Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

Surfbräda på takräcke i NorgeVår paddelsurfbräda på takräcke i Norge

Om alla i USA hade ett hav så skulle alla ha blont hår och bära shorts och sandaler och surfa som i Kalifornien, så sjunger Beach Boys: Länk till klippet här: https://www.youtube.com/watch?v=2s4slliAtQU

Vi kunde nöja oss där  – med att surfaren är en blond amerikansk man med god ekonomi som har råd att ta semester och fira den på en bräda bland vågor. Om det nu inte var så att surf kommer från Hawaii och där är något som familjer ägnar sig åt för att ha roligt tillsammans. Tyvärr har jag inte hittat några videoklipp på hawaiiansk familjesurfning. Om någon hittar får ni gärna posta! Vilken bild har du av surfning? Kan du tänka dig att börja surfa själv? I sommar har undertecknad utforskat vågsurfning en smula. Det var innan hälsenan gick av.

Min opererade och spetsfotgipsade hälsenaMin opererade och spetsfotgipsade hälsena

Site specific
I hela mitt  dansarliv har hårda underlag och fel sorts skor varit mina värsta fiender. Med en opererad, partiellt brusten, hälsena har jag fått vara försiktig. Jag blir stressad bara av att gå på betonggolv och har ofta fått kämpa med arrangörer som menar att det nog inte är så farligt att dansa bara en timme på deras hårda golv. Golv och underlag är viktiga för dansare och för idrottsmänniskor. Men vi behöver olika sorters underlag, olika motstånd, olika utrymme. Det är bara en viss typ av dans som kräver ett plant, stort, lagom ”trögt”  golv med svikt. Om vi dansar utomhus, på bryggor, trappor, klippor, gräs och rötter blir rörelserna något annat, de förändras av och i sin miljö. Site specific som det ofta kallas. Surfare behöver vatten. Kan det också bli ett golv för dans? Här är ett surfklipp från 1930:

Surf-industri och livsstil
Vågsurfning är inte bara en hobby, en fysisk aktivitet, en sport – det kan också vara en hel livsstil. På nätet hittade jag hemsidor för surfarattribut – fyllda med det du behöver när du är i närkontakt med vågorna, såsom våtdräkt och bräda – men också med det du behöver när du är torr på land och inväntar lämpliga vågor eller bara chillar. Kläder, surfmusik, solbrillor. Vem är du när du inte står på en våg? Off-wave? Ett par surfarshorts från Analog har en kombinerad vaxkam och ölöppnare i fickan, vilket signalerar något annat än ett par tåskor. Många av klädmärkerna kommer från surfparadisen Hawaii, Kalifornien och Australien. Surf kommer från Hawaii. James Cook var den förste att rapportera om det, i slutet av 1700-talet. Amerikanska missionärer åkte till Hawaii för att försöka få stopp på det ogudaktiga surflevernet, men de gav upp och istället började turister från hela världen åka till Hawaii för att lära sig surfa. Så började surfindustrin. Rip Curl startades av några vågsurfande hippies i Torquay. Från Guldkusten i samma land kommer Billabong som betyder ”bäck som endast rinner under regnperioden” på språket Wiradjuri. På Hawaii skapade två japanska bröder Hawaii Island Creations. Industrin var igång. Våtdräktsmaterial har bidragit till bl a rash guard kläder som fler än surfare bär. De skyddar mot skavsår och motverkar halkande och borde därmed vara väldigt lämpliga för danstekniker som ”flying low” och kontaktimprovisation. Klädmärkena har vuxit till multinationella företag som ofta sponsrar och arrangerar surftävlingar, där de tävlande naturligtvis blir levande reklamtavlor åt klädmärkena. Kan vi hitta något sådant i samtidsdansen? Att Fjällräven kunde sponsra outdoor dancing? Och vem är du när du inte dansar? Off-studio? Om surfare kan visa att de är surfare off-wave, hur visar dansare att de är dansare off-stage? Jag har frågat några dansare om deras livsstilar. Ni kommer att få möta dem i höstens nästnästa inlägg.

Märkesdans
På stora hip hop event brukar många sportklädesmärken finnas representerade och de tävlande dansarna dansar ofta i kläder med stora synliga loggor. Jag hoppas få svar från någon streetdansare om hur detta egentligen organiseras.  Tåskoföretaget Capezio, skapat av skomakaren Salvatore Capezio, lanserades en gång av Anna Pavlova. Idag finns Capezio Award, ett pris för särskilt framstående amerikanska danskonstnärer.  Det finns många klädmärken för dans, där kläderna sällan är livsstilsorienterade. De är oftast bruks- och nyttovaror, såsom tights och leotards och olika teknikskor. Olämpliga för exempelvis fjällvandring och surf. Efter filmer som ”Fame” och ”Flashdance” ville många fler människor än dansare vara dansare. Alla bar benvärmare. Benvärmare fanns överallt, från att tidigare bara funnits i specialbutiker för dans.

Transport
Surfbussen är viktig i denna materialsport, som samtidigt kritiserar det materiella. Folkabuss är än en klassiker. Resan är en del av äventyret, att ta sig till de bästa vågorna. Brädorna åker på taket och den moddade bussen, som gärna får vara färgglad, kan rymma allt som behövs för att kunna bo så nära en strand som möjligt. För att få så många surftimmar som möjligt. Mötet med vågen är det primära; klasser och kurser tar man då och då. Vädret måste vara bra. I Sverige gäller minst kuling för att det ska bli några vågor. Dansare reser också mycket, men inte i moddade folkabussar. Många tar körkort sent i livet eftersom inkomsten är så låg. Alla eventuella stipendiepengar läggs på dansklasser och kurser ute i världen. Mötet med en viss lärare och en viss teknik är det primära, inte golvet i sig. Platsen är mindre viktig. Ändå finns likheter. Det esoteriska, det immateriella. Uppsökandet av någonting som bara händer där och då, som inte går att sälja, som inte riktigt går att greppa. Svårt att ha som yrke, att försörja sig på, men som ger en stark identitet. Mytologiskt och fantastiskt, samtidigt realistiskt och mycket praktiskt. Vad skulle hända om dansare och surfare reste tillsammans i en moddad folkabuss?

SurfbussSurfbuss

Sjöjungfrusport
Om du är en surfare måste du förflytta dig dit vågorna finns. T ex till Åsa, Varberg och Halmstad i Sverige. Men säsongen är kort och vattnet kallt så därför åker många svenska surfare utomlands. Till Norges västkust, till Biarritz. Fuerte Ventura (stark vind på spanska), till Hawaii. Min första surflektion fick jag i Torquay, Australien. Jag har sällan skrattat så mycket som då. För mig var värdet detta: att tappa kontrollen fullständigt, att falla, få oändliga kallsupar, att falla igen och igen. Dvs att ”misslyckas”, utan att för den skull se det som ett misslyckande. Men också att försöka analysera vågorna, paddla emot dem och med dem. Försöka förstå när de var på väg att brytas och snabbt bestämma mig för att åka med i just det ögonblicket. När jag tog en surflektion i Apelviken, Varberg funderade jag på hur surflektioner skulle kunna göras till fysiska och konstnärliga experiment
. Läraren lärde alla, när vågen kom, att hoppa upp på brädan direkt från yogapositionen Kobran, vilket var alldeles för svårt för nybörjare. Jag hade behövt börja från början, stå i flera timmar på knä och lära mig hur mycket jag behövde ge efter eller trycka till brädan när vågen träffade mig. Vänja mig vid det föränderliga underlaget. Vänja mig vid fallen och kallsuparna. Surf är en slags sjöjungfrusport.  Esther Williams är en förebild. Jag tänkte mig tio dansare i fyrtioårsåldern, badmössor, randiga baddräkter med ben, som strömmar in från havet på varsin bräda. De ligger på mage eller står på tå. När de kommer in med vågen mot stranden har de för alltid förändrat bilden av den blonde, amerikanske surfaren.

Jens Holmer
Det finns naturligtvis olika sorters surfare. Stadssurfare som gärna vill ha nära till öl och strandliv. Natursurfare som hellre vill vara själva på en enslig strand. Tävlingssurfare som tränar på elitnivå. Surfare från olika samhällsklasser, med olika syn på livskvalitet. I  mitt nästa inlägg får ni träffa den svenska surfaren Jens Holmer. Hans liv är heltigenom surf och jag hoppas att han ska kunna svara på mina frågor om surfares livsstil, för att ta reda på om dansare och surfare har många eller få beröringspunkter.  Jag har redan skrivit att jag därefter kommer att presentera olika västkustska dansare, där de får berätta om sin livsstil. Kanske kan dansare och surfare mötas kring något? Om någon av mina läsare är både dansare och surfare hoppas jag att ni hör av er.

Jens Holmer på Costa Rica Foto: Marcus Henneberg

Jens Holmer på Costa Rica Foto: Marcus Henneberg

Här surfar Jens med vänner i Lofoten:

Surfmusik
Smyckeskonstnären Tanja Malo levde ett tag med en japansk proffs-surfare och tyckte att surflivet var ett mycket behagligt, alternativt och naturnära liv, med mycket musik. För dem var det deep house, men det finns specifik surfmusik från olika filmer och från musiker som inte alltid är surfare själva, men surfwannabes.  Att Misirlou har blivit en välkänd amerikansk surflåt är intressant; det är nämligen en grekisk sång från 1920-talet. Misirlou betyder ”egyptisk flicka” och det är en mycket väldansad sång inom orientalisk dans. Här får Dick Dale sitt plektrum att brinna:

Surffilm
Filmen Endless Summer är en kultfilm från 1966 för alla surfare. Idag känns surfarnas medvetenhet och skämt tämligen sunkiga, men bilderna från olika surfplatser är underbara. 1991 kom action-filmen Point Break av Kathryn Bigelow som presenterade livsstilen surf, FBI och bankrån. Surfarna rånar för att ha råd att leva sina fria liv som surfare. Den filmen födde en ny generation surfare.  2011 kom ytterligare en viktig surffilm, romantiska Soul Surfer, som bygger på en verklig händelse. Den handlar om Bethany Hamilton, en surfare som fortsätter med surfning, trots att hon förlorat sin arm till en hungrig tigerhaj. Både Point Break och Soul Surfer har bidragit till att fler tjejer surfar.

Jag avslutar med att presentera Mischa Davis, proffs-surfare från Nya Zealand. Hon trivs allra bäst bland vågorna och har designat sin egen sjöjungfrusvans av våtdräktsmaterial för att kunna surfa lika smidigt UNDER vågorna.

Mischa Mermaid Davis

Mischa Mermaid Davis

Bloggaren i Torquay 2007

Bloggaren i Torquay 2007

http://intressant.se/intressant

Read Full Post »

« Newer Posts

%d bloggare gillar detta: