Bloggen Om Dans

1. Varför ska de fria dansarna och koreograferna rösta på ert parti? 

De etablerade partierna har effektivt undvikit att prata om kulturfrågorna under valrörelsen. Vi menar att i ett välfärdssamhälle befinner sig kulturen i politikens centrum eftersom kultur är en självklar och oundgänglig del av det mänskliga livet. Att forma en politik för kulturen är således att forma en politik för livet självt i all dess komplexitet och mångfald. Konsten och kulturen har en av de bärande huvudrollerna i Feministiskt initiativs vision om det jämställda, jämlika och rättvisa samhälle vi vill ha.

Det är genom kulturen vi bearbetar existentiella frågor och skapar mellanmänskliga relationer. Kulturyttringar synliggör olika berättelser och erfarenheter och skapar möjligheter till identifikation och till självreflektion. Kulturen ger oss också verktyg att ifrågasätta, göra motstånd, begrunda, kritisera och förändra samhällets normer och gränser. Kulturens institutioner och mångfald av mötesplatser rymmer det offentliga samtalet och är demokratins vagga och verktyg. Kulturens fria uttryck är därför en förutsättning för demokratin.

Det faktum att män är överrepresenterade inom kulturens alla områden innebär att kvinnors berättelser, erfarenheter och uttryck förblir underrepresenterade. Både historia och nutid präglas av osynliggörandet av kvinnor, hbtq­personer, personer med funktionsnedsättningar, rasifierade grupper och nationella minoriteter. Feministiskt initiativ anser att den rådande könsmaktsordningen, heteronormen, den strukturella rasismen och klasstillhörighet begränsar det fria uttrycket genom att undertrycka, nedvärderar berättelser och erfarenheter samt ger inte alla lika möjlighet att delta i det offentliga samtalet. Vi anser att ett jämställt och jämlikt kulturliv i sig är ett kvalitetskriterium.

2. Hur viktig är den fria danskonsten för ert parti?

Kulturen är en av våra viktigaste näringar, dess industrier tillhör numer en av de starkaste motorerna för tillväxt både lokalt och globalt. Den ökade ekonomiseringen och instrumentaliseringen av kulturen är en del av vår samhällsutveckling. Vi ska inte bortse från de positiva effekter det medför t.ex. särskilda satsningar på kultur inom vården, skolan och kultur som regional och kommunal utveckling, men vi måste samtidigt med stor tydlighet värna det fria oberoende konstnärliga skapandet som utgör kärnan i de kulturella uttrycken och dess verksamheter. För att det ska lyckas måste det ekonomiska systemet inkorporera kulturens villkor. Det kräver oberoende grundfinansiering, nya affärsmodeller och andra sätt att mäta tillväxt och bärkraft. Armlängds avstånd i all offentlig finansiering av kultur är självklart såväl som att de professionellt yrkesverksamma inom kulturens område kan försörja sig och erhålla social trygghet genom utfört arbete.

3. Vad har ni för planer för Göteborgs fria dansliv?

Fi ska verka för att stärka kulturen som ämne inom hela utbildningsväsendet samt öka kulturskolor och konstutbildningar. Vi ska bland annat verka för att olika kulturyttringar får större utrymme i det offentliga rummet samt att konstnärer ges mer inflytande i stadsplaneringsfrågor.

Fi Göteborg har satt upp följande 11 punkter.

1. Fi ska verka för att alla former av kulturbidrag ska fördelas lika.
2. Fi ska verka för att alla kulturinstitutioner som ligger under Göteborgs stad ska ha en uppdragsbeskrivning som innehåller ett synsätt på kulturen utifrån könsmakts-, hbtq-, funktionalitets- och antirasistiskt perspektiv.
3. Fi ska verka för en ökad tillgång till ateljéer och repetitionslokaler för arbete och daglig träning till rimliga kostnader för konstnärer och för en förstärkning av ateljébidragssystemet.
4. Fi ska verka för att skolorna i kommunen får ökade resurser till kultur i undervisningen för att stimulera skolgång och lärande.
5. Fi ska verka för att all kulturundervisning i skolan ska spegla samhällets mångfald.
6. Fi ska verka för kulturhus där människor kan umgås över generationsgränserna. I kulturhusen ska finnas tillgång till gratis föreningslokaler i utbyte mot att föreningarna bidrar med verksamhet i huset.
7. Fi ska verka för att fler unga ska kunna ta del av kultur- och musikskolan.
8. Fi ska verka för levande och tillgängliga bibliotek, där fokus flyttas från den vita manliga västerländska kulturen till att spegla hela samhället.
9. Fi ska verka för gratis entré på statliga institutioner och museer.
10. Fi ska verka för att ombud för sexuella trakasserier ska finnas tillgängliga för människor som verkar inom kultursektorn.
11. Fi ska verka för att kommunens bibliotek stärks i sitt läsfrämjande arbete.

Bloggen analyserar:  Vi dansutövare tror också att  ”i ett välfärdssamhälle befinner sig kulturen i politikens centrum eftersom kultur är en självklar och oundgänglig del av det mänskliga livet”. Här ser vi en otydlighet i vad kulturen egentligen representerar. Det definieras dock lite längre ned i texten. Vi är tacksamma för de tydliga målen med tycker det är synd att FI inte definierar vårt yrke specifikt. DANS. DANS. DANS. Vi finns och vi jobbar stenhårt. När politikerna vill ha mer kultur för barn och unga är det kvinnor som går in och eldsjälar för låga löner. Vi är mycket sämre betalda än våra kollegor, de manliga teaterregissörerna. Vi har inte tillgång till samma scener och vi har inte samma möjlighet att anställa lika många i våra verk. Dansfältet representeras i högre grad av kvinnor än män och borde vara ett särintresse för FI. Dansen borde vara den viktigaste konstformen. Fortfarande är det främst flickor som väljer dans som fritidssyssla och sedan som yrke. Vi har själva diskuterat skillnader i barns fritidsintressen; att det är dyrt för familjer vars döttrar och söner dansar eftersom danslektionerna inte är en del av samma system som exempelvis fotbollsträning. Nu tränar även flickor fotboll men pojkarna hänger inte med i samma utveckling när det gäller dans. För många år sedan hörde vi ofta att dans var elitkultur och därför svår att försvara politisk när politiken ville uppmuntra ett jämlikt samhälle. 

Dansutövandet är ännu problematisk för den så kallat maskulina identiteten, eftersom konstformen fortfarande inte lockar så många män. Jag tror att danskonsten kan bidra till att omformulera och förkroppsliga en ny maskulinitet som ger män fler möjligheter i identitetsbyggandet. Patriarkatets förnekande av kroppen i västerländska kulturer har gjort att män generellt distanserat sig själva från kroppsliga uttryck och praktiker, förutom i strikta och kontrollerade former, såsom militärträning och sport, och under förutsättningen att man inte ”kastar boll som en kärring.” Män riskerar därmed att helt missa vad en receptiv och ”öppen” kropp kan uppleva eller hur en kropp kan kännas eller känna. Dansande män utmanar den patriarkala ordningen. Kvinnor tränar kampkonst och fotboll, när får vi se männens intresse för dans öka?

Bloggen bjuder här på en berättelse från en lokal på Norra Hamngatan 8, där Göteborgs Kulturförvaltning håller till:

Jag minns som det var igår mitt allra första möte med handläggaren på Göteborgs stads kulturförvaltning för tjugo år sedan. Jag förstår inte varför jag inte gått dit tidigare, redan under min utbildning. Det var ett väldigt viktigt möte som hade med danskonstens framtid och min egen möjlighet att fortsätta som dansutövare att göra. Men dansutbildningarna utbildar inte i mötesstrategier, möte med kulturpolitiken. Varför gör de inte det? Det borde de göra. Tjänstemannen hade skoklädda fötter på bordet. Han var ju i konstnärernas tjänst och tänkte säkert att här kunde han göra lite som han ville, tänka lite friare, ha en mer anspråkslös kroppshållning. Han hade helt rätt – ska man sitta dagarna i ända är det bättre rent cirkulationsmässigt att ha fötterna på bordet än på golvet. Än bättre är det att ta av skorna. Jag var glad över mötet, för han var en lyssnare och jag gick stärkt därifrån. Och jag sålde inte ut mina kollegor. Han frågade om inte Atalante var lite svartklätt. Jag svarade: ”Men vart ska de svartklädda gå i Göteborg, då?” Han nickade och sa att jag hade rätt men räknade samtidigt upp de danskonstnärer i stan som han ansåg lite knepiga. Jag förklarade att han tolkat dem fel, att de snarare var hårt arbetande människor, måhända klädda i svart, som skulle gå långt i sina konstnärliga gärningar. Hur lätt hade det inte varit i en sådan struktur att hoppa på ett skamlöst tåg – ”den och den är knepig men det är inte jag, så ge mig alla dina pengar!”

Han förklarade att alla framgångsrika kvinnliga koreografer i Göteborg gift sig rikt. Därför att: Det gick inte att försörja sig som danskonstnär (suck) men de som ändå lyckades finaniserade själva sin konst genom att de hade män som försörjde dem (djup suck). Idag undrar jag verkligen om han hade rätt. De han pekade ut var visserligen gifta med män med månadslön men det var de som drev igenom saker som lade grunden för och som formade Göteborgs dansliv: fri daglig träning för dansare t ex, efter en internationell modell. Subventionerade replokaler, bättre golv, en fast scen för dans i Göteborg (Atalante), nya danskonstverk år efter år efter att de finkammat varje bibliotek i Västergötland, Halland och Bohuslän med sina turnéer. 

Jag tänkte att de ordnar sig. Stadens starka koreografer Ulla Eckersjö, Stina Hedberg, Eva Ingemarsson, Gun Lund, Gunilla Witt, visst gick det bra för dem, de skapade fantastiska föreställningar, de fick utrymme i dagstidningarna. Men ju närmre jag kom dem ju mer såg jag deras orättvisa kamp, deras utmattande arbete, hur mycket de fick ägna sig åt administration, pengaäskande och hur deras konst fick bli till på nätter och helger. De försörjde sig, trots verksamhetsanslag från stat och kommun, som de flesta andra danskonstnärer med hjälp av a-kassa ganska många månader per år. Allt medan teatrarna fick betydligt högre anslag för att sätta upp pjäser. De hade rum att spela i, chefer att klaga på, kostymörer att samarbeta med, lampor, ljud, ro att repetera, leda, skriva. Flera månader långa betalda repetitioner. Vad var skillnaden? De var begripliga och de var inte vi. De hade ordet. Vi var tysta, kroppsliga och knepiga. Och då får vi ju skylla oss själva. 

Det är PK att skoja om danskonsten. Jag minns en israelisk grupp som gästade Dans och teaterfestivalen och Pustervik. De framförde mjuka diagonaler med hjälp av den för Sverige nya tekniken new dance, medan de bakade bröd. Det var underbart, vackert och meditativt. De dansade medan brödet gräddades och när brödet var klart delade de det med publiken. Rörelserna återupprepades över diagonalerna precis som de kan göra på en danslektion. Till slut kunde publiken rörelserna utantill och såg också hur och när de förändrades i styrka och dynamik. Vi var i dansarnas kroppar, läste av dem och läste med dem. Dansarna älskade verket. Många av mina teatervänner kallade det flummigt. ”Sådär flummigt som ni håller på på Ärlegården (Danscentrum Västs lokaler)!” Ja, ser en inte vad de gör kanske en upplever det som flummigt. En blir rädd och ironi och hån blir ett verktyg att skaka av sig det obegripliga, kroppsliga och knepiga. Just därför behöver danskonsten mer stöd från politikerna. Fler som talar för och synliggör vår konstform.