Bloggen Om Dans

Jag har tittat på Netflix-serien The Crown och fascineras över hur en kan bli så fäst vid en karaktär i en fiktion, som visserligen imiterar verkligheten. The Crown handlar om brittiska kungahuset och karaktären som tillåts vara skiftande i uttryck är drottningen Elizabeth. Jag tänker aldrig på hennes liv annars och tycker Buckingham Palace verkar vara en röra av brutal konservatism riktat mot sina egna och mot andra också. Men serien gör att en förstår varför drottningen gör de val hon måste och en får vara med henne i allt från äktenskapsgräl till storpolitiska konflikter. Serien känns samtida och drottningen ges utrymme för komplexitet. Särskilt bra är hon när hon läxar upp Winston Churchill, Edward VIII och en ung journalist som skrivit artiklar om hur tråkig och gammaldags hon är.

The Crown följer också premiärministrarnas liv. De skildras stereotypt som stenhårda män som är övertygade och utbildade att tro att hårda tag och en konservativ hållning är det bästa för imperiet. I privatliv och i samtal med drottningen ger manusförfattaren dem andra sidor. Det går inte att skriva om historien men serien visar hur enskilda personer startar konflikter och krig för egen vinnings skull – t ex Anthony Edens krig mot Nasser under Suezkrisen. När kungligheterna åker på besök för att kontrollera sina kolonier skildras de som obehagligt aningslösa. Prins Philip är plump och hans egen världsomsegling urartar till en svinig svensexa där männen bl a ska se var de bästa kvinnorna finns. Resans svinerier beskrivs i skrytiga brev vilket möjliggör att Eileen Parker kan ta ut skilsmässa från Prins Philip’s privatsekreterare Michael Parker. Detta är en triumf eftersom det var väldigt svårt att skilja sig 1957, särskilt svårt om du var gift med någon som stod kungahuset nära.

I serien virvlar två dansare förbi. Kul, tänker jag. Den ena är Galina Ulanova (1909-1998), en fantastisk konstnär och prima ballerina assoluta firad över hela världen. Tonsättaren Prokofjev beskrev henne såhär: ”She is the genius of Russian ballet, its elusive soul, its inspired poetry. Ulanova imparts to her interpretation of classical roles a depth of expression unheard of in twentieth century ballet.”
Hon stod på scenen tills hon fyllde 50 år, blev översållad av priser och utmärkelser och var därefter verksam som pedagog och coach för många andra fantastiska ballerinor.

Galina Ulanova Foto: Leonid Zhdano

Flera Ulanova-skulpturer skapade av Elena Jansen-Manizer finns på olika platser i världen, bland annat Moskva och Stockholm.

Galina Ulanova av Elena Jansen-Manizer

I The Crown dansas Galina Ulanova av Aliya Tanikpaeva som till vardags är prima ballerina på Wiener Staatsoper.

Aliya Tanikpaeva Foto: REUTERS/Herwig Pramme

Men i filmen finns inget utrymme för komplexitet i berättelser om dansaren. Här reduceras Galina Ulanova till objekt för drottning Elizabeths svartsjuka, eftersom drottningen tror att hennes partner Philip är förälskad i ‘ballerinan’. De möts aldrig och Galina/Aliya har inga repliker. En kort scen från teatern visar hur upprörd drottningen är när hon ser Ulanova dansa och dessutom klipps det in flera närbilder där Galina nervöst tittar ut i publiken, mot drottningens loge.

Aliya Tanikpaeva som Galina Ulanova spanar efter  drottning Elizabeth

Som om hon skulle hunnit med det liksom, mitt i ett dansolo? Nästan allt i The Crown bygger på verklig fakta förutom detta med Galina Ulanova. Ingenstans står det att hon haft en romans med prins Philip.  Däremot var Ulanova väldigt fascinerad av Greta Garbo. Greta Garbo var hennes stora förebild.

Det finns en dansare till i The Crown, Jaqui Chan. Hon står i Lord Snowdon’s fotostudio och dansar. Men istället för att fotografera henne börjar han kyssa henne. (Min regi: Klipp till honom!) Vi får se en halvobskyr sexscen där dansaren inte har några repliker alls men hennes kläder åker av och kroppen exponeras. Scenen är så stereotyp att jag skrattar högt. Efteråt talar vänner om för Lord Snowdon om hur exotisk denna dansare är och om hur hon har utvecklat Lord Snowdon’s sexualitet och sexuella fantasi. Här blir The Crown kalkon.

Jaqui Chan spelad av Alice Hewkin

I verkligheten är Jaqui Chan skådespelare (född 1939) som spelat in många filmer och serier, sjungit in sånger mm. Lord Snowdon var hennes pojkvän i ett par år innan han gifte sig med Drottning Elizabeth’s syster Margaret. Alice Hewkin som spelar Jaqui Chan är verksam skådespelerska med utbildning från Royal Central School of Speech and Drama. Hon är alltså inte utbildad dansare. Om jag var hon skulle jag stämt The Crowns regissör och manusförfattare (båda är män) för stereotyp skildring av dansare och av asiatiska kvinnor.

Jaqui Chan Foto: Tom Blau

Så min slutsats är: Om alla karaktärer i The Crown tilläts komplexitet hade serien kunnat vara riktigt bra och nyskapande. Så är nu inte fallet och mycket måste göras i alla nivåer i film och tevebranschen.

Vad kan vi göra på gräsrotsnivå för att stoppa den stereotypa skildringen av dansare som blir översexualiserade bihang utan repliker till män med makt och där de gärna ska utmana en åldrande fru som är olycklig över sitt utseende?

Vi dansare, vi ska vägra spela dessa roller, vägra vara rekvisita och irritationsmoment i kommersiella dramaturgier. Vi ska förändra alla dansutbildningar från grunden. Vårt ämne, vårt forskningsfält ska ta plats på universitetet. Vi ska inte bara bråka med manliga regissörer om vår plats i deras filmer och pjäser, vi ska skriva våra pjäser själva och för det behöver vi ökade anslag. För vi behöver kunna hyra de teatrar som inte självmant släpper in våra berättelser. För det behöver vi lika många produktionsassistenter som männen haft när de projicerat sina obehagliga fantasier om oss till allmänheten. Och vi ska påtala problemet för politiker och ha det som grund när vi slåss för ökade anslag.

Vilka politiska partier står bakom oss? Jag hörde av en politiker att Göteborgs Stad kommer att kunna få upp våra anslag om tio år. Det är för sent. De ska upp nu. Kom med förslag!