Som jag skrivit tidigare finns det ett motstånd i modern dans, där dansarna och koreograferna blir rebeller som går emot den rådande samhällsordningen. Den klassiska baletten var en gång, på ett sätt, också rebellisk för den ville försvara rätten att framföra ett drama utan ord och därmed kroppens rätt till sitt specifika uttryck. Den klassiska baletten verkade i motstånd mot ordet och talteatern. Men den var understödd av hovet. Vilka har stött/stödjer den moderna dansen? Idag är det Kulturrådet och Konstnärsnämnden som ger anslag både till den fria och den institutionella dansen, både till klassisk balett och nutida dans. Förr var det mecenater, drottningar, kungar, tsarer och furstar. Den samtida konsten har alltid haft svårt att få stöd av sin samtid.
Om den moderna dansens anhängare och utövare ville definiera sitt rörelsespråk separerad och särskiljd från den klassiska baletten (relation till golv, flexad fot, kostym, rörligare torso, knuten näve mm) ville den postmoderna dansens anhängare och utövare definiera sitt rörelsespråk separerad och särskiljd från den moderna dansen. De postmoderna koreograferna ville skapa en dans fri från själ, berättelse, bild, känsla, kostym, ande, manér, hjärta, teknik, vilket såklart blir en teknik i sig. Tekniker som används i den postmoderna dansen är Body Mind Centering, Alexanderteknik, Feldenkrais, Kinetic Awareness, Yoga, Pilates. Man ville frigöra dansen från handling och mening. Om text användes jämte koreografi ville man även befria texten från traditionellt berättande och låta dansen vara jämställd text. Dans och musik skapades på lika villkor, utan att följa eller förfölja varandra. Det experimenterades med ”vardagliga rörelser”, ljud och röst i vardagen, röst och kropp befriad från ord och linjärt berättande. Dessutom började dansaktioner skapas, där dansen befriades från det konventionella teaterrrummet.
Judson Church i New York City
Den postmoderna dansrörelsen var stark i New York City 1960-1970 och startades delvis av kollektivet Judson Dance Theatre 1962, med Judson Memorial Church som scen. Gruppen formades av deltagare i en danskompositionsklass ledd av Robert Dunn (1928-1996). Robert Dunn var musiker och dansare som studerat med Cunningham och Cage. Han undervisade enligt John Cages icke-fördömande principer, dvs lärde eleverna analysera sin egen och andras form, struktur och arbetsmetod istället för att lovorda eller kritisera dem.
Anna Halprin född 1920
Tio år tidigare, på västkusten, verkade koreografen Anna Halprin (född 1920). Anna Halprin dansade med Martha Graham och Doris Humphrey men upplevde att alla kopierade varandra i New York och det var svårt att skapa något eget. Här är ett solo från 1957 innan hon startade postmodernismen:
Halprin tyckte också det var svårt att ha en familj i New York. Hon flyttade därför till det lugnare men samtidigt mer radikala San Francisco tillsammans med sin man arkitekten Lawrence Halprin. 1950 startade hon sommarkurser i dansimprovisation; San Francisco Dancers Workshop. Hit kom Trisha Brown, Simone Forti, Meredith Monk, Yvonne Rainer, John Cage, Merce Cunningham m fl. Anna Halprin blev den postmoderna dansens moder. Jag har haft glädjen att delta i hennes workshop två gånger; på American Dance Festival och i San Francisco. Halprins klassiskt postmoderna dansstycke Parades and Changes fick premiär på Stockholms Stadsteater 1965. Dansen innehöll nakna dansare, därför var verket bannlyst i USA i tjugo år:
Här är en remake av Halprin’s dansaktion ”Blank March Protest” från 1967, där dansarna gick ut med tomma plakat:
Läs gärna den fina boken Experience as Dance av Janice Ross, mycket intressant nordamerikansk danshistoria.
Koreograferna i Judson Dance Theatre var David Gordon, Steve Paxton (se tidigare inlägg), Yvonne Rainer, Trisha Brown, Lucinda Childs, Simone Forti, Sally Gross, Deborah Hay, Tony Holder, Elaine Summers, Aileen Passloff, Meredith Monk, James Waring, Jessica Cargill, Jen Scoble, Carolee Schneemann, Malcolm Goldstein, Philip Corner och Judith Dunn. På denna experimentscen utvecklades också dansimprovisation, contact improvisation och dans för kameran. Till scenen var även andra konstnärer knutna; tonsättare, författare, scenografer, som alla arbetade i en postmodern anda.
Lucinda Childs
Här har jag samlat några klipp med några av medlemmarna i the Judson Dance Theatre:
En film av bl a Elaine Summers som jag träffade på ett dansfilmsymposium på University of Wisconsin år 2000. Elaine Summers är en av grundarna till danstekniken Kinetic Awareness. Hon säger såhär: I consider everyone a dancer since we are all dancers, secret or declared.
Här är ett underbart klipp där Yvonne Rainer (född 1934), en av den postmoderna dansens ikoner, försöker lära ut sin postmoderna dans Trio A till modernismens ikon Martha Graham (spelad av Richard Move). Jag ber om ursäkt för ljudkvaliten. Bra att använda hörlurar här. Detta är ett klipp som ofta försvinner på Youtube, hoppas det får stanna längre på Vimeo.
Vilken koreograf skulle du vilja samtalade med historien?
Steve Paxton
”My image sometimes takes the form of a disorientated body in which one part doesn’t know what the other part is doing”- Rainer. Yvonne Rainer pratar om sin konst här.
Trio A filmades och producerades av dansaren Sally Banes, som jag mötte på University of Wisconsin år 2000, en framstående forskare och dansteoretiker. Läs hennes böcker, t ex: Therpsichore in Sneakers-Postmodern Dance, Writing Dancing in the Age of Postmodernism, Dancing Women – Female Bodies on Stage m fl
Dancing Women av Sally Banes
Här är ett klipp signerat David Gordon med dansarna Mikhail Baryshnikov och Valda Setterfield.
Trisha Brown dansar ett solo hon skapade 1971:
Trisha Brown
Trisha Browns dans 2011
Lucinda Childs (född 1940) Einstein on the Beach från 1976 (i samarbete med Philip Glass och Robert Wilson):
Lucinda Childs, nyuppsättning av Dance från 1979 till musik av Philip Glass:
Meredith Monk
Meredith Monk (född 1942) :
Koreografen Elaine Summers intervjuas 1980 om Merce Cunningham och Judson Church.
Dagens nutida dans bär med sig element från många olika danstekniker. Den rör sig mellan modernism och postmodernism, jazz, street, balett, fysisk teater och många andra danstekniker.
Här är Sara Schmücker i Göteborgs-Operans projekt PROLOG. Dansar hon postmodern dans 2010 eller är det något annat?
Bloggen Om Dans 