Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kazuyo Ohno’

Gott Nytt År! 新年あけましておめでとうございます!

Jag vill börja det nya året med att presentera dansen i Japan som har en lång och spännande historia. Första gången dans nämns i skrift är i Japans äldsta historiska dokument – Kojiki – 古事記, Shinto-religionens Bibel. I Japan samsas två religioner; buddhism och shinto. Kojiki skrevs på klassisk kinesiska år 680-712. Helt klart får dansen en annan ställning i ett samhälle om den från början förklaras gudomlig. Den blir då oumbärlig.

I Kojiki berättas bl a om hur solgudinnan Amaterasu blir vred på sin bror stormguden, vilken förstört heliga tempel och dödat en av Amaterasus jungfrur. Solgudinnan gömmer sig i en grotta. Världen blir därmed kall och mörk. Ame no Uzume, gryningens och glädjens gudinna, försöker locka ut solgudinnan. Hon vänder upponed på en träbalja och börjar dansa på den utanför grottan. Det är en komisk dans och de andra gudarna ser på och börjar skratta. Hennes dans och gudarnas skratt lockar fram Amaterasu och med hjälp av ytterligare list och samarbete kan Amaterasu och därmed solen och ljuset återvända. Än idag är de klassiska teatrarna uppbyggda för att påminna om denna första dansscen; den upponedvända tvättbaljan.

Solgudinnan Amaterasu lockas ut med hjälp av dans

Ame no Uzume no Mikoto dansar fram solgudinnan

MIKO 巫女 anses vara de första dansarna. Miko-san betyder shamankvinna/prästinna/tempeljungfru och är ättling till Ame no Uzume. Idag arbetar miko- san i Shinto-templen, kanske är hon samtidigt högskolestuderande, och framför heliga danser i olika ceremonier, t ex för att välsigna bambu, risplantering, bröllop, barns växande. Här är ett klipp med två miko-san som dansar i ett tempel:

Den äldsta dansformen är KAGURA 神楽 = ordagrant underhållning för gudarna, dvs religiösa danser i Shinto som framfördes vid templen, hovet och vid byfestivaler, både folkliga och rituella, och därmed grunden för all dans i Japan. Noh, kabuki, nihon buyo, butoh.

KAGURA:

SHIRABYOSHI 白拍子 = ordagrant ”vit rytm”, var professionella högutbildade kvinnliga hovdansare som dansade utklädda till män. De var vitsminkade och dansade i en långsam rytm, föregångare till Noh-teatern (se nedan). De var samtidigt dansare, musiker och poeter.

Shizuka Gozen, Shirabyoshidansare i Sagan om Heike

BUGAKU 舞楽

Samlingsnamn på olika (konfucianska och buddhistiska) hovdanser som importerats från Kina, Korea, Indien och Sydostasien. Bugaku dansas till gagaku, hovmusik, med olika dansmasker. Händers, armars och fötters rörelser är mycket stiliserade i olika geometriska former. Bugakus gyllene period var under Heian-perioden. År 701 startades ett officiellt dansministerium.

Bugakumask från 1300-talet, Kyoto

Bugaku

Utdrag ur George Balanchine´s balett Bugaku:

NOH 能 (=skicklighet, prestation) Ur Kagura föddes Noh, skapad av Kan´ami Kiyotsugu (1333-1384) och hans son Zeami Kanze Motokiyo (1363-1443) i Nara, båda två skådespelare och dansare. Noh-pjäserna skrevs tvåhundra år innan Shakespeare gjorde sin debut. De var understödda av den kraftfulla samuraiklanen och shogun Ashikaga. I fredliga tider ägnade sig samuraier åt konst, musik, dans, poesi och teceremoni. Pjäserna som dansades och spelades hämtade material ur Sagan om Heike 平家物語 och Sagan om Genji 源氏物語. Sagan om Genji är världens äldsta roman, skriven på tidigt 1000-tal, av hovdamen Murasaki Shikibu 紫式部 (973-1025). Noh-dansaren/skådespelaren dansar ofta med solfjäder och mask. Alla roller spelas av män. Kvinnor kan studera Noh men får inte uppträda traditionellt. Fem olika skolor för Noh-traditionen vidare; Kanze 観世, Hosho 宝生, Komparu 金春, Kita 喜多, och Kongo 金剛.

Här är klipp ur Kanzeskolans pjäs Takasago:

Klipp ur  Noh-pjäsen Fru Aoi, svartsjukedrama med demoniska inslag (ursprungligen ur Sagan om Genji), spelad av Katayamafamiljen (Kanze-skolan) samt Kyogenpjäsen Bunden vid en Påle, spelad av Shigeyama-familjen. Lägg märke till den långsamma kraftfulla dansstilen i Noh. Kyogen 狂言 (=galna ord, vilt tal) är komiska pjäser som spelas mellan Noh-pjäserna. Dessa kyogen- aktörer hör hemma i Kyoto. Akira Shigeyama, en av mina favoritskådespelare, vilken jag studerat för, arbetar ofta i nutida sammanhang, t ex med forskaren och regissören Jonah Salz. Varje sommar ger han dessutom en intensivkurs i kyogen i Kyoto.

Akira Shigeyama

Noh har inspirerat tonsättare som Stockhausen, Xenakis, regissörer som Brecht, Grotowski, Lecoq m fl.

KABUKI 歌舞伎 var en ny dans- och teaterform som skapades av Izumo no Okuni 出雲の阿国, född c:a 1527. Hon var en miko-san vid Izumotemplet och sändes till Kyoto för att dansa religiösa danser där. Vid floden Kamo satte hon upp en teater 1603 och fick snart stor uppmärksamhet genom sitt nya sätt att dansa. Hennes danser utklädd till man var särskilt populära. Publiken blev fullständigt elektrifierad, svältfödda som de var på skönhet, konst och underhållning efter år av krig och hungersnöd. Alla ville dansa som hon. De kvinnliga dansarna blev stjärnor som dyrkades. Särskilt männen blev alldeles som galna, de kunde överge sina familjer och göra slut på alla sina pengar, för att de förälskat sig i en dansös. När männen t o m började slåss om dansösernas gunst gav shogun Tokugawa Ieyasu order om att alla kvinnor skulle bannlysas från att dansa offentligt. Kvinnorna skulle vara borta från scenen i 250 år. Kabuki blev därefter männens konstform och är det än idag.

Under Meijiperioden fick Kabuki besök av kejsaren och fick genast status som klassisk nationalteater, jämte Noh som sedan länge haft samma status.

Izumo no Okuni dansar en mansroll

Kabukistjärnan och onnagatan (man expert på att dansa kvinnoroller) Tamasaburo dansar Japans mest kända dansstycke, Fuji Musume, Blåregnsflickan:

NIHON BUYO 日本舞踊

日本舞踊 är ett samlingsnamn för alla Japans danser; 舞 MAI den långsammare, återhållna dansen i NOH som även kan uttalas BU, 踊り ODORI den vildare och mer energiska dansen i KABUKI som även kan uttalas YO. Man kan också beskriva NIHON BUYO som den dans geishor (芸者 geisha =konstnär och 舞子 maiko =dansbarn) dansar, men det är en begränsning eftersom det sedan hundra år tillbaka finns ett fritt klassiskt dansliv i Japan med många olika skolor.

I början av 1900-talet studerade Shizuki Fujikage dans hos en kabukikoreograf. Hon var en fantastisk dansare men de manliga kabukiskådespelarna ville ändå inte släppa in henne på teatern. Därför blev hon geisha. Då kunde hon fortsätta att utöva sin dans och samtidigt livnära sig på det. När Fujikage-san slutfört sitt kontrakt på ett tehus, startade hon och en kollega ett danskompani. De fick sådant fantastiskt mottagande att kabukistjärnorna också kom för att titta på. Hennes dansföreställningar kallades NIHON BUYO och var helt utan talteater. Det var en författare som hittade på termen BUYO. Buyo, en förening av Noh och Kabuki.

Maiko-san hyllar SAKURA med dans

Kabukiskådespelarna blev inspirerade att också börja framföra rena dansföreställningar – men de blev inte alls lika väl mottagna. Fujikage-san fick till slut tillstånd att bli koreograf av en man som hette Hanayagi under stor protest från många kabukifamiljer. Därefter startades många nihon buyo-skolor som var öppa för kvinnor, under förutsättning att rektorn alltid är en man. (Dock, geishavärlden som är ett matriarkat, har alltid kvinnliga rektorer för sin dansskola Inoue-skolan) Med NIHON BUYO kunde kvinnorna återvända till scenen igen. De största skolorna heter Hanayagi, Fujima, Nishikawa, Bandoo. Själv studerar jag vid 西川流 Nishikawa-skolan. Min sensei heter Nishikawa Senrei.

min sensei Nishikawa Senrei

Några viktiga aspekter i japansk dans:

Dansaren lånar gudomlig status  – ofta symboliserar dansen en gud som stigit ner från skyn för att uttrycka sin kärlek till jorden. Därför dansar man på böjda ben, nära jorden. Detta är en rak motsats till den klassiska baletten som sträcker sig och hoppar upp mot himlen. Grundposition är parallell, endast samurai- och mansroller dansas med fötterna utåtroterade. Danstekniken lärs ut genom att träna in dans för dans, direkt överförd från lärare till elev. Uppvärmning består av långsam gång, suriashi, vilken är gemensam för all traditionell dansträning, samt en serie övningar med solfjädern.

粋 – IKI – det andliga tillstånd som gör danstekniken levande, ett ord som används i andra sammanhang än dans. Enkelhet, elegans, spontanitet, originalitet, intelligens, osjälviskhet. I motsats till pretentiös, kokett, snobbig, skrytig, showig.

間 – MA – rymden eller tiden mellan en rörelse och en annan, mellanrummet, pausen.

移- UTSURI – transformationen t ex från människa till gudomlig varelse, eller mytologiskt djur såsom räv.

Här är 長唄「菊づくしKikuzukushi, den allra första dansen som lärs ut i Hanayagi-skolan, tillägnad krysantemumblomman:

鷺娘 Sagi Musume ett känt kabukidansstycke, mannen föreställer en kvinna som egentligen är anden av en häger:

Dansgruppen Gyokai:

BUNRAKU, dockteater, har också inspirerat NIHON BUYO:

舞踏 BUTOH är Japans moderna efterkrigsdans. Det kan vara rörelser, performance, dans, konceptuella tankar, stillastående, burleskt, lekfullt i olika miljöer. Lägg märke till första tecknet 舞BU, vilket även återfinns i BUYO. Butoh uppstod efter studentuppror och ifrågasättande av auktoritet, vad som var tabu eller inte. Olika upplevelsebaserade psykiska och fysiska tekniker tränas. Gången är parallell, liksom hos de klassiska dansteknikerna, och inleder ofta träningen.

Här är Tatsumi Hijikata-san, en av grundarna av Butoh:

Tre belle-mère, i koreografi av Tatsumi Hijikata:

Kazuo Ohno

Gruppen Sankai Juki som leds av Ushio Amagatsu:

Svenska butoh-dansaren Frauke

Här är slutligen en nyårsdanshälsning från Kyoto där ni får möta mig, min lärare Nishikawa Senrei och min kollega Heidi S Durning. Nishikawa Senrei lär ut Fuji Musume. Heidi-san dansar sin nutida japansk dans där hon smälter samman sina studier i NIHON BUYO samt moderna och nutida danstekniker.

Gott Nytt År!

, båda två skådespelare och dansare

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: