockan”

24:13 upphöjer Rudolf Laban von Varalja gymnastikövningar  till något värdigare: rytmisk dans

24:55 visar die Lohelandschule för gymnastik, jordbruk och hantverk (öppnad samma år som filmen hade sin premiär) sin kroppskultur som följer den naturliga andningens rytm. Idag är skolan mera känd som Rudolf Steiner-skolan.

25:20 klipp från Anna Herrman-skolan, en avknoppning från die Lohelandschule

26:03 elever från samma skola visar exempel på spända steg

26:28 Djupandning

26:45 elever från samma skola visar exempel på balansakter

27:28 Den amerikanska konstnärinnan Dr Bess Mensendieck har skapat en rörelse som ska vara speciellt nyttig för den kvinnliga kroppen. Rörelsen som visas därefter, en klassisk hinge (=gångjärnsrörelse),  sägs korrigera eventuella skador i samtliga kroppsdelar. Hon skrev en bok om rörelser för den kvinnliga kroppen. Rörleserna skulle göras nakna. En del menar att Dr Mensendiecks övningar approprierats av Pilates.

28:13 Hedwig Hagemans Hamburger Schule vars övningar bygger på Dr Mensendieck’s läror

32:05 en serie klipp som är särskilt ägnade åt danskonst. Inledningen består av en mängd dubbelkopierade filmklipp med nakna kvinnokroppar i natur. Det påstås att dans är ett elementär uttryck hos människan och att varje nation har sitt eget karaktäristiska uttryck.

32:48 filmklipp från ett land i Afrika (vilket?)

33:16 Danser från Hawaii (inspelat i studio)

33:34 en japansk måsdans utfört av det berömda paret Baku Ishii och Konami Ishii (inspelat i studio med berget Fuji målat i bakgrunden)

33:45 Dans från Burma (Indien) De verkar ha slått ihop länderna?

34:34 en fantasi från Bayern – en vild tjuvs dans -som gestaltar kampen om ett byte

35:33 en spansk dans med dansaren Caroline de la Riva

Det är alltså denna ”grundläggande dansinstinkt” som skolorna för kroppsutbildning tar hänsyn till –  vid den här tiden var danspantomim det mest attraktiva skolämnet.
Härnedan följer många unika klipp från olika kroppsutbildningar och danspantominskolor.

36:15 Slutscenen ur Rudolf Labans Das lebende Idol/ Den levande idolen

37:19 en soloscen med Labanskolans Drussia Bereska

37:46 Niddy Impekovens dansar ”En blommas liv”

39:53 samma dansare framför  ”Tevärmare från Munchen”

40:54 den japanske dansaren Ishii Baku framför dansen Fången. Ishii Baku var utbildad vid den kejserliga teatern i Tokyo men inspirerades av den friare dansen som han såg hos Isadora Duncan och Eurythmics hos Dalcroze. På en turné i USA mötte han Mary Wigman och blev starkt influerad av hennes arbete och av AusdrucksTanz. När han återvände till Japan öppnade han 1928 ett eget dansinstitut i Tokyo i stadsdelen Jiyugaoka, även kallat ‘little Europe’. Tatsumi Hijikata var en av hans elever som sedan
grundade danskonstformen Buto på 1950-talet.

42:04 den svenska ballerinan Jenny Hasselqvist dansar Den Vita Rosen

43:18 Tamara Karsavina demonstrerar delar ur sitt stränga träningspass som hon utövar 3-4 timmar per dag. Klippet avslutas med dansfilmens kanske första temps-de-flèche i slowmotion?

46:30  sista scenen ur Wigmansskolans dansdrama Exodus

Hur går det att sammanfatta detta tidsdokument? Jag tycker att det är fantastiskt att filmen går att se idag. Många av de svenska dans- och teaterutbildningarna hämtar material om organisation av den mänskliga kroppen från den här tiden och naturligtvis längre tillbaka än så. Det är signifikativt att fokus ligger på att stärka och frigöra den kvinnliga kroppen och att korsettanvändningen ifrågasattes.

En del av kroppsskolorna var kopplade till romantiska ideal om människa och natur, att de var tidens veganska hippiekollektiv, andra kroppskolor vet vi användes som propaganda för nazisternas rashygien och rasbiologi. Rudolf Labans danskonst ansågs till slut vara för ful och grotesk och därför flydde han till England och startade skola där. Men han var också som Carl Milles förförd av nazismen. Vi vet att Mary Wigman inte flydde och att hon angav sina judiska dansare under kriget. Fick hon också krav på att skapa en enklare och vackrare dans och blev belagd med censur av tyska staten?

Jag som studerat en del i Japan blev förstås glad att se japanska Baku och Konami Ishii ta del i en så uppenbart västerländsk organisering av kroppen. Jag vet ju att Buto influerats av bl a Ausdruckstanz och eurytmi blandat med ett motstånd mot västerländska influneser och en vilja att återskapa en japansk urkropp. Kanske någon historiker kan förklara för mig hur kroppsvurmen i väst kom från öst och inte bara från Isadora Duncans väckelse av antika skulpturer. År 1900 dansade ju Sada Yakko och singhalesiska tempeldansare på L’exposition universelle i Paris och 1906 gästspelade den kambodjanska hovbaletten. Jag har ju tidigare refererat till Erik Näslunds och Lena Hammergrens texter om hur dessa ”nya rörelser ” influerat Svenska och Ryska Baletten samma tid. De ”nya rörelserna” var helt klart anpassade traditionella rörelser, förenklade för en oförstående publik i väst. Kravet på underhållning fanns i en kapitalistisk verklighet, sanktionerat av en artig impressario som tog på sig ansvaret att vara kulturell översättare till den borgerliga publik som hade råd att gå på teater.

Jag tänker också på det som hotat Japans traditionella dans- och teaterformer som mest – införandet av skolgymnastik och sport under den amerikanska ockupationen. Det är ganska nytt att dansmästare nu får komma till den allmänna skolan för att undervisa. Detta sedan representanter för regeringen upptäckt att unga människor tappat allt intresse för exempelvis noteater och kabuki.

Om jag ändå vetat att rörelsen ‘hinge’ kunde läka skador i alla kroppsdelar, kanske hade jag sluppit många månader med kryckor. Samtidigt gjorde ju jag och mina kollegor många hinges varje dag under Kenneth Gustafssons klassiska jazzbalettuppvärmning och hälften av oss fick ju operera knän, höfter eller fötter efter avslutad utbildning.

Helt klart tycker jag att filmen sedd i en nutida kontext erbjuder både kritik och njutning av tidens fenomen. Jag upplever själv att vi lever i en ganska kroppsfientlig kultur där våra kroppar alltför ofta hamnar på stolar. Jag hade gärna sett en ny väckelserörelse för kroppen som inte bara handlade om viktnedgång och slimmad kroppsform. Jag vill att rörelser ska förstås som en intellektuell och konstnärlig aktivitet. Då ingår kritiken, att ifrågasätta vilka rörelser som anses nyttiga och för vilket syfte då? Och vilka är det som får lov att utföra dem? Och var?

Här kan du läsa Dr Kent Sjöströms artikel om kroppen, kroppsträning och modernismen.

Tyckte du att detta inlägg var fantastiskt? Glöm inte var du hittade det och var noggrann med referenser.
Bloggen om Dans drivs för närvarande helt ideellt. Skriv gärna till oss om du har frågor eller om du vill berätta någonting för bloggens läsare.