Bloggen Om Dans

.
Jo, detta med att dans ännu är så exotiskt på universitetet. Varför är det det?
Är det för att berättelsen om universitetet alltid börjar i en olivlund i Athen?
För att föreläsarna helt negligerar danskunskap som ju bevisligen fanns i Athen?
För att de glömmer kvinnorna, till att börja med?
Sokrates lärare Diotima de Mantinea borde till exempel kunna få vara med.

 

Diotima de Mantinea, skulptur utanför University of Western Australia

Hypatia teaching at Alexandria, målning av Robert Trewick Bone (Yale Center for British Art, New Haven, Connecticut)

Jag häpnas dagligen över hur patriarkalt universitetet är. Jag försökte förklara detta för några manliga medicinare och fysiker förra veckan – att det känns som om det är en sensation varje gång jag går in genom universitetets dörrar. Som om väggarna drar efter andan när jag slår mig ned vid ett bord och hur denna insikt golvar mig gång på gång. Hur ska jag ens våga öppna munnen i de rum som inte byggts för mig och min sort? Hur ska jag parera de studentikosa rörelserna, gruppidentiterna som formats i exkludering? Förtjusningen över ett välde som några få känner sig befryndade med. Avsändare Kyrkan och Staten för några hundra år sedan. Legitima aktörer och kopior av det som ansågs stå högst. En manlig medstudent förklarade utan att blinka:”Vi är på den plats vi förtjänar. Vi har arbetat hårdare än de andra och därför är vi här!”

Kan en inte vara mer kritisk till att börja med? Typ, så här började det destruktiva patriarkatet, det som vi alla tvingas leva med idag. När Sokrates avslöjade argumenten för varför unga män skulle gå ut i krig, avslöjade han makten. Han blev dömd till döden. Sedan dess har vi den stereotypa uppdelningen där män ska träna sina kroppar för att gå ut i krig och kvinnor ska träna  (eller inte träna) sina kroppar för att behaga. När ska vi bli av med den stereotypen?

Dansfilosofen Francis Sparshott skrev i sin Off the Ground: First Steps to a Philosophical Consideration of Dance:”En orsak som ofta nämns i samband med försummelsen av danskonsten är att filosofer hittills har varit talesmän för den officiella kulturen – en patriarkalisk, livsförnekande och formell civilisation – medan dans i huvudsak är inriktad på kroppen och dess levande engagemang, oskiljbar från de undertryckta matriarkala värden som Jung och andra har upptäckt var dominerande i den pre-helleniska gryningen av vår civilisation.”

Håller du med om att detta kan vara en orsak?

Jag har de senaste åren varit på väldigt många föreläsningar där manliga lärare helt utesluter kvinnliga yrkesutövande. Noll kvinnliga matematiker, filosofer, psykologer eller konstnärer. I början räckte jag upp handen och frågade efter kvinnliga namn, men föreläsarna blev ofta så arga på mig. De fräste att det inte finns några kvinnor så långt tillbaka och det inte var deras fel. Det blev hemskt dålig stämning. Nu brukar jag gå fram till föreläsaren och ställa frågan mer diskret. Jag orkar helt enkelt inte att bli förlöjligad eller demoniserad. Men jag tycker att mina frågor är helt relevanta. Några tips jag givit män som undervisar i performance- och teaterhistoria är att deras vetenskap blir jämställd om de tar med danskonsten också. (Jag har varit med när teatervetare tar upp Ted Shawn men inte Ruth St Denis; Shawn’s lärare, mentor och senare livspartner.) Jag möter skam och läraren lovar bättra sig.

Hur överlever ni andra detta? Jag skriver ofta till kvinnliga akademikervänner under lektionstid för att få vittnen till det jag är med om och bekräftelse på att det är fel.

Jag undrar om det är samma med pedagogikens historia. Grekiska ordet παιδαγωγός, pedagog, benämnde de slavar som följde barnen till och från skolan. Pedagog, att leda barn till skolan.
Ögonen scannar snabbt igenom namnen i pedagogikhisorien; Humboldt, Dewey, Pavlov, Watson, Skinner, Piaget, Vygotskij mm mm Samma tendens; att helt utesluta kvinnor och bara referera till ”gubbar med system”. Jag scannar klassrummet. Där är fler kvinnliga studenter än manliga.

Paola Lombroso

Ellen Key

Honorine Hermelin

Varför är t ex inte Ellen Key med? Honorine Hermelin? Paola Lombroso?
Hur kan dansen få plats i universitetsberättelsen? Det ingick dans i Humboldts borgerliga uppfostran. Dewey påverkade dansutbildningen i USA och hans idéer finns hos H’Doubler och Duncan. Piaget ansåg att rörelse och tänkande är synonyma och de står ständigt i ett ömsesidigt beroende av varandra. Skinner lärde duvor dansa, Vygotskij hade absolut velat att vi dansar tillsammans med barnen. På Ellen Keys och Whitlocks skola samt Hermelins Kvinnliga Medborgarskola värderades de konstnärliga ämnena högt och där fanns dansen självklart med. Dans har alltid funnits och den fanns formulerad hos Platon och Arisoteles. Filosofen, psykologen, läkaren och pedagogen Maria Montessori skrev i ‘Barndomens gåta’ : ”Men det är svårt att få någon att tro att rörelseorganen har lika stor och större betydelse för en människas moraliska och intellektuella daning.”
Är det där felet ligger, att vi ignorerar våra kroppar?

Foto: courtesy of The Isadora Duncan Dance Foundation, New York, NY

Jag tycker om fotografiet på Isadora Duncan med sina elever. Hon är porträtterad i samma stil som Hypatia. Duncans arbete med danspedagogik och pedagogik för barn gjorde att ämnet dans implementerades på väldigt många skolor i Europa och USA.  Labans och Dalcrozes arbeten var också oerhört viktiga.  I Sverige växte danspedagogiken och barnpedagogiken fram tillsammans med de stora mänskliga rättighetsrörelserna; rösträttsrörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Det var kvinnor och barn som skulle befrias, för det var de som saknade rättigheter och samma självklara tillgång till det offentliga rummet. Var männen fria i och med arbete inom industri och med militärträning? Vem ska vi befria idag? Behöver vi befrias?

Sedan januari arbetar jag på det nya danslärarprogrammet på Högskolan för Scen och Musik (HSM) på Göteborgs Universitet. Det är jag väldigt glad för. Jag är glad för studenterna och att det finns rum för dans på universitetet. Det fanns där tidigare också i form av en gedigen rytmikutbildning som bl a leddes av koreografen Ulla Eckersjö. Rörelsepedagogik och Labans rörelsepsykologi har länge funnits på HSM med lärare som Elsa Österling, Paula Müntzing och Pia Muchin.

Jag är också doktorand på University of Roehampton. När jag möter andra doktorander på Göteborgs Universitet blir jag åter en sensation. Va? Går det att doktorera i dans? Det vill de också göra. Mycket hellre än i det de själva håller på med. Jag upptäcker en så stark danslängtan från forskare i andra discipliner. Den måste ju gå att fånga upp tvärvetenskapligt. Vi behöver bli fler danspersoner på universitetet.

Jag avslutar med två väldigt bra citat från pedagogikkursen jag går just nu.
Haj Brade, Lovis, Schmitt, Irina & Sandell, Kerstin (2014). Bryt innanförskapet! Förslag för hur en kan arbeta inom akademin med jämställhet, mångfald och likabehandling för en ökad rättvisa och jämlikhet. Lunds universitet:

s 3: Innanförskap och utanförskap skapas i samspel genom processer av inkludering och exkludering. Ett arbete för att ändra uteslutande strukturer måste ta avstamp i viljan att inte bara ifrågasätta villkoren för de Andra, utan också utmana det organisatoriska vi:et som de Andra ska inkluderas in i. Det gäller kanske i synnerhet en organisation som hyllar vetenskaplighet, som dyrkar kritiska perspektiv på bestående sanningar och som har i uppdrag att vara öppen och spegla samhället.

s 7: Diskussioner om jämställdhet bör inkludera frågor om hur bristen på jämställdhet förhåller sig till synen på vad som är vetenskap och vilken vetenskap som ska och kan bedrivas, samt vilka konsekvenser detta får för den vetenskapliga utvecklingen.

Citaten är riktigt bra. Problemet var bara att jag var den enda som läst kurslitteraturen vid det tillfälle då diskussionen om normkritik skulle tas. För mina manliga medstudenter verkade normkritik till en början vara en ickefråga. Men det är den inte.

Du som läser detta, har du något du vill dela med dig från liknande situationer?
Bloggen om Dans har många läsare. Din röst kommer att bli hörd.

Mejla isåfall till ami punkt skanberg punkt dahlstedt kringla gu punkt se.

Tack till Karolina, Synne, Sigridur, Cecilia O, Katarina, Benedikte o Moa och andra som lyssnar.