Kultur i Västs danskonsulenter bjöd in Sanjoy Roy som gäst på Dansfrukostmötet. Roy är bl a danskritiker på The Guardian. Roy berättade en smula lågmält om sin syn på de nutida strömningarna på samtidsdansen i England. Men frågan är om de var särskilt samtida? Då vi var många från de nutida dansfältet fick Roy en tuff uppgift. Jag hade gärna sett en fördjupad diskussion här om samtalet om dans och om vem som ska leda det. Nu låg fokus på dans ur ett brukarperspektiv, där dansen ska förklaras och översättas för en publik som känner sig osäker. Vad gör ett sådant samtal med brukare och utövare i samma rum, där samtalsledaren själv är brukare?
Roy började med att beskriva sitt arbete med att skapa en lättillgänglig introduktion till nutida dans på uppdrag från ledaren för kreativt lärande på The Place i London. Texten användes sedan till animationer av dansfilmaren Magali Charrier som slutligen blev ett helt pedagogiskt koncept som nu använts av många, Planet Dance:Body Talk. Se alla filmerna här:
Planet Dance: Body Talk
Roy pratade om den dansexplosion som dragit fram genom Europa sedan Ballet Russe tog plats med experimentell danskonst på 1920-talet. Om hur Martha Graham’s arv landade i Ballet Rambert och om hur The Place blev till. Om hur Rudolf Laban och Kurt Jooss kom till England från Tyskland men mest hade en pedagogisk och inte så stor konstnärlig betydelse. Fast i danskonsten sitter ju det där ihop. En dansteknik skapas för att en konstnär behöver formalisera ett visst språk och kunna upprepa det. Labans tankar lever vidare på många scenskolor, t ex Trinity Laban Conservatoire of Music and Dance och Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Kurt Joos är en av den svenska dansteaterns upphovspersoner och Pina Bausch dansade i hans kompani. Joos och Laban hade stor konstnärlig betydelse.
Integrerad dans
Roy fokuserade på tre strömningar som han såg som signifikanta på den engelska nutida dansscenen. Han började med integrerad dans och beskrev CanDoCo Dance Company’s arbete med att inkludera funktionsvariationer på den professionella dansscenen:
Sveriges första integrerade danskompani Spinn satt med på frukosten; Veera Suvalo Grimberg, Anna Alci Bergström och Emilia Wärff. Anna som arbetat med CanDoCo Dance Company kunde berätta mer om hur kompaniet fungerar, om synen på utbildning för dansare med funktionsvariationer som i hennes fall organiserades via Trinity Laban Conservatoire of Music and Dance. Veera presenterade sig kort som Spinns konstnärliga ledare men berättade att hon sedan ett par månader var allt annat än konstnärlig ledare. ”Jag är snickare!” suckade hon. Spinns nya studio, den första tillgängliga dansstudion i Göteborg, ligger centralt på Järntorget i Göteborg och är snart färdigbyggd. Men det har varit ett slitigt och omfattande arbete. Alla dansare har varit med och byggt studion. Hurra för Spinn!
Veera Suvalo Grimbergs koreografi med danskompani Spinn:
Kulturell diversitet
Det andra som Roy nämnde som en typisk strömning var hur kulturell diversitet varit viktig i England, att andra identiteter än brittiska skulle få ta plats i på scenerna. Han berättade om den framgångsrika koreografen Shobana Jeyasingh som hade en bakgrund i klassisk indisk dans (det nämndes ej vilken) och hur detta blev synligt i gesternas precision. Vi fick se en sagolikt vacker dansfilm, Duets with Automobiles:
Roy berättade att genom att Jeyasingh skalade bort mer och mer av det traditionellt indiska förflyttades hon från en marginell till en central position. När hon etablerats som konstnärlig ledare för sitt egna kompani i London blev den indiska tekniken mer och mer svårfunnen. Roy beskrev hur hon inte längre var begränsad till en indisk identitet, att det som förut var spänningsfält nu bara var linjer som korsades och suddades ut. Det att Jeyasingh behövde avsäga sig en sk stereotyp indisk identitet för att bli framgångsrik skapade hos mig följdfrågan:
”Do we all have to pass as British?”
Jag förstår problematiken mer än väl men hade velat dyka djupare i frågan. Den är våldsam. Kollisionen mellan brittisk kolonialism och publikens dragning till exotism. Och som svar och motstånd till brittiskt förtryck: indisk nationalistisk dans och kamp för identitet. Puristers strid om autenticitet. Vem får någonsin rätt där? Och lägg till danskonstens både konservatoriska och experimentella natur. Do we all have to pass as British? Frågan gör mig orolig.
Jag blev lugnad av att gå till Jeyasinghs hemsida. Jag fann bl a en intervju om hur hon iscensatt en kommentar till den berömda baletten La Bayadère i koreografi av Marius Petipa. La Bayadère betyder Tempeldansösen och hade premiär 1877 i St Petersburg och är ett uttryck för tidens exotism men också bearbetning av kärlek utanför äktenskapet med mera.
Här berättar Jeyasing om sitt arbete med Bayadère The Ninth Life:
Etablering av streetdans
Den tredje strömningen som Roy hade spanat in var streetdansens etablering på scener för samtidsdans. Och hur denna etablering påverkat streetdans att bli mer poetisk. Frågan är om inte poesi också kan komma från gatan? Han visade ett klipp med den berömde och självutbildade Storyboard P som nyss presenterades på Kulturnyheterna.
Jag blev nyfiken och läste mer om Storyboard P efter dansfrukosten. Han representerar en stil som kallas flex, eller mutation som han själv kallar det – eftersom han approprierar så många stilar; klassisk street från olika städer, balett, vogue mm. Flex kännetecknas av leder, fötter, armar i extrema positioner, pantomim och ett fotarbete som simulerar levitation. Storyboard P dansar på Brooklyn Bridge.
De extrema positionerna kommer från anfadern och dansaren George ‘Bruck Up’ Adams på Jamaica som dansade med en svår beninfektion (osteomyelit), därav den speciella stilen som balanserar mellan trasighet och virtuositet. Jag stannar upp och läser beskrivningen av flex en gång till – den speciella stilen som balanserar mellan trasighet och virtuositet. När jag läser den meningen blir plötsligt ett nytt samband mellan streetdans och CanDoCo Dance Company och Spinn tydligt. Orden som beskriver vad flex är kunde också beskrivit vad integrerad dans är. Vi börjar bli av med det historiska arvet där dans varit hovkultur och alltså varit riktad till och understödd av en speciell publik – hovet, furstliga familjer, adeln – med olika föreställningar om vad skönhet och konst är.
När publiken breddas förändras danskonsten. För den befinner sig alltid i ett samtal med sin publik. Idag kan vi balansera mellan trasighet och virtuositet tillsammans med vår publik. Om detta samtal ska kunna fortsätta behöver dansar- och koreografyrket erkännas i alla nivåer. Det är ett yrke, det är ett arbete. Dansare och koreografer är människor som har hyror och räkningar att betala.
Postdans
Vad sker utvecklingen härnäst? Vad är nästa stora förändring i danskonsten? Roy svarar lite tveksamt att det nog är postdans. Han avslöjade att han inte var så förtjust i utvecklingen men insåg att den förmodligen är ett resultat av minskade anslag och att få koreografer har möjlighet att kunna arbeta med många dansare under en längre tid. Postdans definierade han som ickedans, ickevirtuositet och ickefrontalitet, där samtida koreografer inte är så intresserade av rörelser längre, utan mer av att iscensätta kroppar. Där koreografer utforskar nya territorier. Som exempel gavs Charlotte Spencers hörlurspromenader Walking Stories. I hörlurspromenader koreograferar publiken rummet tillsammans genom att delta i en föreställning där de får instruktioner av en koreograf via hörlurar. Hörlurspromenader har vi kunnat uppleva i Göteborg med koreografer som Frej von Fräähsen zu Lorenzburg, Marika Hedemyr, Anna Asplin och och scenkonstkollektivet Mold på Skogen.
Benedikte Esperi, koreograf, dansare och curator på galleri A-Venue, förklarade att inom den nutida strömningen Postdans ses den specifika kunskapen som koreografer har på ett nytt sätt. Koreografen är inte bara stegmakare eller rytmisk förhöjare av musik. Koreografen är också regissör av kroppar i rum, med kunskap att placera kroppar i rum, på scen, på gallerier, i uterummet, på gator och torg.
Sanjoy Roy svarade att han nog var en Martha Graham-romantiker. Han saknade den bildsköna dansen och den teknik som Grahamdansare behärskade. Nutida dansare är fantastiska, menade han, men ingenting går upp mot en dansare tränad i Grahamteknik. Syftet med Grahamtekniken 1930-1940 var ju från början att skildra arbetarklassens kamp. Dessutom skapades tekniken med hjälp av appropriering av balett, yoga och dans från Asien. Martha Graham blev en gång hårt kritiserad för att hon skapade så otroligt ful dans, till skillnad mot den vackra och estetiskt förhöjda baletten.
Prov på Grahamteknik:
Nej, det modernistiska avant-gardet finns inte mer. Varken bild- eller danskonstnärer kan idag ha samma privilegierade position som de en gång hade. Postdansens utveckling kan absolut ha, som Savoy Roy sa, med minskade anslag att göra. Fria konstutövare utan rum, utan medel hittar i utkanten av allt ett alternativt sätt att tänka och arbeta kring kropp och rum utanför insitutioner. Det väcker nyfikenhet och approprieras av större institutioner. Det har också att göra med att konstnärliga utbildningar som bara varit vikta för bildkonst idag står öppna även för dansare och koreografer. Det betyder att dansaren numer ser sig som både konstnär och kroppsarbetare och hen har en vilja och möjlighet att ta en aktiv del av samtal om konst och av samtal om sanhället. Jag pekar här ut behovet av att dansarbetare ska få ta del av det konstnärliga forskningsfältet, där det är konstnärerna själva som äger sin praktik, som formulerar den i både en historisk och en samtidskontext och ger den vidare.
Det är svårt att tala om samtida strömningar i dans, kanske menar vi egentligen strömningar mellan 1910 och 1980. Koreografer och dansare bär dessutom flera tider och tidstypiska uttryck i en och samma kropp. Min egen kropp bär flerhundraårig japansk dansteknik, Grahamteknik från 1930, amerikansk improvisationsteknik från 1960, klassisk balett från 1950, jazzdans från 1960, aerobics från 1980 med mera med mera. Jag älskar också Grahamtekniken men jag älskar också att se hur mina kollegor avsäger sig danstekniker som ger kroppsskador, som tar plats i samhället och sätter dansen på kartan.
Bloggen Om Dans 