Bloggen Om Dans

Delsarte Dancers

Bloggen om Dans har tidigare skrivit om hur berättelsen om universitetet alltid börjar i en olivlund i Athén. Berättelsen om dans börjar också där, hos ‘de gamla grekerna’ och de har genom historien väckts till liv som förebilder om och om igen.  Det som en upplevde saknades i samtiden gick att hitta i ett mytomspunnet förflutet. På grekiska vaser fanns den naturliga dansen. För kvinnor utan grundläggande mänskliga rättigheter gav berättelserna om de spartanska kvinnorna och upptäckten av Sappho’s poesi nytt hopp och inspiration till samhällsförändring.  Jag rekommenderar boken jag just läst:  Dancing Naturally: Nature, Neo-Classicism and Modernity in Early Twentieth-Century Dance redigerad av Alexandra Carter och Rachel Fensham (2011), Palgrave Macmillan

To be really mediaeval one should have no body. To be really modern one should have no soul. To be really Greek one should have no clothes.
Oscar Wilde 1894

Bloggen om Dans har tidigare också skrivit om danskonstnärers längtan till friare uttryck och hur detta blev början till så kallad modernistisk dans eller modern dance.
Vad är naturlig dans? Brukar du själv använda begreppet och vad betyder det att dansa ‘naturligt’ idag? Är det att härma rörelser som faktiskt finns i naturen – som att efterlikna hur träd och sädesfält rör sig i vinden, studera hur vågor bryts och byggs upp eller hur blad faller till marken? Är det att sträcka ut sin fot utan skor och sedan springa, hoppa och snurra barfota över en äng? Gör du som Weaver och Noverre, söker svar i anatomin – det vill säga förklarar utåtvridningen som den mest onaturliga rörelse en människa kan göra, men rådfrågar skelett och muskler om hur det ändå kan göras? Gör du som Isadora Duncan – formulerar ett abstrakt begrepp av ‘naturen’ och låter ‘naturen’ vara din superkraft, energi och inspiration? Eller handlar naturen om att välja ‘det naturliga’ och isåfall att förneka och avvisa det ‘konstgjorda’?

Bournonville-teknik

Att ‘dansa naturligt’ kunde vara ett konstnärligt sökande efter dansens historia, där Ruth St Denis och Isadora Duncan vägrade dansa korta nummer på vaudeville-scenerna eftersom de tyckte att danskonsten förminskades. Att dansa naturligt innebar att titta på dans på antika vaser och försöka återskapa den. I Europa öppnades dansskolor som lärde ut naturlig dans och som senare ändrades till att handla om grekisk dans. På varuhuset Liberty i London kunde du inhandla grekiska tunikor att bära i ditt nyupptäckta, frigjorda liv. Att dansa naturligt kunde vara ett svar på industrialismen och massflytten till städerna med mindre rumslig och kroppslig frihet som följd. Att dansa naturligt var en av byggstenarna i rösträttsrörelsen för kvinnor. Att dansa naturligt kunde innebära en vilja att förbättra kroppen, trotsa historia, dödlighet och att fokusera på kroppens materialitet. Att dansa naturligt kunde ingå i en god uppfostran där du tränas i plastisk dans, studerar grekisk mytologi, grekiska skulpturer och grekisk konst. Att dansa naturligt kunde urarta till en obehaglig kroppsdyrkan, som i nationalsocialisternas Tyskland bara beredde plats för de med de vackraste och starkaste kropparna. Nittonhundratalsdansen visar att naturliga rörelser har använts både till att förtrycka och befria kroppen i en samhällsförändrande tidsanda.

Att dansa ‘naturligt’ är ett suddigt begrepp som har använts i olika sammanhang och av olika konstnärer och författare för relativt olika ändamål.
I boken Dancing Naturally problematiseras ‘naturen’, som exempelvis påståenden  om ‘naturliga’ skillnader mellan kön och därmed bestämma vad som är naturligt för en man respektive en kvinna att dansa. I August Bournonville’s baletteknik dansade män och kvinnor bredvid varandra. Men tidsandan skapade binäritet. En ökad homofobi mot både män och kvinnor förändrade danstekniker. Kvinnor skulle dansa mera blygsamt och passivt och tåtekniken utvecklades. Män skulle dansa mera kraftfullt och med mindre känsla och täcka större ytor på scenen, samt lyfta den kvinnliga dansaren. Implikationerna för den binära logiken är att kvinnan blir förknippad med sin köttsliga kropp och med moderskapet och därmed med en passivitet som placeras längst ned i en manlig social ordning.

Därmed har feministiska filosofer som Hélène Cixous varit misstänksamma mot de motsättningar i själva språket som skapar binärer i begrepp som kultur/natur, förnuft /känsla, pappa/mamma, man/kvinna. Dessa görs till representationssystem som förstärker könsskillnader. Rachel Femsam skriver i boken Dancing Naturally att det som ‘naturen’ betyder – dess mening och roll – kan manipuleras av ‘kulturen’ genom att värdera ras, klass och kön olika.

Alltså. Ingen dans är naturlig. All dans är onaturlig. Det är naturligt att vara onaturlig. Eller det är onaturligt att vara naturlig.