Bloggen Om Dans

När blir en dans modern? Vad menas med modern dans? En fluga, en discodans, något nytt, något som är i samklang med en rådande “modern” livsstil? Helt klart sker någon typ av förändring i samhället som möjliggör ett nytt uttryck. Det behöver inte vara kopplat till ett enastående geni, en ensam konstnär som uppfinner ett helt nytt sätt att röra sig på. Dansen har t ex förändrats av krig, av fred, av ekonomiska svårigheter, av bra och dåliga tider. I många länder har människor och framförallt kvinnor varit bannlysta från att uppträda offentligt. Att ett sådant förbud upphävs är en förutsättning för att dansen får ta plats och synas. Eller så dansar människor ändå. Kanske finns det alltid ett inslag av motstånd i modern dans, där dansarna och koreograferna blir rebeller som går emot den rådande samhällsordningen.

I början av nittonhundratalet ville både moderna och klassiska koreografer definiera sin teknik. Man ville verka för att dansens ställning som självständig konstform stärktes. Där baletten strävade efter att bevara och renodla dess tradition ville den moderna dansen också renodla men framförallt förnya och hitta ett friare rörelseuttryck. Den klassiska baletten ville upphäva tyngdlagen, den moderna dansen ville använda och diskutera den.

I USA nämner man ofta koreograferna Isadora Duncan (1877-1927) och Ruth St Denis  (1879-1968) som den amerikanska moderna dansens pionjärer.

Isadora Duncan

Ruth St Denis

Båda använde sig av tillbakablickande, nostalgiska dansinslag. Isadora blickade tillbaka mot Antikens ideal och skapade barfotadanser inspirerade av grekiska statyer. Hennes moderna dans var alltså att återskapa något hon menade vi förlorat; friheten, relationen till naturen. Hon dansade barfota till romantiska pianoverk av Chopin och Liszt. Ruth St Denis approprierade asiatisk danskonst, något som nutida dansforskare ser på med kritisk blick, eftersom det var otydligt var kunskapen kom ifrån. Hon och Ted Shawn gjorde en längre resa till Japan, Thailand och Indien för att samla in kunskap men studerade också för indiska och japanska mästare i USA.

Ruth St Denis 1932:

Ruth St Denis skapade danskompaniet Denishawn Dances tillsammans med sin man Ted Shawn. Ur detta danskompani kom bl a koreograferna Doris Humphrey och Martha Graham. Här är en märklig presentation av skolan, förmodligen i pengaäskande syfte.
Dansträning demonstreras med St Denis som en gudinna i mitten. Därefter framförs en tidstypisk ‘danshistoria’ – där dansens essentiella ursprung ska hävdas. Den dansas på ett bord framför drickande män i frack och ordensband:

Denishawn Dancers

Ted Shawn´s Cosmic Dance of Shiva

Före Denis och Duncan fanns Loie Fuller (1862-1928), en amerikansk skådespelerska, koreograf och dansare som dessutom var pionjär med att arbeta med experimentell ljussättning.

La Loie Fuller

I USA togs Fuller inte på allvar pga att hon först gjort sig känd som skådespelerska. I Paris möttes hon dock med respekt och beundran. Därför stannade hon där och skaffade patent på många olika kemiska substanser för att skapa en färggrik ljussättning på självlysande kostymer mm. Det var Loie Fuller som introducerade Isadora Duncan för den europeiska publiken. Här är Loie Fullers mest kända verk, Serpentine Dance (1905) 1896 blev hennes dans filmad av bröderna Lumière, förmodligen en av de första dansfilmerna.

Här är ett sammanfattande klipp om modern dans i Amerika. Den unga dansösen i löst sittande tunika representerar Isadora Duncan:

I ovanstående klipp nämns Alvin Ailey (1931-1989), en koreograf vars kompani huserar i New York sedan 1958. Han var dansare hos Martha Graham som jag nämnde i tidigare inlägg. Här är ett klipp ur hans mästerverk Revelations från 1960.

Mera Isadora Duncan:

Och för att rita en cirkel visar jag Frederick Ashtons (1904-1988) verk om Isadora Duncan, Isadora, skapat 1976. Frederick Ashton var huskoreograf och sedan ledare för Sadler´s Wells Ballet, idag Royal Ballet i London. Hans verk visar hur modern dans inspirerar klassisk balett. Från antiken till modern dans till klassisk balett till modern barfotabalett.

sir Frederick Ashton

Före andra världskriget var den tyska moderna dansen mycket stark. Mary Wigman (1886-1973) var en tysk danskonstnär, utbildad hos Dalcroze och Rudolf von Laban.

Mary Wigman

Hon var på sin första USA-turné 1930. En skola bildades i hennes namn i New York. Under kriget var hon verksam på hennes olika skolor i Tyskland och lydde den nazistiska regeringen genom att sparka alla judiska dansare, en stor förlust för den tyska danskonsten. Hon inspirerades bl a av 1930-talets kommunistiska danstrupper i USA (Edith Segal, Martha Graham m fl). Hon använde sig av asiatisk musik och dansade ofta i tystnad. Hon var influerad av asiatiska maskdanser. Här dansar hon sin legendariska Hexentanz från 1914, filmad 1930:

Samtida med Mary Wigman fanns också Gret Palucca i Dresden (1902-1993) Både hon och Mary Wigman representerade den tyska ‘Ausdruckstanz’:

Valeska Gert (1892-1978) var också tongivande i Tyskland och idag kallas hon för en tidig performancekonstnär:

Den tyska Wigmanstilen kom till USA med koreografen och pedagogen Hanya Holm (1893-19992). Holm räknas som en de viktiga modern dance-anmödrarna i USA:

Merce Cunningham (1919-2009), en nordamerikansk dansare och koreograf, var först solist i Martha Grahams danskompani i sex år. Därefter utvecklade han sitt egna universum av rörelser, där han närmade sig baletten men behöll en rörlig ryggrad. Han startade en egen skola och ett eget kompani. Han ville frigöra dansen från handling, från känslor, musik, dekor, kostym, från allt teatralt. Därmed står han med ett ben i modern dans och det andra benet i postmodern dans. Han och livskamraten kompositören John Cage gjorde många experiment med slumpen som ledsagare. Inspirerade av Zenbuddhism skapade de olika system för att helt ta bort ‘konstnärlig inspiration’ ur kompositionen. Istället skapade slumpen konstnärliga val.

John Cage och Merce Cunningham

T ex skapade de sina dans- och musikverk var för sig. Först på premiären fick dansarna höra musiken. Cunningham utvecklade också dansfilmen tillsammans med filmaren Charles Atlas. Hos Anna Halprin (se tidigare inlägg) mötte han dansimprovisation och den postmoderna dansen. Merce Cunningham var också med om att utveckla ett datorprogram för att utveckla danskomposition, DanceForms, ett verktyg han använde sedan 1991. Här är ett klipp från projektet Mondays with Merce, där vi får möta Merce Cunningham både på klass och i repstudion:

Beroende på samhällsutvecklingen förändras alltså danskonsten. I Japan föddes butohn efter andra världskriget som en blandning mellan tysk, expressionistisk dans och traditionell japansk dans.  Här är Kazuo Ono:

Kabuki, Japans traditionella dansteater, kom till under 1600-talet, en tid av fred och samurajerna ägnade sig åt Noh när de inte behövde strida. Dansen förändras dag för dag, minut för minut.