Välkommen år 2012.
Hoppas julen innehöll både dans och reflektion, extas och samvaro. Att ni är utvilade och nyfikna på vad det nya året kan innehålla. Jag började året med att översätta några japanska sånger från 1100-talet. Jag hittade bl a denna sång som jag vill dela med mig av:
おかしくまうものは
こうなぎこなはらくるまのどうとかや
平等院なるみずぐるま
はやせばまいいずるいぼうじり
かたつぶり
De som dansar, o så utsökt, är:
Ekbladen, prästinnorna och hjulens ekrar, så sägs det
Även Byôdôin-templets vattenhjul
Om de får musik kommer sniglar med gräshoppor
ock dansande ut
Det som jag går igång på i denna sång är inställningen till dans – att dansen är mer än en dans som utförs av en dansare utbildad på en dansskola. Dansen är en del av universum; sniglar, ekblad, vattenhjul, gräshoppor, hjulens ekrar, naturen, djuren. Allt rör sig, allt dansar, om man nu vill mena att all rörelse är dans. En modern, postmodern tanke, eller en urgammal, universell. Så moderna tankar hade dock poeter och dansare i Kyoto på 1100-talet. I ännu äldre (500 f Kr c:a) texter står att läsa πάντα χωρεῖ καὶ οὐδὲν μένει = Allting förändras och ingenting förblir stilla/Herakleitos. Rörelse! Dans? Ursprung till benämningen koreografi är ett grekiskt ord. χορογραφία Koreografi =att skriva ned rörelsen, dansen.
Dansande höstlöv:
En planta känslig för beröring:
Konst som rör sig:
Regissören David Hinton vann pris i en dansfilmfestival för sin film Birds – Dance for the Camera. I filmen finns inga dansare, David Hinton klippte ihop filmen från många olika naturfilmer, där fåglar rörde sig. 2000-talets dansfilmfestivaler utmanar vad som får kallas för dans.
Jag frågade islamologen och författaren Klas Grinell, à propos mitt tidigare inlägg om dansande dervischer, och han svarade såhär:
Mawlawiyya ( sufisk dervisch-sammanslutning) brukar inte säga att deras snurrande är en dans. Många har gått loss i nyandliga tolkningar om att härma elektroners rörelse och att allt i grunden är cirklande krafter. Men deras läromästare Mevlana Jelaluddin Rumi beskrivs som en som dansade galen på gatorna i Konya, han blev så exalterad att kroppen var tvungen att få vara med och uttrycka känslorna, samtidigt som han reciterade improviserad poesi. Där finns ju något inom t.ex. islam med att tillbedjan måste involvera kroppen, i virvlande, i knäböjande eller andra sufiska rörelser och andningsövningar.
Mawlawiyya framträder:
Klas Grinell vill även rekommendera ett liveframträdande av turkiske Mecan Dede för att illustrera det postmoderna. I följande klipp, ur filmen Crossing the Bridge, berättare en dansare från Kanada om hur hon upplever snurrandet, se c:a 2:20:
Jag minns vad min vän Sherif, fotografen, sa till mig när vi såg hundratals människor be tillsammans i en park i Egypten: ”Jag vet hur koreografer tänker. Vad du än gör, skapa ingen dans av bönen, den är oberörbar och får inte kommenteras. Det är en bön och inget annat än bön.” Jag fick inte någon inspiration att skapa en dansföreställning av bönen, men fascinerades av riten, ceremonin som utfördes utomhus till allmänhetens beskådande. Skönheten i bönens unisona rörelser. De bedjandes koncentration och hängivelse – samma kvaliteter som jag kan uppskatta i en dansföreställning.
Klas Grinell funderar kring skillnaden mellan bönerörelse och dans. Även om det kan likna varannat, kan man göra en skillnad mellan om rörelsen är för att visa andra nåt, förmedla en känsla, eller att skapa en egen upplevelse utan hänsyn till andra? Om det nu är det mawlawiyya gör…
Är all rörelse dans? Jag som i mitt liv fått lära mig att upptäcka dansen tycker att dervischerna dansar, lika mycket som ekblad, utbildade prästinnor och hjulens ekrar. Jag ser dansen i bönen i Egypten, i tyg som rörs av vinden. I danskonst talar vi ibland om att vi måste transformeras på scenen, lämna det egna jaget – att visserligen vara medvetna om att vi gör något för en publik och att vår dans blir till, tillsammans med publiken och för publiken. Men för att detta ska bli en upplevelse i både scen och salong måste vi skapa vår egen upplevelse utan hänsyn till andra. T ex genom att hamna i trans, precis som dervischerna och de bedjande.
Solo, av och med William Forsythe:
Bloggen Om Dans 