Lee Kum-ah på Nationalteatern 1987
Dansaren, koreografen och pedagogen Lee Kum-ah Nathansen har lämnat oss efter en tids sjukdom. Lee var min allra första balettlärare, medsjöjungfru i Peter Pan på Nationalteatern och kollega i Göteborgs fria dansliv. Hon kom till Sverige som sjuåring, då hon och systern adopterades från Korea. Familjen i Korea behöll sönerna och skickade iväg sina döttrar till nya liv i olika familjer och städer. Lee Kum-ah hamnade hos Fru Nathansen, en elegant dansk dam som satte Lee i balettskola. Lee fick sin professionella utbildning under fyra år i London, varav tre år på Royal Academy of Dancing där hon blev licensierad lärare i klassisk balett. Hon gick även en en koreografutbildning i ett år på Laban Center.
Lee har undervisat hela Göteborg i balett. Jag hade Lee i klassisk balett varje dag på danslinjen på Danshuset. 1986-1987. Mycket fantastiska lektioner gav hon.
Intellektuella, anatomiska, musikaliska, kreativa, logiska, krävande. Hon komponerade nya övningar varje dag
vilka hon sjöng på ett särskilt sätt som man aldrig glömmer. Hon fyllde hela rummet med energi.
När jag gick på Balettakademien fortsatte jag ta privatlektioner för henne eftersom hon fick balettspråket att bli så logiskt, smart och kul. När Ran Hamilton startade sin treåriga dansutbildning var Lee lärare i samtidsdans och balett. Jag minns en duo som Lee skapade särskilt för Ran Hamilton och Eva Edlund. Den framfördes på Atalante.
Lee var nog den högst utbildade danspedagogen i Göteborg och hon hade svårt för de befintliga skolornas snäva syn på dans. Hon var pionjär. Hon ville utmana. Idag hade tiden kanske hunnit fatt henne och hennes stora kunskap skulle tas emot på ett mera generöst sätt.
Lee i damlogen på Nationalteatern, tillsammans med dansaren Martha Gillot och skådespelerskan Åsa Bodin.
Lee började frilansa som koreograf och dansare och dansade bl a med Rubicon. Jag minns en föreställning på Atalante med prasslande löv över hela scenen. Hon sydde ofta kostym och scenografi själv.
Minns ni föreställningen hon gjorde tillsammans med Jan Rådvik? Hela Vasagatan kläddes i tyg och klockor. Vi var en publik som sakta följde med henne i tystnad. Det var så otroligt vackert.
Har någon foton?
Jag minns också hur hon dansade i Trädgårdsföreningen bland lotusblommor av tyg.
Hon strödde alltid vikta tranor och lotusblommor omkring sig. Hon ville rädda världen. Hon kunde också snabbt göra skarpa och klarsynta analyser om Göteborgs dansliv. Hon kunde gå fram till människor och säga hur det stod till med dagsläget. När vi spelade Buster Rådviks Bur på Göteborgs-Operan följde hon med och stöttade oss i vårt utbölingsskap på en stor institution. Luften var för torr, så hon sprayade scenen med, kan det ha varit yerba mate ? ”Vi har ett väldigt fantastiskt och experimentellt dansliv i Göteborg,” sa hon och hon hade så rätt. Det var viktigt att någon påtalade det, någon som själv stod mitt i det, som var med om att utforma det och förde det vidare. Någon som tänkte stort om danskonsten. Vi måste fortsätta säga detta och vara stolta över det fantastiska och experimentella i Göteborgs dansliv. Kanske måste vi gå långsamt tillsammans på Vasagatan och hänga tyg och klockor i träden.
Lee bodde i lägenhet i Guldheden och hade en stor fin studio på Raketgatan 7. Ett stort golv där det hölls fantastiska verkstäder. Som också var en del av hennes hem. Det lilla köket intill. Där står Lee och äter en skål nudlar.
Studion på Raketgatan bär rörelserna vidare och numer kan man träna aikido där med Pia Moberg.
2009 stod jag och Lee tillsammans på 24 Kvadrats scen Klonen i Rönnäng på Tjörn.
Hon dansade ett fantastiskt solo där hon snurrade på en stol runt runtrunt runtrunt. Och hon byggde en lotusblomma som hon stod på ute i vattnet. Den sjönk på premiären, vilket inte stoppade Lee – hon bara genomförde föreställningen mer som en sjöjungfru. Långsamt och värdigt steg hon upp ur havet och jag fick upprepa min solfjädersdans många gånger i väntan på hennes storslagna entré. Vi kunde inte sluta skratta efteråt.
Hon gjorde en föreställning för barn, minns inte vilket år, men hela Tredje Våningen var full av lotusblommor. Den sista tiden utvecklade hon sin danskonst med hjälp av en uråldrig koreansk dansimprovisation. Hon inspirerades av en sydkoreansk tradition där bybor dansar sitt livs historia för varandra. Hon kallade detta ”Story telling by dances from the heart” och skapade en egen stil som blandade västerländska och asiatiska element. Jag önskar att vi skulle fått se mer av detta. Men det får bli i en annan livscykel, i ett annat universum.
Här är ett klipp ur en recension i Svenska Dagbladet 2005 om Lees dans på Moderna Dansteatern/24 Kvadrat:
Sveriges minsta dansscen 24 kvadrat, startad 2002 av Gun Lund och Lars Persson i Göteborg, har klonat sig. Med lyckat resultat…
…Även Göteborgsbaserade Lee Kum-ah Nathansen har ett säreget uttryck och en mogen kropp som inte passar in i gängse dansarnormer. Med enkla medel skapar hon korta visuella poem.
I Röd leker hon fysisk tittut med ett rött täcke och ljusets hastiga avslöjanden. I Kan Madigan så kan väl jag är det ett prasslande silvertäcke som lyfter fram ett temperament som knappast vill underordna sig det melankoliska Mozarttemat från Bo Widerbergs bitterljuva film Elvira Madigan.
Allvarligast är solot Spår, som tar avstamp i Kinas förtryck av Falun Gong-rörelsen. Med en dikt som skugga lyssnar Lee fram en inre strid med mjuka armar à la tai-chi. Andningen tycks få svar i den enda ljuskällan: en levande låga. För några sekunder laddas rummet med stark energi. Kvar efter sortin i mörkret är fotspår på papper.
24 kvadrat är en underbar idé som väcker hopp om att allt faktiskt är möjligt. Inte bara i Göteborg. /Anna Ångström
…Även Göteborgsbaserade Lee Kum-ah Nathansen har ett säreget uttryck och en mogen kropp som inte passar in i gängse dansarnormer. Med enkla medel skapar hon korta visuella poem.
I Röd leker hon fysisk tittut med ett rött täcke och ljusets hastiga avslöjanden. I Kan Madigan så kan väl jag är det ett prasslande silvertäcke som lyfter fram ett temperament som knappast vill underordna sig det melankoliska Mozarttemat från Bo Widerbergs bitterljuva film Elvira Madigan.
Allvarligast är solot Spår, som tar avstamp i Kinas förtryck av Falun Gong-rörelsen. Med en dikt som skugga lyssnar Lee fram en inre strid med mjuka armar à la tai-chi. Andningen tycks få svar i den enda ljuskällan: en levande låga. För några sekunder laddas rummet med stark energi. Kvar efter sortin i mörkret är fotspår på papper.
24 kvadrat är en underbar idé som väcker hopp om att allt faktiskt är möjligt. Inte bara i Göteborg. /Anna Ångström
Nu gråter Göteborg i saknad. Men vi bär din klokskap, din humor och kraft med oss i dansen och livet.
Danspedagogen och processledaren Eva Persson och danskonstnären Maria Mebius Schröder har skrivit hur de minns Lee i kommentarer härnedan. Välkomna alla som vill skriva eller som vill att jag hjälper till att publicera era tankar här.
Jag och Lee i applådtack på Nationalteatern 1987
Lee, vårt minne av dig är kärleksfullt och ljust. Vi tackar dig, för din kunskap och energi, för din konst och alla papperstranor.
Vila i frid.
Bloggen Om Dans 