Idag har jag haft en hel dag tillsammans med danspedagoger på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Vi har bland annat mötts kring dilemman som uppstår när vi undervisar.
Stort ansvar läggs på oss när vi träder in i rum som ska innehålla dans. Rummet har stor betydelse. Är det en liten lokal utan fönster som kulturskolan fått låna på nåder?
Är det en stor lokal med iskallt betonggolv och ljuvliga förråd med färgkritor som flyttar fokus från dans och annat?
Därpå följer allt det som aktiveras när vi arbetar med kroppar i rum – vem får uttrycka vad, vilka är vi egentligen och vad ska vi göra med oss själva?
Vi enades om att danspedagogyrket fortfarande tenderar vara en ensam eldjälsroll och vi behöver vara medvetna om detta. Danspedagog – ett varumärke för okuvlig entusiasm och ansvar. Vi behöver prata om det som är tufft och hitta sätt att dela med oss av våra erfarenheter för att arbeta mer hållbart.
Jag ville göra en historisk koppling till vad vi upplever i resursknappa arbetsmiljöer och samtidigt bråka med vår danshistoriska kanon genom att introducera och citera danspedagogen/eldsjälen Vera Alexandrova (1893-1968).
Vad har hon med oss att göra?
Jo. Hon öppnade dansskola i Göteborg 1923, samma år som Götaplatsen stod färdig. Skolan blev oerhört populär. Vera Alexandrova gav klasser i både balett och plastisk dans. Hon utvecklade barndansen och tanken att dans ska kunna utövas av alla. Vera var inspirerad av Isadora Duncans idéer om den fria dansen, barnen och kvinnans frigörelse. Tre år senare flyttade hon skolan till Östermalm där hon bl a undervisade Birgit Cullberg, Elsa-Marianne von Rosen, Ivo Cramér och Eva Dahlgren. På 1940-talet föreläste hon under flera år i rad vid Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Läs mer här.
På Herta Svensons initiativ började hon undervisa kvinnliga fabriksarbeterskor på Tobaksmonopolet i Stockholm i rytmisk gymnastik. Detta arbete formulerade hon i Maskinen och blomman, 1944, en bok som hon skrev till sina elever under en kortare sjukdomsperiod. Det var en julklapp till dem. I LIBRIS har boken fått biblioteksklassifikationerna Qbfa (Personaladministration, Personalsocial verksamhet) och Oha-c (Arbete, Arbetsmarknad) och inte dans.
Vera Alexandrova var en pionjär som banade väg för en ny syn på tillgänglighet i fråga om dansutövande. En kulturskolans förespråkare.
Här följer några citat ur boken Maskinen och blomman:
Maskinen och Blomman ( s 18)
…dansöser har nu en gång för alla en ringa vördnad för kompositörens intentioner. Dansöser använder musiken endast som en schal, som de draperar precis efter ett eget tycke kring sin rörliga lekamen. Det är nog en lycka för de flesta komopsitörer, att de är döda, så att de inte ser, hur deras alster omsättes i plastiska åtbörder. Chopin skulle vända sig i sin grav, om han hörde mig vråla en av hans >>Préludes>> under en övning på Tobaksfabriken i kapp med maskinernas gnissel (jag måste ju försöka övervråla gnisslet).
Den latente och den manifeste (s 26)
När jag var femton år var jag en entusiastisk anhängare av den >>fria>> barfota, individuella dansen som motsats till den klassiska tåspets dito. Jag sade resolut till mina pedagoger:– Dansen bör stiga ned från Parnassen och marschera barfota in i alla arbetshallar, alla folkskolor, alla verkstäder.
Pedagogerna log och kallade mig utopist. Knappa trettio år har gått sen dess, och nu har min önskan gått i fullbordan. Men vad har alla dessa år kostat?
Marionetter, ande, andning (s 32):
Häromåret såg jag i en tidning en avbildning av lustiga små marionetter, som en amerikansk dansskola använde som åskådningsmaterial vid undervisningen. Tydligen böjer och vrider lärarinnorna dessa marionetter i de önskade ställningarna och låter eleverna imitera. Jag blev lite generad å människans vägnar. Jag hade alltid trott att det var marionetterna som imiterade människan och inte tvärtom. Jag trodde det var själen som påverkade kroppen att hitta på de mest underbara rörelsekonstellationer. Jag hade svårt att smälta dessa marionetter som ville påverka inspirationen. Hurdan vår kropp är – ful, skön, reumatisk, spänstig – så har vi ju den.
Motståndet och bönen (s 89-94):
Efter mina entusiastiska skildringar av arbetet på Monopolet skulle man kanske kunna tro, att jag överallt och på alla avdelningar möts med lika blandad odelad glädje. Så är det inte alltid. Ibland reser sig en mur mellan mig och mina elever. Och ingen rår för den där muren.……….
Pedagogiken kräver medfödd talang liksom konsten. Att själv kunna är inte någon garanti för att man äger förmåga att bibringa andra denna kunskap.
Nej, kvinnorna uppfattar bra. De är smidiga i flera avseenden och intelligenta. Men det är ett slags inre motstånd som skapar den där muren. Ett märkvärdigt motstånd. Det känns som om de hade ohyggligt svårt att lämna sina invanda, insuttna platser framför de låga arbetsborden. De är rentav ovilliga att byta kroppsställning, ovilliga att avbruta de upptränade arbetstagen, som det kanske sedan är svårt att åter få igång efter gymnastikstundens slut.
…….
Jag känner detta motstånd genom luften, bara jag träder in i en sådan avdelning.….
När eftermiddagen lider mot sitt slut, känner jag mig ibland fullkomligt skövlad invärtes, utkramad till sista droppen. Då känner jag mig som en fattig tiggerska. Inga färger har jag kvar att ge. Inget intresse för människorna. Ingen kapacitet att leva mig in i dem, att identifiera mig med dem. Inga sjungande toner i själen, ingen melodi. Det enda som finns kvar är rytmen, disciplinen, ordningen, alltså bara skelettet utan kött.
….
Avdelningen är tyst. Arbetet, som utförs för hand, består i att lossa tobaksbladens mittnerv från det bruna bladet. Det är >>stripningen>>.
Jag börjar berätta. Det är intressant att berätta för kvinnorna här. De är receptiva, en aning skeptiska, självständigt intelligenta, glupska på att få höra nya synpunkter. Men de döljer sin intellektuella nyfikenhet bakom en ointresserad mask. Så svenskt!……
Vi börjar med att gäspa ut trötthetens gifter ur kroppen. Gäspningen fyller lungorna med luft, behåller den inne för att sedan pusta ut den. Vi gäspar med hela kroppen, medlest sträckningar åt alla håll, s.k. excentriska rörelser, som ska nå ända ut i fingerspetsarna. Sedan avspänning, kroppsdelarna bör samlas tillbaka till kroppens centrum, s.k. koncentrisk rörelse. Därvid kan man inte låta bli att gäspa vare sig man vill eller inte, vilket väcker munterhet hos eleverna. Sedan är det lätt att entusiasmera dem, tills de själva börjar flyga som måsar, röra med fingertopparna vid himlen och plocka ner himlens stjärnor.
Och när jag går, ser jag rummet fullt med omedvetet lyckliga leenden. Vad är det då som sker under dessa fattiga fem gymnastikminuter? Är det kanske så, att svenskorna skäms för barnet inom sig? Att vara stel, inbunden, full av värdighet, detta är svenskt. Att vara glad för ingenting, som en nyutsläppt kalv, det anses larvigt.
Men jag är lycklig igen efter en lyckad lektion. Jag är en kalv. Jag flyger utför och uppför de gråa trapporna och sjunger som Faust. Sången ekar i trapphuset. Ynglingen i den flotta uniformen, som kallas springpojke, ser på mig och hans ögon säger
– Nu har den där ryska frun blivit alldeles tokig…
Jag hittar på nätet att hon var född i Moskva men Riga nämns också. Jag frågar mina danskollegor i Riga; Inta Balode och Olga Zithluhina – men de vet inte säkert. Lorenz B Hatts antikvariat hör av sig och jag får läsa att Vera Alexandrova var född Lokman i Moskva och att hon flydde till Tallinn efter ryska revolutionen och kom via kärleken till Sverige och Göteborg, Sigtuna och Stockholm. Hon skrev danskritik på svenska och underhöll Stockholms konstnärer, radikaler och intellektuella av olika nationaliteter i sin våning.
Vera Alexandrova var också författare och skrev flera böcker. Tack vare detta finns hennes tankar om danspedagogik – var, hur och för vem? – bevarade. Det var revolutionerande för danskonsten att skapa förutsättningar för att dans ska finnas till för alla.
Forskaren Astrid von Rosens stora forskningsprojekt Dansarkiv och digital delaktighet är inriktad på arkiv för scenisk dans, men detta utesluter inte danspedagogik eller social dans. Koreografer och dansare har under sin livstid många olika roller. Dansaktiviter i Göteborg kartläggs nu plats för plats och vi kan själva se hur dansen etablerats och vilka personer som var aktiva. Tack för detta arbete!
Bloggen Om Dans 