Bloggen Om Dans

Emma Ricklunds ateljé Foto: Palle Dahlstedt

Bästa läsare,

idag har bloggen om dans haft 11 705 besökare sedan den startade. Jag tänkte summera året/åren med att ägna denna dag åt bloggens tillblivelse samt skriva lite om vad jag håller på med nu.

Jag befinner mig i södra Lappland, i den vackra byn Saxnäs, där jag för andra gången i mitt liv bor och arbetar i Emma Ricklunds konstnärsbostad: Ricklundgården. Här har även koreograferna Gunilla Heillborn och Kajsa Sandström arbetat. Tror att Malin Hellkvist Sellen också varit här.

Jag åker skidor på sjön, umgås med goda vänner, läser, jobbar, skriver, tänker och lyssnar på nya ljud. Ljud som jag inte hört på sommaren; ljudet från scootrarna. De är som väldiga insekter parkerade utanför Marsfjälls livs. De vrålar som motorsågar i fjärran. De kör lätt om mig på sjön där jag balanserar i de taggiga scooterspåren. Jag hoppas på en premiärscootertur till helgen.

Marsfjälls Livs

Idag är jag ensam i ateljén. Ateljén sitter ihop med ett hus som nu är museum, det är stängt. Det är lite spöklikt att veta att jag skulle kunna låsa upp dörren ut till Emma Ricklunds (1897-1965) vackra hem, ett hem hon skapade på 1940-talet tillsammans med Folke Ricklund.

Emma Ricklund

Hennes ande är närvarande här, jag är tacksam att hon valde att dela sitt hus, även efter sin bortgång.

Ateljé Photo: Vito Pace

När jag dansade i ateljén 2009 låg jag, sångerskan Gerd Ulander, koreograferna Heidi Durning och Dianne Reid på golvet och skruvade ut 168 små skruvar för att nå det fina trägolvet under spånskivorna. I år står jag över, jag har köpt ett par tjocka tofflor på Marsfjälls livs som kanske klarar ojämnheterna. Jag ska mest arbeta stillasittande med texter samt med slutklippningen av min film Solens Dans och, om det blir någon tid över, även förbereda min nästa föreställning med arbetsnamnet Lamentation som får premiär i maj i Göteborg.

Ami i ateljé

Jag börjar med bloggen, bloggen om dans. 2008 började jag använda blogg som ett kommunikationsverktyg för ett projekt. Jag upptäckte att de dansfilmer jag tidigare (1994) fått beställa fram på New York Public Library eller köpt (på VHS och DVD) för dyra pengar på amerikanska dansfilmfestivaler nu fanns på Youtube och Vimeo, tillgängliga för alla. Dvs,  för de som visste vad de sökte efter. Fortfarande är det svårt att hitta danskonst om man bara söker på ”dance”. Den dans som dyker upp under  sökordet ”dance” är tävlingsdans och dans som säljer musik. Dans och dansare som servar musikbranschen. Om man söker på svenska ordet ”dans” får man 2 110 000 resultat. Överst ligger en informations- och marknadsvideo för Returpack, den ligger även överst på sökningen ”modern dans” och ”postmodern dans”. Den har för närvarande 42 953 visningar. Om man söker på Martha Graham får man 2 690 resultat. Hennes verk Night Journey  har 368 468 visningar. Man måste alltså från början veta vad man söker; känna till olika koreografers namn eller verk. På Youtube är inget beständigt, de klipp jag glädjs åt att hitta, kan tas bort nästa dag. Många som delar filmer de gillar äger inte rättigheterna till publicerade klipp. Den vanligaste orsaken att ett filmklipp tas bort är att ett mäktigt skivbolag blockerar det. Det finns tydligare ägare till musik men inte lika tydliga ägare till dans.  Därför har jag också en del arbete med att gå igenom äldre inlägg och ersätta borttagna klipp. Vimeo är mer stabilt, men där finns inte lika många filmer. Söker man på dans på Vimeo är det även där svårt att hitta dans som inte servar skivbolagen. Där fyller Bloggen om dans en viktig funktion.

Eva Persson, danspedagog, danskonsulent och processledare, tyckte om min idé med dansblogg med text och filmklipp – äntligen fanns en möjlighet att kunna se olika uttryck och exempel på dans inbakade i en text. Hon funderade på om inte regionbiblioteket kunde vara intresserade av min folkbildande insats. Regionbiblioteket nappade inte, men flera år senare fick jag ett uppdrag av Kultur i Väst att med fria händer skapa en blogg om dans. Jag skriver bloggen utifrån att jag själv är verksam som scenkonstnär, med dans som ett av mina uttryck, om det som jag är intresserad av och nyfiken på. Ofta gör jag kopplingar bakåt i tiden, för att visa på vilken fantastisk och inspirerande historia danskonsten har. Jag skriver även om aktuella händelser, men försöker undvika ren marknadsföring av föreställningar. Jag tycker att det är särskilt viktigt att upmärksamma danskonsten i Västsverige, eftersom jag bor och verkar mitt i den och för att den får så lite utrymme i media. I feedback har jag fått veta att bloggen varit till hjälp och inspiration för människor med olika funktioner inom dans, t ex för danselever som ska hålla föredrag i danshistoria, kollegor som startar upp dansfestivaler, informatörer, konsulenter och pedagoger. En läsare reste till San Francisco för att studera för den postmoderna dansens föregångare, Anna Halprin, efter att ha läst om henne på bloggen om dans. Du kan hitta alla äldre inlägg, alla sparas i ett arkiv på bloggen. Du hittar dem genom att söka dig bakåt i arkivet men också genom att söka i de olika kategorierna. Det finns flera inlägg om dansen i USA, den moderna och den postmoderna, om Göteborgs fria dansliv, om japansk dans, om samtal om dans mm mm.

I höst har jag gått och går ännu på en masterutbildning på Högskolan för Scen och Musik (HSM) på Göteborgs Universitet. Imorgon kommer jag att publicera ett inlägg om hur Rudolf Labans ande svävar över teaterutbildningen. På skolan arbetar jag med att försöka hitta ett för mig nytt sceniskt uttryck där den klassiska japanska dansen nihon buyo får möta dansimprovisation, skådespeleri och text. Den 5 december höll jag en presentation för lärare och elever på HSM där jag bl a presenterade mitt projekt samt min sensei, min mästare, koreografen och dansaren Nishikawa Senrei (西川千麗 på japanska). Jag avslutade presentationen med ett klipp ur filmen Solens Dans där vi bugar för varandra i slutet av lektionen. Jag bugade för filmduken och sa Okeiko Arigatoo gozaimashita. Tack för att du lär mig.

Dagen efter, den 6 december, dog Nishikawa Senrei, efter en längre tids sjukdom. Hon var mitt i arbetet med att skapa ett nytt dansverk om den franske fiolsofen Rousseau.

Jag är fortfarande chockad. Jag har förlorat min kompass.

Tack Senrei sensei