Frédéric Gies och Elisabeth Ward i Queens of the Fauns Foto: Thomas Zamolo (nedladdad från http://fredericgies.com/)
Detta är inte en recension. Detta är ett förtjust utrop av en dansdyrkare.
Igår var jag på Skogen och såg Queens of the Fauns med Frédéric Gies och Elisabeth Ward. Jag älskade det.
Hur återskapa ett ikoniskt verk för sin samtid och få med det eventuellt skandalösa, explicita – L’après-midi d’un faune från 1912? Av Nijinsky, Diaghilevs hårt arbetande stjärna. Den finns ju som repertoar på en del balettkompanier. Men hur återbesöka och dekonstruera? Jag försökte göra min egen faun 1990 (minns tack och lov inte att det fanns nymfer med som faunen skulle jaga). Jag placerade mig i de där egyptiska/grekiska freskposerna. Låg och lyssnade på Debussy på sidan med vänster ben utsträckt och höger fot korsat högt upp på låret (med underbett av någon anledning). När skulle faun-språnget ske?
De biomekaniska poserna finns med på Skogen. Älskar formexperimentet då som nu. Dansarna ramar in scenen behagfullt liggande. En faun och en nymf. Eller två fauner, två nymfer. En pankönad duett. Trikåer av beige latex klättrar som vinrankor runt deras lemmar som ömsad hud. Debussy dunkar någonstans i DJ Fiedels techno. Ligger länge, bara armarna rör sig. När duon reser sig och går hieroglyfgång varvat med balettexplosion leviterar publiken av lycka. Det växer ut klövar och horn och vi kan inte sitta still.
Frederic Gies har varit lektor i koreografi på DOCH, samt lett masterutbildningen där, men är nu oberoende turnerande koreograf. Han har under de senaste året arbetat med techno-balett och drivit The Anti Fascist Ballet School. Elizabeth Ward är koreograf från Detroit som nu bor i Wien. Hon har drivit ett forskningsprojekt om Ballet as an Emancipatory Practice.
Såhär beskrivs föreställningen. Den kommer strax till Stockholm och Malmö:
Om det var Nijinskys mål att lämna balett-traditionen och utveckla en ny experimentell dansform, så går Queens Of The Fauns över gränserna mellan det folkliga och skolade, det experimentella och traditionella. Här förkroppsligas ett rörelsespråk där motsatser kan samverka, samexistera, förenas och upplösas i varandra.
Concept and score: Frédéric Gies
Dance: Frédéric Gies and Elizabeth Ward
Music: Fiedel
Set design: Anton Stoianov
Lighting design: Thomas Zamolo
Costumes: Grzegorz Matlag/Maldoror
Jag återbesöker Nijinsky; skörhet och skönhet. Konstnärens historiska beroendeställning.
Impressariemakt.
Nijinsky, Diaghilevs stjärnskott, musa och älskade.
När Nijinsky lämnade Diaghilev fick han svårt att överleva på sin konst. Vad var egentligen kontraktet med Diaghilev? En påtvingad kärleksrelation?
Och när den bröts blev straffet livslångt.
Läs Lars Sjöstrands artikel om Nijinsky i Läkartidningen här
Bloggen Om Dans 