På nittiotalet, när en koreograf skulle skapa en visningsbar dansfilm, var tekniken den stora utmaningen. Hur få tillgång till den – de stora lamporna, råfilmen, kamerorna, åkvagnarna – utan att ha en fot in i filmbranschen med filmbolag och filmproducent?
Idag har tekniken blivit mer tillgänglig, både vad gäller inspelningsutrustning och visningsmöjligheter, men också med fler möjligheter till experiment med bild, rörelse och berättelse.
Här visar koreografen Benedikte Esperi ett arbete med mobilkamerans slowmotionfunktion:
och här nedan prövar hon rörelser filmade i realtid med en programvara som heter Whatever Dance Toolbox.
Programvaran gör att inspelat material spelas upp med sju sekunders fördröjning. Känslan blir att Esperi drar ut sig själv på golvet:
Mobildansfilmandet är en DIY-metod, relevant och viktig för danskonstfältet som har begränsade ekonomiska resurser.
Augmented Reality
Jeannette Ginslov är dansfilmare och koreograf som bland annat arbetar med augmented reality, AR. Vad är Augmented Reality? Har det med Virtual reality att göra? Ja.
Virtual Reality är när en ersätter verkligheten med en konstgjord verklighet genom att återge syn och ljudintryck så komplett som möjligt. Du får bära glasögonskärmar där du ser datorgrafik som följer huvudets rörelser, eller så är du inne i ett rum med projektioner på alla väggar. Du blir alltså omgiven och helt översköljd och uppslukad av datorgrafik, eller i detta fall koreografi. An Immersive Experience.
Här är ytterligare ett klipp från Ginslovs P(AR)ticipate: Dance Archive Videos. AR & Performance Project, i Berlin 2014:
Dances for an I-Phone
Richard Daniels och jag visade våra filmer på samma dansfilmfestival, Dance on Camera, i NYC 2015. Daniels visade då filmer från projektet Dances for an I-Phone, dansfilm för mobiltelefonen. Dances for an I-Phone är en app som gör det möjligt att se Daniels arbete med ikoniska amerikanska koreografer, dansare och dansdyrkare i sin telefon. Här berättar han själv, tillsammans med Debora Jowitt och Carmen De Lavallade, om projektet, på den amerikanska dansfestivalen Jacobs Pillow:
Jag har dessvärre ingen I-Phone och jag kan därför bara se de korta klippen som ligger på Yotube, vilket är synd. Du som har en I-Phone kan ladda ned och använda appen och här ser du hur det går till.
Dances for an I-Phone rymmer inte vilka filmer och inte vilka dansmänniskor som helst. Daniels har filmat personer som han har arbetat tillsammans med genom åren som koreograf och dansare. Projektet är även ett exempel på hur danshistorien kan bära vidare med hjälp av ny teknik.
I en svensk kontext, vilken dansarbetare i Sverige skulle du vilja möta i din telefon?
Här är några av de personer som Daniels filmat och som du alltså kan se i din mobiltelefon.
Carmen de Lavallade dansar Sondheim:
Deborah Jowitt, koreograf, kritiker och författare:
Här är Molissa Fenley som dansat på Gun Lunds och Lars Perssons scen 24 Kvadrat i Göteborg för ett par år sedan. Jag skriver lite längre om Fenley eftersom jag har en personlig relation till henne. Hon var min lärare i komposition på Duke University 1997. De metoder hon lärde ut använder jag fortfarande. Hon var då lektor vid Mill’s College, där Laurie Anderson, Steve Reich, Trisha Brown, bland andra, en gång studerat.
Fenley lärde mig hur rum i ett koreografiskt arbete kan organiseras med hjälp av olika punkter och linjer. Linjer och punkter ritas osynligt upp och fungerar som ramar och begränsningar för rörelsekomposition. Detta för att undkomma den modernistiska tanken om det ensamma geniet och den gudomliga inspirationen. Det finns då inte någon del av rummet, något särkilt hörn, som är viktigare än ett annat. Alltså inget centrum eller idé om perspektiv. Hela rummet får samma värde, både horisontellt och vertikalt.
Jag avslutar detta inlägg med ett kort mobilfilmsklipp på Barbara Mahler som vi känner som både koreograf, dansare och pedagog. Hon är en viktig ambassadör för Klein-teknik .
Bloggen Om Dans 