Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2014

Jag är inte politiker men…

nu är valet valt. Vi vet massor om hur det blev men ingenting alls om hur det ska gå. Men den dansutredning som beställts av Mp, V och C är nu gjord och inlämnad. Nu får vi se vad som händer efter det. Vad säger tidsandan? Anar en inte en längtan tillbaka till den fria danskonsten? Att den fria konsten ska få vara ifred och få större möjligheter att överleva i och av sig själv och inte för att maximera vinster, eller göra människor glada i sina kroppar?

Hur lät det för tjugo år sedan? Jag menar inte dansutredningen som Jan Zetterberg gjorde, utan mer tidsandan. Vad drogs vi in i? Vad hände?

För tjugo år sedan blev alla fixerade vid marknadsföring eftersom danskonsten helt saknade en sådan. Man hade en övertro på den. Bara danskonsten blev visad och uppmärksammad skulle pengarna rinna in. Vi skulle vara med på, enligt många, ”det bästa fönstret för oss”: Melodifestivalen. Och vi skulle, med en klapp på axeln, förstå att vi måste vara lite mer publikvänliga. Vi måste förstå att det där knepiga, det som tolkades som inåtvänt, var något bara vi själva tyckte om. Vilka vi? Ja, alltså ni. Va? Ni som jobbar med dans alltså. Vi började rabbla ekonomiska mantran, startade våra enskilda firmor och ekonomiska föreningar, blev med revisorer, förråd och  teknik. Men ingen scen.  Och vi blev av med a-kassa, sjukpenning. Arga tjänstemän med metalliska röster från myndigheter ringde och skrev rapporter om oss. Vi var övertygade om att det vi behövde var producenter som kunde sälja oss, visa vår konst för världen. Informatörer som kunde representera oss. Vi anammade ett mer ekonomiskt språk, föll in i fraser som kulturella näringar, tillväxt, ökad produktivitet, vinst. Vi erbjöds fria kurser i effektivitet. Men vi fick inga anslag till producenter. Inga anslag att tapetsera spårvagnskurerna med dans. Inga sådana fönster. Inga löner. Och där, när sista fakturan skickades mitt i natten, gick konsten och svimmade av syrebrist.

För tjugo år sedan sa den skoklädde tjänstemannen med fötterna på bordet att en inte kunde få anslag till en konstnärlig dansfilm, men om en kunde göra en arbetsmarknadsmässig film med stadens dansare kunde den få finansiering. Alltså en visa upp-film, en presentations-, informations- och marknadsföringsfilm av stadens danskonstnärer. En film för rådande klimat, marknadsföringsklimat.  Filmen blev aldrig gjord. Alla började skapa konst som skulle uppfylla marknadsföringsmålen. Konst (helst inte) för större företag, köpstarka kunder. Konsten (helst inte) fick smyga in bakvägen men hittade inte alltid dörren. (Konsten = nytt förslag, ta bort ordet från det svenska språket. Lena Adelson Liljeroth kommer att gå till historien som en kulturminister vi helst vill glömma. ) En frågade sig, vad gör vi här, revolutionär, dansande fram gratis champagne till business-eliten? Dyra middagar, fattiga aktörer. Avdragsgilla fläskiga orkidéer, men ihoprafsad slarvförhandlad låg lön till dansaren. Alla utom konstnärerna själva (HELST INTE KONST) kunde göra karriär. 

Dansare försvann. Turnébokarna försvann. Turnébilen skrotades. Ljusstativen blev kvar i förrådet, sedan stals de. Dansmattorna fint upprullade på avloppsrör. Orörliga. Dans Död. Konst död. Skrapa ihop sitt leende, sin kropp som inte är glad. Nej, när alla andra blev glada i sina kroppar var danskonsten själv inte glad i sin kropp. Inte alls glad i sin kropp. Alla följde LÖNEUTVECKLINGEN utom dansarna.

Nu måste vi tillbaka. Till vår rätt att forska, vår rätt att vara obegripliga. Nu återstår att redigera bort det ekonomiska språket och hitta tillbaka till konstens eget språk. Ett språk som inte bara tittar framåt i utvecklings- och vinstintresse, utan runtom, emellan och ovan- och underifrån.

Jag är inte politiker men…

Sverigedemokraterna svarade inte på vad de har för planer om danskonsten i Göteborg. Kanske vet de inte att vi finns. Kanske tänker de att vi är en sådan gigantisk minoritet att vi inte behöver nämnas. 

Många är rädda för att uttala sig politiskt. En tror att en måste kunna mer om retorik och strategi, att bara professionella talare har tillträde till det offentliga rummet. Det är inte något bra utgångsläge för demokratin. Vi som arbetar med danskonst undviker ofta politiska uttalanden eftersom vår konst vill vara gränsöverskridande över klass, kön, nation, religion osv. Vi ser nu ett ökat politiskt engagemang och tror att danskonsten kommer att bli mer politisk framöver. Vi tror att danskritiker kommer att byta namn till dansdyrkare, det har redan hänt i Oslo. Dans er ikke politisk per se, men at alle valg vi tar kan være politiske. Dans/bevegelse er ikke politisk i seg selv, men blir det når den vekker reaksjon i, eller har effekt på samfunnet rundt seg. Jo, dans är politik i sig själv. Det är politiskt att välja dans som ledstjärna och perspektiv. 

Vi tror också att Göteborgs Stad kommer att värdera stadens dansliv högre. I nästa inlägg kan du läsa förslag till beslut om förbättrade villkor för danskonstnärer i Göteborg. Den ger iallafall hopp om en vågar tro att det föreslagna verkställs.

Det mest lästa inlägget här på Bloggen om Dans handlar om den i Göteborg verksamma danskonstnären Lee Kum-ah Nathansen. Hon är populärare än inlägg om klassisk balett, nutida dans, modern dans, jazzdans, japansk dans. Det betyder att det finns väldigt många som värdesätter de personer som utgjort och utgör det lokala danslivet i Göteborg.

 

Det betyder att det finns väldigt många som värdesätter de personer som utgjort och utgör

det lokala danslivet i Göteborg. 

 

 

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

%d bloggare gillar detta: