Bloggen Om Dans

Bloggen om dans förbereder sig för flera inlägg om situationen för koreograferna i Göteborg. Medan detta arbete pågår berättar bloggen om aktuella och historiska danshändelser i alternativa scenrum.

Jag och Nina och Ville Hukkinen i Aasivik

Dans på Grönland

1995 gjorde jag en föreställning utomhus för första gången. Det var tillsammans med tonsättaren Ville Hukkinen och skådespelerskan Nina Hukkinen. Platsen var Aasivik utanför Narsaq på Grönlands sydspets. Aasivik betyder ”där man vistas på sommaren”. Det är ett årligt ambulerande kulturellt och politiskt möte där alla bor i tält. Jag var inbjuden som kulturarbetare, vilket även Nina och Ville var. När publiken kom nära drabbades jag av scenskräck och fastnade i en enda rörelse sittande på berget. Ville spelade vansinnigt vackert på stenar. Nina berättade utifrån en berättarkaraktär som hette Saima.

Fastnar i en rörelse på ett berg

Som tur är hade jag även andra uppgifter som bröt scenskräcken. På slutet tände vi en hel vägg av musselskalslampor. Det var en föreställning/performance/site-specific jag är mycket tacksam för. Jag är glad att jag och Nina och Ville tog beslutet att samarbeta där och då trots att vi inte kände varandra. Vi hade planerat för konstnärlig verksamhet på varsitt håll när vi sökte våra resestipendium och visste inte om varandra. Detta var före facebook och före mejl.

En vägg av musselskallampor

Till Narsaqs lilla postkontor kom ett fax från Gun Lund och Lars Persson. Ett erbjudande om att få vara med i föreställningen I Gudars Skymning i Uddevalla och turné till Skottland. En dröm! Många veckors repetitioner botade scenskräck i berg. Fjorton år senare kan du nu uppleva Gun Lunds tredje del i trilogin som startade med just I Gudars Skymning. Juniperus. Skynda dit! Det händer nu!

Dans på Västgötaslätten

Juniperus Foto: Michael Lyons

Denna helg och nästa kan du alltså se fantastisk danskonst av den göteborgsbaserade koreografen Gun Lund och dansarna i E=mc2 Danskonst. Tyvärr är jag inte med denna gång. Gun Lund är en av grundarna till Rubicon, Stadens dansare och Atalante. Vi har henne att tacka för att hon lyckades få politikerna att lyssna på behovet av subventionerad daglig träning för dansare i Göteborg. Idag är hon, tillsammans med Lars Persson och Olof Persson, konstnärlig ledare för scenen Tredje Våningen.
Juniperus (betyder enbuske på latin) är sista delen i hennes trilogi som startade med I Gudars Skymning på klippor i Vadholmen och fortsatte med Världens Tak på taken i Göteborgs innerstad. Föreställningen ges på Axvalla Hed nära Skara.

Juniperus Foto: Lisa Thanner Kostym: Anna Kraft

På Axvalla Hed har krigskonst utövats sedan slutet av 1300-talet. Nu tar danskonsten plats och rörelserna markerar platsens historia, det som gömts i enarnas minne. Dansarna ristar in sina kroppsliga mönster enskilt och i grupper, de överbryggar tidsspannet mellan dåtid och nutid med sin kroppar och sina rörelser. Föreställningen frammanar en värld där gestalter tar plats mellan enarna och avtecknar sig mot horisonten. Det blir ett möte mellan människa och natur, mellan nutida dans och uråldrig historia. Ta med vänner och bekanta, utflyktskorgen och något att sitta på och svepa in sig i, om kvällskylan drar in. Mer information:
http://www.3vaningen.se/juniperus.html

Koreografen Gun Lund med tonsättaren Palle Dahlstedt

Gun Lund:

Vi människor är vandrare, nomader, sökare. Konstnären måste då följa samma spår, vandra, röra sig fritt mellan maktens domäner – ett utanförskap som är förutsättningen för att kunna se och analysera strukturer och mönster i samhället som omger oss.

För tjugofem år sedan skapade jag I Gudars Skymning för klipporna vid havet på Vadholmen, i Aröd med vattnet, vinden och Bohusläns svartklädda kvinnor som förgrundsgestalter – en hyllning till min mamma och mormor barnfödda på Käringön utanför Orust. Nu vänder jag blickarna mot heden i Skaraborg och min farfars släkt som var bönder från Essunga.

För tusen år sedan gick vi från asatro till kristendom i Sverige, som då ännu inte var något sammanhållet land. Var Svearikets vagga stod finns det olika teorier om. Västgötaskolan hävdar att det var Kinnekulle, nära Varnhem, men oavsett, har det bott människor här, så snart isen drog sig undan och landet blev tillgängligt.

Carmen Olsson i Juniperus Foto: Lisa Thanner

Hybridhjärta

När jag och dansaren och performancekonstnären Frej von Fräähsen och musikern Anna Svensdotter i veckan repeterat i stekande sol och kylande regn har jag tänkt mycket på Grönland och I Gudars Skymning och det svåra och fantastiska med att skapa konst i uterummet. Konstskolorna förbereder studenter för inomhusverksamhet, där luften är torr, golvet jämt och väggarna raka. Ytorna kan kontrolleras, de särskilda dansmattorna erbjuder exakt det grepp som krävs för att kunna göra piruetter och avstamp.  Golven hålls halkfria. Det är ett golv man som student snabbt vänjer sig vid och blir beroende av. Men konstnärer har alltid skapat konst för uterummet. Det opålitliga underlaget och nyckfulla väderlekar skapar frustration men skärper också sinnena.

Hybridhjärta är en performativ promenad där publiken inte sitter stilla i salongsmörkret utan följer med och blir delaktiga i konstverket. Föreställningen är nomadisk och kommer att kunna spelas i andra rum. Premiär blir den 12 augusti och spelas därefter den 24 augusti, den 26 augusti samt den 2 september. Hybridhjärta tar vid efter Botaniskas egen Upptäcktsfärd Japan (en vandring med Botaniskas intendenter och trädgårdsmästare). Vi vill att publiken ska få uppleva trädgården på ett nytt sätt när de vandrar med oss bland hybridväxter.  Titeln är inspirerad av blommors förändring i mötet med den andre. I växtriket pågår ständiga nationsöverskridanden, inbjudna av människohand. Välkommen!

Dans på museum

Hur kan dans skapad för över femtio år sedan hållas aktuellt? Med danskonstverket The Reaccesion of Ted Shawn, lämnar koreografen och dansaren Adam H Weinert tillbaka koreografi som Ted Shawn en gång skänkte till MoMA för att museet skulle bevara den. Ted Shawn var en banbrytande kraft i nordamerikansk modern danshistoria som sökte upp den senaste teknologin för att kunna skapa och bevara sitt arbete. Han öppnade även upp för nya definitioner av vad dans kan vara. Shawn skänkte sina verk till MoMA som gåva på 1940-talet, men museet gav senare bort detta material. Weinert hävdar att om Ted Shawn hade ansetts vara en konstnär skulle muséet inte ha kunnat göra såhär. MoMA: s egen politik är nämligen sådan att de inte säljer eller ger bort verk av levande konstnärer. Shawn levde dock då muséet gav bort hans verk. Weinert upplevde det som om han försökte dansa med spöken när han återskapade koreografierna. Han använde sig av böcker, foton, video och – just det -rykten och arbetade i den studio som Ted Shawn arbetat i och byggt en gång på Jacob’s Pillow Dance Festival.

Läs mer här: http://www.thereaccessionoftedshawn.com/