Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2013

Can do can dance, Hamburg 2006 - ett communitydansprojekt  i ledning av Royston Maldoom

Can do can dance, Hamburg 2006 – ett communitydansprojekt i ledning av Royston Maldoom


Communitydans – är det något nytt?
En rituell dans kring en eld känns ursprungligt. En ringdans kring en grön växt av något slag känns svenskt. Ett kvarter som dansar tillsammans känns filmiskt. Communitydans låter inte som pardans, inte som solodans heller. Det låter defintitvt som tillsammansdans. Det kan mycket väl vara en dans kring granen, men med ett tillägg om varför vi valt att dansa kring just en gran och hur vi bestämt oss för att röra oss runt granen. Jag tror att få av oss upplever en djup relation till själva granen eller midsommarstången när vi dansar runt dem, men vi upplever förmodligen en trevlig känsla av samhörighet med de vi dansar tillsammans med. Vi kanske har hackat sallad hela morgonen för att dela den tillsammans med de andra dansarna. Vi har eventuellt släppt trolldom och magi och tror inte att vår dans kommer att göra så att det växer mer granar på backen intill. Men vi vet att det att vi bestämde oss för att dansa just här och nu kommer att förändra våra liv och därmed hela världen. Det vi fokuserade på, det vi tog avstånd från, besluten som togs, händelsen som ägde rum.

Dans långt borta
Communitydans skulle kunna vara tango, hela rörelsen tango. Tangorörelsen, som innebär mer än att bara dansa tango. Det är dansen som är det centrala, men tango förändrar människors liv. Ett filmklipp om tango av Mohammad Ghamari från Göteborg:

Bo-Erik Gyberg, då filmkonsulent på Svenska Filminstitutet, sa 1996 till mig att han inte ville ge ekonomiskt stöd till dansfilm, eftersom han menade att dans inte längre finns kvar i vår kultur. Så fel han hade. Dansen finns och har alltid funnits, men formerna förändras, eftersom vi förändras. Vad vi kallar dans förändras också. Vi går förmodligen och släpar på en bild av att svenskar inte dansar, men att alla argentinare gör det. Jag som varit i Buenos Aires och dansat tango, vet att långt ifrån alla dansar där.
Samba kan också ses som en slags communitydans som engagerar många människor. Jag förmodar att ett större antal människor i Brasilien dansar, jämfört med Västra Götalandsregionen. Vi skulle kunna förbättra vår statistik och inse att dansen inte ligger någonannanstans utan just där där vi är. Filmklipp av Folke Johansson, Göteborg:

Dans på den lokala platsen
En gemenskapsdans, en dans i gemenskap, har kanske något med communitydans att göra. Där ett community är den lokala platsen med sina invånare, blir dans det gemensamma projektet, där de gemensamma berättelserna och tankarna undersöks och bearbetas. Kultur i Väst håller just nu på med en större satsning på communitydans i form av olika projekt. Själva ordet är relativt nytt i Sverige men i Europa har det funnits länge och det finns många nätverk och skolor för att sprida kunskap om communitydans.  Här är en länk till engelska websajten om community dance: http://www.communitydance.org.uk. Det konstnärliga målet i communitydans är inte enbart estetiskt, det är inte heller en färdig produkt som ska nå en specifik mottagare. Målet är snarare att starta ett samtal via dansen, där fler än de professionella utövarna deltar och där utövarna är med och skapar innehållet. Ett klipp ur filmen Rythm is it! från 2004 där över tvåhundra ungdomar gjorde en föreställning med koreografen Royston Maldoom:

Deltagarkultur
Participatory culture, deltagarkultur, är också en formulering. Deltagarkultur, community art, bottnar i en tro på konstens kraft att uppnå individuellt växande för människor och med detta uppnå en förändring i samhället. I Göteborg arbetade konstnären John D Vedilago på 1990-talet med projektet Cultivara, där hans motto var ”Make your own art and leave me alone!” Han fick människor att måla sina egna självporträtt i Nordstan. Jag tänker också på forumteater, på Augusto Boal´s arbete med Theatre of the Opressed, som utmynnat i väldigt många deltagarkultur- eller communityprojekt. Här är ett exempel:

Att se på något som inte är du, men som kommer från dig
En del menar att det var när cirkeln bröts som något blev förstört, dvs när någon ställde sig upp i cirkeln, började dansa och sjunga solo. Någon annan tog makten och började därmed förtrycka deltagarna, som blev passiva åskådare. Augusto Boal hänvisar dock till en mytologisk berättelse om en gudinna som föder ett barn. När hon ser barnet blir hon först förvirrad, tudelad och splittrad. Men sedan inser hon att barnet är någon annan; barnet kommer från henne, men är en egen person. Detta är dansens, konstens, teaterns och musikens kärna – att titta på någonting som inte är du, men som kommer från dig själv. Vi kan relatera till konst därför att konst är skapad av någon som vi själva, av människor – kanske via datorer och elektroniska hjälpmedel – men av datorer som programmerats av människor. Vi kan relatera till konst därför att konst nästan alltid handlar om människan, människans erfarenhet, människans situation. En soloakt kan också bli en gemensam reflektion, ett delat samtal.

Publiken har varit olika aktiv genom århundranden. Balinesisk maskdans bygger på att publiken vet precis vad som framförs – klassiska och heliga berättelser. Men där finns också en uttalad del i dansen som handlar om att interagera med sin publik. Detta finns också formaliserat inom commedia dell´arte.

Politisk konst
I vår samtid är vi i många delar av världen mer benägna att dela våra liv med andra, via sociala medier. Kanske börjar människor få en större lust att uppleva ett konstverk inifrån, som utövare. Intresset för att titta på experter minskar (solodansaren i cirkeln) längtan att deltaga själv ökar. Vad vore det svenska benämningen på communitydans? Samhällsdans – ett samhälle bestående av en grupp människor som bestämmer sig för att uttrycka sig genom dans. I mitt tidigare inlägg om manifest nämnde jag att politik och aktivism börjar komma tillbaka i konsten. Konst har alltid haft möjlighet att vara politisk i och med att den riktar sig till allmänheten. Konsten har varit mer eller mindre intresserad av att ta ställning i och för olika frågeställningar, särskilt efter de stora världskrigen. Kanske kan krigen tillfälligt fött en rädsla för samtal och debatt, en rädsla för att tycka någonting. Konstnärer kan vara kopplade direkt till ett politiskt parti, men det har under min levnadstid varit ganska ovanligt. Martha Graham hade en tydlig koppling till kommunismen, där hennes dans skulle hjälpa till att skildra och befria arbetarklassen. Mary Wigman hade en, mindre tydlig, koppling till nazismen som bl a var fixerad vid den hälsosamma kroppen. Konsten ska ju vara fri, eller hur? Inte besudlas med åsikter, styrning eller politiska mål? Eller?
Flashmob
Flashmob är också ett uttryck för community art. En grupp människor organiserar sig och tar plats i det offentliga rummet. Det stoppar och stannar tiden ett tag. Människor som hamnar mitt i missar ett par tåg och möten, för att låta sig drabbas i stunden. Här är ett exempel på en flashmob i Jakarta, som verkar helt oförarglig, men som är illegal. Konsten verkar väldigt kommersiell, men ”attacken” på det kontrollerade, offentliga rummet kan ändå upplevas som ett hot från makthavares håll. Vi kommer länge att minnas bilder från Tahrirtorget i Kairo – som ju inte var en flashmob, men en mobilisering av människor i en gemensam längtan – och fortsätta hoppas på en förbättring av mänskliga rättigheter och lagar i Egypten.

Anna Halprin
Anna Halprin, den postmoderna koreografen och danskonstnären som jag nämnt många gånger i denna blogg, tröttnade på att försöka efterlikna och kopiera mästare i New York och skapade sig istället en egen plattform i San Francisco. Hon är en av communitydansens pionjärer och har bl a arbetat med cancersjuka och HIV-smittade. När ett brott, ett mord, begåtts i en närliggande park organiserade hon människor i ett communitydansprojekt för att återta platsen och göra den tillgänglig igen. Här är åter ett klipp från hennes Planetary Dance:

Communitydans i Göteborg
De som presenterade sig på kvällen för communitydans i Göteborg var bland andra Birthe Niederhaus, regissör och skådespelare, som jag sett många gånger på bl a Teater Bhopa:

och Lasse Långström, vars film jag och mina kollegor Veera Suvalo Grimberg och Luisa Denward upplevde släktskap med. ”Det är ju Rödläppsång!” sa vi alla enhälligt. Vår grupp Rödläppsång var verksam 1994-2000 och är bl a med i min film Sagan om Dansaren. Vi hade en snällpunkig politisk agenda, ett underifrånperspektiv, som upplevdes som lite pinsam av kultureliten. Lasse Långström berörde i sin presentation med energi, humor och välgenomtänkta begrepp. Här är en revolutionär musikal, en del av Lasse Långströms community art :

Här är Rödläppsång i Sagan om Dansaren:
https://vimeo.com/101163850
Paloma Madrid
Paloma Madrid är dansare, koreograf, rörelsekonstnär och dansaktivist. Mellan 2008 och 2011 arbetade hon som konstnärlig ledare på Botkyrka Community Teater & Dans. http://www.botkyrkacommunityteater.org/ Hon arbetar med sin kropp som forskningsinstrument för att ifrågasätta normer kring vad dans och dansare är och förväntas vara.  Hon vill utforska förhållandet mellan dans och kropp i relation till genus, politik, sexualitet och rörelse. Hon driver D.I.L (Dance i love you) http://danceforapartments.wordpress.com/0000-2/2012-2/ som är ett communitybaserat kompani med dansare från olika dansstilar och icke-dansare. Hon har tagit fram en metod som föreslår en mental revolution av vad en dansare på 2000-talet är, med arbetsnamnet: Motståndets dansare.  Hon är  även initiativtagare till Facebook-sidan Dansare mot rasism: https://www.facebook.com/groups/509803462399233/ och aktuell med Dans i Lägenhet, klicka på länken som tar dig till Vimeo: https://vimeo.com/39792957

Paloma i Tumbas Konsthall

Paloma i Tumbas Konsthall

 

Communitydans en reflektion av Paloma Madrid, dansare och koreograf:

Under 2000-talet har communitydansen blivit en initiativrik, växande rörelse som
dansare, koreografer, danspedagoger och konstnärer föreslår för samhället.
Är communitydans politisk dans?
Är jag passionerad nog för att syssla med konstformen? Är det konst?
Gör jag communitydans eftersom jag inte vill blunda för orättvisor och det är, vad min konst föreslår?
Ska jag sätta mig i fritidsgården och prata med ungdomar? Pensionärer?
Ska jag använda mig av devisning?
Är det postmodern socialrealism? Plats-specifik konst? Urbana miljöer i fokus?
Personer med handikapp? Barnmorskor som strejkar? Arbetslösheten? Sjukförsäkringar?
Danskonstnärer som sysslar med samhällsförändrande koreografier har ansvaret att välja de initierande frågorna,
där dessa frågor blir avgörande för en ljummen eller högaktuell deltagande process.
Där danskonstnären tillända är den som närmar sig och ställer den obekvämaste frågan av dem alla.
Vill du dansa, tillsammans med mig?
Paloma Madrid 2013

Paloma delar också med sig av denna länk, om ett communitydansprojekt med sophanteringsanställda:

http://trashdancemovie.com/?page_id=175

Till sist har bloggen om dans hittat en tidning om communitydans. Tidningen Animated publiceras tre gånger per år – vinter, sommar och höst . Den är skriven av danskonstnärer och vill vara en spegel för allt som händer inom communitydans i Storbritannien och resten av världen:

 

Animated-the community dance magazine

Animated-the community dance magazine

 

 

 

http://intressant.se/intressant

 

 

 

Annonser

Read Full Post »

« Newer Posts

%d bloggare gillar detta: