Bloggen om Dans har temat Kvinna-Kropp-Makt i vår. Eller hela året. Eller för evigt. Tills vår planhalva också är målad. (Citat Hèlène Cixous)
Jag tycker att jag mött ett bra arbetsklimat på de olika dansplatser jag verkat på. Då menar jag dansplatser som Atalante, Dansbyrån, Tredje Våningen och Danscentrum. Alltså lite mindre grupper där alla samarbetar om allt – platser med mer plan struktur som är mer kollektiv än hirearkisk. När jag jämför dessa dansplatser med skolor med en hierarkisk struktur eller med större teatrar där fler människor arbetar eller med andra platser i samhället där scenkonsten inte finns överhuvudtaget, inser jag att dessa dansplatser är unika.
Vilka strukturer bidrar till grogrund för sexuella trakasserier?
Under dansar-utbildningen på Balettakademien upplevde jag inte något överdrivet intresse för den kvinnliga kroppen. Vi bodde i våra kroppar. Vi arbetade med dem, bråkade med dem, försökte förstå dem och försökte förstå lärarnas instruktioner. Vi var kroppar, ganska asexuella sådana. Alltid för tjocka, som en del lärare skrek. Det var själva träningen i sig som utplånade eventuella sexuella anspelningar, även på de lektioner där vi ”skulle tänka att vi dansade i nätstrumpor och långa läderstövlar.”
Susan Leigh Foster skriver detta i sin artikel ‘Dancing Bodies’ (1992) vilket jag tycker är en bra beskrivning av ett specifikt dansarperspektiv och som också förklarar varför dansfältet är relativt omedvetet om sexualiseringen av kroppar, trots att det sker hela tiden:
Dancers, more than those who do not dance, strongly sense what other persons’ bodily movements feel like. Walking down the street, they register the characteristic posture and gait of passers-by; in conversation they sense the slouch, strain and gesticulations of others. This capacity for kinaesthetic empathy, however, rarely includes erotic feelings. The metaphors used to training the dancing body seldom, if ever, refer to the sexual body. The frequent use of mirrors in learning to dance promotes a form of narcissistic enthrallment, but this is usually mitigated by the tendency to focus on, and criticize, bodily inadequacies. The musculoskeletal empathy developed by dancing usually involves an appraisal of the other´s and one’s own perceived bodies. The sexual bodies, perhaps adjacent to, and informed by, the dancing bodies, remain clearly separated.
Jag upplevde då att teaterns struktur var mer hierarkisk än den nutida dansens. Men teaterns struktur var mindre hierarkisk än dansutbildningen jag gick på. Eller så var den kanske lika hierarkisk, men de manliga cheferna spelade en slags ickehierarki, som de revolutionära teatermän de ansåg sig själva vara. Lätt tillbakalutade. Med en öl i handen. ”Flickor, nu provar vi…”
De teatrar jag arbetat på har nästan alltid letts av män. De nutida dansgrupperna jag arbetat med har letts av kvinnor och jag är själv en kvinnlig ledare. Teaterkonsten får fortfarande mycket större utrymme i samhället. Det var och är frustrerande att se hur liten plats dansen fick i Göteborg. En teaterman förklarade för mig 1996: ”Det måste komma en kille till Göteborg för att något ska hända med dansen i Göteborg!” Och varför måste det det? Hände inte Cullbergbaletten tack vare Birgit? Visserligen i Stockholm. På Cullbergbalettens hemsida (2017) ser jag nu att de har en manlig konstnärlig ledare och att de senaste tiden framfört verk av sex manliga koreografer men bara av tre kvinnliga koreografer. Med Birgits danskompani!! En av de manliga koreograferna som fått Birgit Cullberg-stipendiet skrev en gång till mig. Det var ett kort och effektivt svar på ett utskick om en föreställning jag turnerade med. Han ville visa sitt ointresse och samtidigt passa på att förlöjliga mitt arbete med en sexuell anspelning. Det var elva år sedan och jag väntar fortfarande på en ursäkt.
Jag har inte blivit fysiskt tafsad på på teatrar (dock på hundra andra platser ute i samhället, varav en polisanmäld när jag bara var fjorton år) men jag har haft roller där det ingick att jag blev tafsad på och visserligen fick slå till skådisen efteråt, alternativt bli kallad hora och bli slagen i en annan roll. Och jag har upplevt mängder av sexualiserande kommentarer, gärna i kombination med att tvingas bära kostymer som jag avskytt. Trakasserierna har istället legat på ett djupt misogynt och mentalt våldsamt plan där jag har upplevt att jag inte haft något som helst utrymme att framföra min kritik av teaterns arbete. När jag har gjort det har jag inte fått förlängt kontrakt, vilket drabbat mig ekonomiskt. En regissör hälsade mig en gång med frasen:”Hej ditt sprutluder!” och när jag inte visade uppskattning anklagade han mig för att inte vara lika rolig som andra skådespelerskor. Jag har blivit kallad ‘gnällfeminist’ när jag påtalat särbehandling av manliga svin på teatern. De manliga svinen fick fortsatt anställning, men inte jag. När jag nu går en doktorandutbildning hittar jag ännu starkare patriarkala strukturer på universitetet. En känd professor skrev detta, numera ökända, till mig:
XX wrote to me that ‘I could not be a feminist and dancer at the same time, and that I cannot deny the foundational sexiness of the dancer, then wonder why she cannot get paid (more) for her labour. Showing off legs, breasts, and pelvic thrusts are inherently SEXY, delighting audiences (of mostly males), even if they then go home to bed their wives or girlfriends rather than choose a dancer. Selling your body for money, is looked down upon everywhere.’
Jag har använt citatet i två föreställningar, ett sätt att bearbeta, svara på och förstå mekanismen – nu även översatt till franska för mitt gästspel i Metz den 10 november.
Avsexualiserat – könlöst?
I nutida dansföreställningar i Göteborg anno 1980 och 1990 jobbade fler kvinnor än män på scener och i stadens rum. Uttrycket var avsexualiserat, kan en därför kalla det könlöst? Vad betyder det? Var det en hundraårig, tusenårig kamp att visa att dans var konst och inte striptease? Tvinga publiken att se andra kroppsdelar än bröst och höfter? Eller kan Susan Fosters citat ovan förklara det – att det beror på hur kroppar praktiseras i dansfältet.
Förlåt, jag skissar här skillnaderna lite grovt, där a och b blir varandras absoluta motpoler, det finns naturligtvis massor av gråzoner, men jag ville skissa sterotyperna:
a) En dansare på en dansscen dansar något som inte verkar handla om sex, iklädd stora tyger.
b) En dansare på en teater- eller musikalscen blir ofta avklädd och får spela strippa eller hora.
Någonstans där, i hierarkierna, i åldersskillnaderna, kostymskillnaderna och maktskillnaderna får de sexuella trakasserierna sin näring tror jag. I min och koreografen Benedikte Esperi’s undersökningar av konst i det offentliga rummet har vi velat uppmärksamma skillnaden i hur kön skulpterats på gator, torg och i parker – män är påklädda – de kan hålla objekt de ska bli ihågkomna för (kamera, vapen mm), de kan sitta till häst och de kan ha hög ålder. Kvinnor är nakna och små, de representerar endast sina kroppar och de har sällan några namn. Att gå förbi och umgås med dessa statligt och kommunalt inköpta offentliga utsmyckningar påverkar oss dygnet runt.
Jag tror därmed att medvetenhet, insyn, en mer utplanad hierarki, kollektivt samarbete, öppen diskussion och kunskap kan problematisera sexuella trakasserier på dans- och teaterscener. Och eftersom det handlar om kropp måste vi börja i kroppen. Hur vi ser på våra egna kroppar påverkar hur vi ser på andras kroppar.

Foto: Laila Östlund
Kommentera