Bloggen Om Dans

Judith Butler: Kön är performativt

Könsroller i traditionell dans

I traditionell, klassisk dans kan man se att rörelser helt klart är genuskodade. Män dansar aldrig på tå och kvinnor gör aldrig de stora hoppen. Männen lyfter kvinnorna. Kvinnorna lyfter aldrig männen. Männen bär aldrig tyllkjol, dessa bärs av kvinnorna. I traditionella asiatiska danstraditioner i exempelvis Indien, Japan, Thailand, finns också sk kvinnligt och manligt kodade rörelser, men där finns också en tradition av könsöverskridande, dansstuderande lär sig både manliga och kvinnliga stereotyper. I Kyoto har jag själv studerat sk manliga och kvinnliga danser, där jag upplevde att de kvinnliga danserna var mest konstruerade. Det finns en förklaring till varför – eftersom kvinnor var bannlysta från scenen, dansades alla roller av män – därför blev de kvinnliga danserna överdrivna, förmodligen för att männen skulle ses som kvinnor i sina rolltolkningar.

I Kyoto mötte jag den thailändske dansaren Ronnarong Khampha. Han visade också typiska manligt konstruerade och kvinnligt konstruerade rörelser. Här experimenterar han dessutom med sin danstradition tillsammans med den javanesiske dansaren Rianto, där vi tydligt ser hur den samtida kontexten mer och mer försöker sudda ut könskodade rörelser:

Könsroller i samtidsdans
I samtida dans ser vi sällan en sådan uppdelning, samtidsdans är ofta könsneutral, både i rörelser och kostym, naturligtvis för att den skapas i en tid då våra könsroller förändrats, där män och kvinnor inte har lika särskiljda, könskodade yrken. Vi får ofta se hur könsroller snarare problematiseras än återskapas i samtida föreställningar.

Sore Point, premiär 2011 Full Moon festival Pyhäsalmi, Finland

 Pojkar och flickor i dansen
1992 mötte jag Dans i Skolan för första gången. Jag undervisade alltså i ämnet dans som obligatoriskt ämne i elva olika klasser i åldrarna 7-9 år. Förutom visst motstånd från vissa lärare, som inte tyckte dans var lämpligt alls i skolan, och förutom viss trötthet och skarvskräck från eleverna, som var ovana vid flytten från stol till golv, nådde vi till slut varandra. Eleverna fick ett kroppsligt självförtroende, flera pojkar anmälde sig till kvällskurs med mig, skolan fick en dansprofil, föreställningar skapades och uppfördes. Flera år senare upptäckte jag att dansmotståndet kunde vara geografiskt. På en skola visade jag och min kollega utdrag ur föreställningen ”Pälsänglar” och ledde sedan en rörelseverkstad med barnen. Vi blev förvånade att gruppen så tydligt delades upp i pojkar och flickor. Flickorna och en enda pojke ställde sig tillsammans på golvet. Övriga pojkar satte sig på en bänk med armarna i kors och vägrade delta. De befäste sin grupptillhörighet med att tillhöra de ickedansande. De skrattade åt de som faktiskt deltog. Vi hade mött samma typ av motstånd tidigare men inte såhär tydligt manifesterat. Jag frågade en av huvudlärarana om hur skolan arbetade, t ex med genus. Läraren svarade:”Vi tänker såhär. Att här får alla vara som de är.” Det vill säga, om en inte vill dansa, ska en heller inte behöva det. Läraren menade alltså att de unga eleverna inte skulle utsättas för utmaningar, de skulle istället stärkas i att få lov att vara precis som de är. Jag tror att detta är ett vanligt svar och en vanlig reaktion inom skolan, där lärarna ska hantera många olika krav, från föräldrar,  från Skolverket, nya läroplaner, från utbildningsministeriet. Det låter fint att stärkas i att få vara den man är – men om ens varande begränsar de andras varande, om det innebär att inte alla får samma utrymme, hur fungerar det där självklara varandet då? Hur förmedlas detta med ”att alla får vara sig själva” av lärare? Går det att applicera på alla ämnen i skolan? Om elever inte vill läsa böcker, ska de heller inte behöva det? Om elever inte vill lära sig de halländska floderna, kan de skippa det?

Jag skriver till Märtha Pastorek Gripson, doktorand vid Göteborgs univ/ Högskolan Väst i estetiska uttrycksformer med inriktning mot utbildningsvetenskap. Hon skriver om hur dans i skolan i praktiken tar form och om könskonstruktion i dansrörelser i grundskolan. Hon kommenterar ovan citerade mening: ”Här får alla vara som de är!”

Att säga att man ska få vara som man är låter i mina öron som att man på skolan tycks ha en syn på människan som essens, som varande, som biologi. Det finns andra sätt att förstå vilka vi ” är” snarare som en process där vi blir till. Alltså vi är inte, vi görs. På samma sätt som vi skapar dans skapar vi oss själva i dans. Vi tar form i rörelse och då är det angeläget att skolan tar sitt ansvar för att motverka traditionella könsroller. Det ingår i skolans uppdrag. Det kan synas besynnerligt att man inte reagerar på hur könskodade elevernas val tycks vara. Detta syns även i annan forskning inkl min. Maskulinitetspraktiserandet tenderar att begränsa just pojkar. Det som står på spel är status. Det som kallas ” välja fritt ” är komplext. Skolan ska ju låta eleverna ha inflytande över sitt arbete, (det är också ett uppdrag man har) men den reella möjligheten att ” välja själv” utgår från strukturer, system och normer som är kulturellt rotade och som tenderar att återskapas om man inte riktar ett kritiskt öga mot själva roten till de föreställningar som villkoret våra val. Alltså, några konkreta frågor att ställa sig är; vilka val är möjliga och för vem i den aktuella kontexten? En annan fråga i relation till flickors dans, när de själva väljer att framställa sig som (sexuella) objekt är; för vems skull görs rörelsen? Det gäller ju på något vis att inte frånta någon möjligheten att njuta av sin kropp och dess rörelser genom att klistra på tabun, fy och skäms-känslor, samtidigt som flickors val av dansrörelser kan behöva problematiseras för att flickor, men även pojkar såklart, ska kunna reflektera över varför de väljer de dansrörelser som de gör. Här har pedagogerna en viktig uppgift och ett ansvar att inte låta könsblindheten återskapa stereotypa flickor och pojkar, blivande kvinnor och män.

Märtha Pastorek Gripson

Två och två, pojke + flicka
2007 och 2008, ledde jag en veckas utforskande utomhusdansläger för barn, 7-10 år, på badstranden och då deltog lika många pojkar som flickor. Båda gångerna fyra flickor och fyra pojkar. Det att vi var utomhus skapade möjligheter till andra rörelser. Krypa nedför en bergssluttning, gå långsamt över klipphällen, placerandet och flygandet av badhanddukar, skapandet av en vattenorkester, skapandet av tångkostymer och peruker. Jag använde rörelser från dansimprovisation, kung fu och Qi Gong. Jag har vid andra tillfällen experimenterat med att komma till danslektioner iklädd budodräkt, vilket väcker nyfikenhet och frågor och därmed nya samtal. Jag har undervisat balett vid ribbstolar där alla kastat sig ut i balettglädje och balettsorg. Jag lät de könskodade element som tåskor, tutu och suspensoar att utgå.  Vilket kanske blir tråkigt? Vad händer om jag skulle ta tillbaka dem för alla? Jag har låtit elever öva sig i att samtala om dans. Vad är det vi ser och varför ser vi det vi ser? Där var det välgörande för mig som dansare att få sitta ned med eleverna och inte bara vara ”rörelsemänniskan”, den som går in och är fysisk och som bara gör.

Anna Lindqvist beskriver i sin avhandling från 2010 Dans i skolan: om genus, kropp och uttryck  om hur det kan finnas en koppling till dans som ett feminint kodat ämne, homofobiska föreställningar och uppdelningar mellan maskulina och feminina rörelser. Ladda ned avhandlingen här: http://www.smok.se/sites/smok.se/files/publications/fulltext01.pdf

Se där – ett helt ämne för en hel termin; Vad menas med maskulina respektive feminina rörelser? Jag har själv mött olika förväntningar från skolans håll; bl a  att jag ska lära barnen att ”ta i varandra”. Gärna två och två, gärna pojke + flicka. Dvs det är den heteronormativa pardansen som ska läras ut. Att jag ska lära ut svensk folkdans – utan att någon reflekterat över varför just den svenska folkdansen skulle vara viktigare än annan dans. Att jag ska lära ut bugg, kanske för att det är den dans som någon i lärarlaget känner till. Där finns en dold läroplan, där syftet med dansen i skolan riskerar att bli otydlig, både för dansutövare och för den skola som är ovan vid dans.

Lyftet
Koreograferna Matilda Lidberg och Paula de Hollanda tröttnade på att se traditionella könsroller återskapas på scenen och skapade därför projektet ”Lyftet”. De vill få unga dansare att genom praktiskt arbete i dansstudion ge dem fler valmöjligheter i sitt eget skapande. Genom att jobba med tekniker för lyft som utnyttjar skelettets struktur och rörelsekraft/momentum ges alternativ till lyft som bara bygger på muskulär råstyrka. Se filmen om detta arbete:

https://vimeo.com/49098034

Johanssons Pelargonier och dans är ett feministiskt danskollektiv som arbetar för att främja dansen inom det pedagogiska och konstnärliga fältet med fokus på skola och utbildning. De arbetar med dansföreställningar, performance, samtal och workshops i skolor, på festivaler och i liknande sammanhang. De strävar efter att både vår konstnärliga och pedagogiska verksamhet skall genomsyras av ett demokratiskt, normkritiskt och genusmedvetet förhållningssätt.
Se filmen Alla dansar i otakt utom jag:

Genusneutral folkdans
Klas af Edholm och Andreas Risan håller kurser i genusneutral folkdans.

Klas och Andreas – genusneutral folkdans och musik

Tango är också en könskodad dans, med förande man och följande kvinna. I Buenos Aires finns numer Queertangobarer där könen inte är uppdelade på samma traditionella sätt, så även i Sverige:

I skolan vill vi att eleverna ska få med sig fler valmöjligheter. Diskussioner om genus och maktperspektiv i skolan, pedagogiken och scenkonsten fortsätter. Vad menas egentligen med könsneutral? Är det bra eller är det ytterligare en begränsning i socialt betende? Kan vi få vara trans, mankvinnor, kvinnomän eller helt okönade? Hur ser det ut på din skola, din arbetsplats?