Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ett steg i taget’

 Detta inlägg handlar om dans i skolan.

I augusti 2013 följde jag med på ett möte mellan forskare och gymnasieelever, en sommarforskarskola i arrangemang av Sveriges unga akademi. Läs mer här

Forskare i dans?

Tjugotvå ungdomar från hela Sverige ville veta hur det är att vara forskare och vad en forskare gör. Fem forskare representerade sina olika områden: fysik, kemi och medicin. En forskare representerade konst, vilket genererade stort intresse hos eleverna. De hade tre intensiva dagar tillsammans med seminarier, intervjuer och samtal. Forskarna fick berätta hur och varför de valt att bli forskare och vad som varit avgörande på vägen dit. Vid lunch och middag pratade jag informellt med studenterna. Det visade sig att de flesta av de kvinnliga studenterna hade studerat dans. Många av dem hade dansat i många år, flera dagar i veckan. De hade slutat, för vad skulle det leda till? De ville inte bli dansare, men de hade gärna fortsatt dansa om det hade gått att kombinera med övriga studier.

Dance your PhD:

Dansaren som akademiker

Jag berättade för dem att dansare också kan bli akademiker. De blev väldigt nyfikna. Vad och hur gör en då? Det kan handla om att utveckla olika dansuttryck och dansspråk. Dansare och koreografer som delar med sig av och formulerar den kunskap som finns i dansen. Dansvetare kan se på dansen utifrån, på dess historia och plats i samhället. Kunskap i, genom och av dans. Om vi ser till danshistorien, handlar det sällan om att upprepa det vi redan vet, utan hitta det som är bortglömt: tankegångar och spår som glömts bort och återskappa något nytt utifrån det. Det kan handla om att bevara och teckna ned dansformer som är på väg att försvinna, att kritisera förgivettagna åsikter om vad dans är och sätta det i samband med andra företeelser i samhället och att som sagt söka efter nya uttryck och ny kunskap. Jag frågade studenterna om de visste att det går att bli doktor och forskare i dans. Det visste de inte. Här är ett tidigt exempel på en dansdoktor. Pearl Primus tog år 1978 New York University´s första doktorsgrad i dans:

Kunskap som räddar jordklotet

De unga gymnasieeleverna på sommarforskarskolan dras till forskning därför att de vet att forskning kan göra skillnad. Nya upptäckter, ny kunskap räddar jordklotet, botar sjukdomar och förbättrar människors villkor. De resultat som låter höra om sig kan ge omedelbar verkan. Det är lätt att glömma bort att forskning också innebär långa perioder av status quo i laboratorium. Bakom varje lyckat resultat finns många projekt och experiment som misslyckas, något som dansforskare också måste ta i beaktning. Bakom ett Nobelpris finns många nederlag och motgångar. En av 2013 års Nobelpristagare i fysik, förintelseöverlevaren och professorn François Englert, som nästan dansade fram sitt föredrag på Chalmers i Göteborg, berättade om hur det tog fyrtioåtta år innan han och Peter Higgs upptäckt kunde bevisas och bekräftas.

Kan dans göra samma skillnad?

Har dans samma tyngd? Många tänker att dans är detsamma som underhållning, en vacker bakgrundstapet och fysisk träning. Dans kan innebära ett visst sätt att röra sig, att strukturera sin kropp och sitt golv. Det är en disciplin som kräver sitt yttersta av utövaren, men på helt olika sätt, precis som forskning i fysik, medicin och biologi också gör. Dans kan ha med verkligheten att göra. Det finns dansfabriker som producerar rörelser men innebär oftast inte några miljöfarliga ämnen. Dans symboliserar gärna och ofta frihet och har också fungerat som frihetsmanifest men kan lika gärna innebära klaustrofobi. Danskonsten bär lika många berättelser som mänskligheten bär. Visst kan dans göra skillnad. Det finns många olika möjligheter i dans, med dans och genom dans. Bilden och tankarna om vad dans är kan bli fler och större. Dans som kreativitetsforskning, dans som personlig berättelse, dans som historia, politik, fysik och matematik. Sådan forskning finns redan och jag hoppas att den ska spridas även till unga, nyfikna gymnasiestudenter så att dansforskningen i Sverige kan få ta form och fart.

Vad kan vi lära oss om och av dans?
Vi upplever oss själva på ett annorlunda sätt när vi tittar på dans. En del menar att dans kan ge upplevelsen av att höra mänskligheten till och att det kan ge en ny mening att leva. Vad betyder det? Vad är det? En kognitiv estetisk upplevelse som påverkar sinnena? Är den mätbar? Kan vi bevisa sinnesrörelse utifrån och är det isåfall ett starkare bevis än den personliga upplevelsen? En del dansforskning görs tillsammans med neurologer, för att kunna dra slutsatser och hitta bevis, som kanske kan ge Nobelpris. Sanningsvärdet då, hur kan en dans vara sann, autentisk? Är det inte så att dans är en lögn? Att det går att ljuga med dans? Mina danslärare menade det för längesedan. Att en del av hemligheten med konstformen var att vi skulle le och inte visa hur jobbigt det är att dansa. Publiken skulle till varje pris inte veta om hur ont det gjorde, hur svetten rann och lederna smärtade. En lögn som påverkar biljettpriser och löner – varför ska andra betala för att dansare ska få njuta på scenen? Behöver vi istället bjuda in tyngdlyftare som lär oss metoder i att vråla oss fram över scenen/studion?

Dans som estetiskt ämne i skolan

Ett problem är att de estetiska ämnena värderas så lågt i skolan. Om du vill ha höga betyg i gymnasiet lönar det sig inte att dansa. Ämnet dans på estetiska program ger nämligen lägre poäng jämfört med matematik. Skolan förlorar därmed potentiella danslösningar och elever som är intresserade av att utveckla sin danskunskap. Framtidens dansforskare får inget fotfäste, ingen mark och kan därmed inte växa. Det rimmar illa med vad som står i läroplanen: att alla elever ska få möjlighet att lära genom och om dans. Elever ska också uppmuntras att göra redovisningar med hjälp av dans. I USA genomförs varje år en tävling där forskare, alltså inte dansare, ska dansa fram sin doktorsavhandling, Dance your PhD. Tyvärr utmanar tävlingen Dance your PhD sällan danskonsten. Jag funderar över varför de dansade forskningsredovisningarna ofta blir så sexistiska och våldsamma. Tänker en del forskare att det har ett visst underhållningsvärde och vill skoja till det? Är det koreografen i mig som gråter och undrar varför inte dans som metod i forskning inte behandlas med lika stor respekt som etablerade och förgivettagna metoder?

Det är viktigt att fler och olika människor uttrycker vitt skilda ämnen med hjälp av dans. Hur kan skolan förbereda sådana redovisningar? Jag tror att många rektorer och lärare behöver utbildning i dans för att upptäcka att dans är mer än par- och sällskapsdans och att dans är mer än förberedelse för scenkonstutövande. Jag hoppas att detta blogginlägg kan vara en hjälp och inspiration för en sådan fördjupning och utveckling.

Dance your PhD:

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: