Bloggen Om Dans

Foto: Carl-Olof Berg

”Men alltså kom igen! Ta vilken dum rörelse som helst!” Gympaläraren ropar frustrerat till eleverna. De har fått i uppgift av mig att skapa en enda rörelse, typ på en takt. När allas rörelser läggs ihop skulle det bli en längre koreografi och därmed bli hela klassens rörelse, hela klassens egna dans. Så tänkte jag när jag planerade dagen – att skapa förutsättningar för ett slags kollektivt rörelseengagemang. Men jag hade inte tänkt att det skulle vara en dum rörelse som skulle kommas på, vad nu en dum rörelse kan vara. Jag stod inför ett dilemma men sa ingenting. Gympaläraren ville att det skulle gå fort. Men jag väntade längre på rörelserna. Det kan ju ta lång tid att komma på dem, det vet varje danspedagog och varje koreograf. Jag hade tålamod med ickeflytet, att en del tog lång tid på sig att hitta den där rörelsen som de kunde stå för, rörelsen som kunde leva vidare som byggsten i klassens egna koreografi. Men jag tror att gympaläraren kan ha tolkat min väntan som oförmåga till organisation och effektivitet.

Danskontoret på Kultur i Väst håller för närvarande på med att arbeta med dans och idrott i hela Västra Götalandsregionen för att se om avståndet mellan dans och idrott kan minska. De är nu ute  på en spridningsturné med metodmaterial för förskola, skola och hela vägen upp tll gymnasiet – det låter fantastiskt detta, att det pågår en eriksgata för rörelser lokalt i sydvästra Sverige. Detta blogginlägg är alltså en del av denna rörelsernans regionala rundresa.

Kroppen är så stilla i skolans värld. Den placeras tidigt på stolar vid bänkar och där ska den vara, trots att alla vuxna vet hur skadligt sittandet är för ryggen och för hela kroppen. På rasten får kropparna röra på sig. I de lägre åldrarna löser barnen rörelserna själva. De har inte hunnit sitta så mycket på stolar ännu och vet fortfarande vad de kan göra av sina kroppar. Men redan vid tio års ålder börjar eleverna ge efter för stolens förtryck och därefter bara ökar kroppsrädslan. Många blir hängande vid sina skåp eller i skolans soffgrupper. Ett hurtigt utrop:”Ut med er!” från någon lärare hjälper inte. En dubbellektion matematik, böjd över en bok behöver en mer genomtänkt övergång, en transfer som är mer än ett ”Kom igen då!”

I läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (reviderad 2016) står det att eleverna ska få möjlighet till skapande genom lek, bild, musik, dans, drama. De ska få uppleva olika uttryck för kunskaper, pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig samt utveckla kännedom om samhällets kulturutbud. För åk 1-3 innebär det enkla lekar och danser med regler. Takt och rytm, danser och rörelser till musik. Därefter blir det mer sammansatta grundformer i kombination med gymnastikredskap och andra redskap och samtidigt kroppsliga och mentala effekter av några olika träningsformer. Komplexa rörelser, traditionella och moderna danser samt rörelse- och träningsprogram till musik.

Var börjar jag, jag som själv avskydde idrott som barn med lärare som körde naglarna i ens bara lår eller slängde ens höjdhoppsrädda klasskompis över metallribban? Kanske med att uppmuntra lärare att fundera över målet med idrott och dansens plats på idrotten. Är målen de samma? Med dans och med idrott? Är synen på kroppar, fysik och prestation detsamma? Danspedagogen Kia Bringert, som tyvärr gick bort för två år sedan, upptäckte hur ovanligt det fortfarande var med dans i skolan trots att det stod i läroplanen att alla elever skulle få tillgång till dans. Kia var både idrottslärare och danspedagog. Hon såg glappet i undervisningen och startade därför en kurs i dans för idrottslärare på Örebros universitet. Bland det första hon tog upp var tid. Det tar tid att hitta metoder för eget skapande, särskilt om dansen ska innehålla grupparbete på en plats med redan kända rörelser – exempelvis redskapsgymnastik och bollspel med tävlingsmoment. Låt det ta tid. I början behövs ramar för att skapa trygghet Det är viktigt att tänka process och inte produkt. Hennes råd till idrottslärare var att utgå ifrån eleverna. Det funkar inte att säga:”Nu ska vi dansa schottis!” Inte ens föräldrarna dansar ju schottis.

Östersunds FK  i koreografi av Maria Nilsson Waller

Omkädningsrummet eller duschrummet är inte helt säkra rum för många elever. Det är vanligt att elever undviker att duscha och är så kort tid i omklädningsrummet som möjligt. Går det att dansa den problematiken, förhållandet till ett rum och en plats i skolan som ger obehag? Dansen får ofta ta plats i skolans gympasal men det är inte alltid att det är bästa platsen för dansprojekt. Det finns många dolda utrymmen på en skola som behöver få besök av rörelser.

Carl-Olof Berg om föreställningen Rapport från ett omklädningsrum som turnerade i Sverige för ett par år sedan:

Kia Bringert uppmuntrade skolor att arbeta med danskonstnärer och pedagoger för att både lärare och elever ska få tillgång till ett mer kroppsligt sätt att se på världen. Men inte bara. Hon menade också att det var viktigt att de andra ämneslärarna också kunde arbeta med dans som metod för att arbeta exempelvis med kreativitet och självständighet i skolan.

I en intervju i Lärarnas Nyheter sa Kia Bringert:

– Kreativitet handlar jättemycket om självkänsla och självförtroende. Det krävs mod att våga vara kreativ inför andra. Man kan känna sig rädd för att bli dömd för det man skapar, det blottar vem man är. Det går inte att garantera att alla på en individnivå känner sig delaktiga i det kreativa skapandet under lektionerna. Vi jobbar ju mycket i grupp i idrott och hälsa, särskilt när det handlar om dans, eftersom det blir så ut­lämn­ande annars, och i en grupp finns det ju alltid någon eller några som har högre status och kompetens och som ibland kan dominera det kreativa skapandet. Det är en utmaning för läraren.

När jag arbetat i grundskolan har jag hållit lektioner där jag visar film på DVD men också fantastiska dansklipp på Youtube och Vimeo. Jag börjar med att fråga om de känner till några filmer som handlar om dans. Ibland nämns filmen Black Swan och jag hoppar alltid till för är det något som Black Swan inte handlar om så är det dans. Black Swan är skriven och regisserad av personer som aldrig har arbetat med dans. Filmen använder dans som fetisch men huvudingredienserna är skräck, skam och självhat. Inget som har i skolans värld att göra. Black Swan är INTE en film om dans. Se hellre Elsku stelpur/Dear girls, ett dans- och poetry slam-projekt från en gymnasieskola i Reykjavik:

Det är inte tillräckligt att söka bara på ordet dans på nätet. Då kommer alla möjliga klipp upp och nästan inga har med dans att göra. Om du som lärare vill läsa och lära mer om dans i skolan finns fler inlägg på bloggen om dans som jag rekommenderar här:

Inlägg taggade med Ett steg i taget

Dans som metod för reflektion

Streetdans med Shirley Harthey Ubilla

Genus i danspedagogiken

Integrerad dans

HBTQ + dansfilm = sant

Communitydans 2013

Communitydans 2016

Jag tänker igen på gympaläraren som ropade på sina elever. ”Men alltså kom igen! Ta vilken dum rörelse som helst!” Visst förstår jag att han försökte hjälpa eleverna med prestationsångest – att inte snöa in och att våga misslyckas. Men på en plats där dans redan har så liten plats blev uppmaningen kontraproduktiv. Att hitta en rörelse och skriva ned den i den egna och andras kroppar tar tid och kräver tålamod.

I Osaka såg jag en gång en pjäs som jag aldrig kommer att glömma, Goemon. I pjäsen har den historiska personen Okuni idétorka när hon försöker komma på nya rörelser. Okuni är Kabukiteaterns skapare. Det är 1600-tal i Japan och Okuni står och famlar efter rörelser men hittar ingenting. Hon stampar lite tafatt. Goemon, som har en spansk pappa, råkar gå förbi och frågar hur Okuni mår. När hon berättar om sina sinade rörelseidéer går han igång och han börjar visar henne några coola  flamencorörelser. Efter ett tag flödar kreativiten och de dansar tillsammans. Problemet är löst.

Båda skådespelarna/dansarna är män. Scenen finns i detta klipp men är dessvärre inte så långt, från 1:04-1:12:

När fotbollslaget Östersunds FK tappade motivationen att spela fotboll gjordes en rejäl uppryckning med att engagera spelarna i fler saker än fotbollsträning. Graham Potter, en före detta Premier League-spelare, anställdes. Potter hade skolat om sig till tränare och hade fem års universitetsstudier som stöd.
-Att hävda att fotbollsspelare bara ska ägna sig åt att sparka boll är ett rätt endimensionellt sätt att se det på, menade Graham Potter.
Därmed fick koreografen och dansaren Maria Nilsson Waller uppdraget att tillsammans med Elin Hedin sätta upp en dansföreställning av och med ÖFK:s A-lag. Se den dokumenterade föreställningen här:
Östersunds FK:s dansföreställning

På återseende.