Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Mel Smith och Dianne Reid

Mel Smith och Dianne Reid

Danshösten började med ett gästspel från Australien på Atalante, med dansarna Dianne Reid och Mel Smith.  Mel Smith var en helt ny bekantskap för mig, hon lever med celebral pares och är rullstolsburen. Jag fick t ex upptäcka att Göteborg, som jag ändå trott är en ganska tillgänglig stad, inte alls är det. Jag har stått på spårvagnshållplatser med Mel och Dianne och fått vänta på flera spårvagnar – eftersom många har saknat ramp. Jag har även upplevt tunga trappor och svåröverkomliga trösklar.

Mel har dansat i två år. Dessförinnan hade hon ”bara” prövat att dansa i sin rullstol, alltså att rulla stolen i olika mönster. För två år sedan mötte hon dansaren och koreografen Dianne Reid. Dianne bad henne ta sig ned på golvet och förklarade att det där var hennes dans. Där och då började Mel dansa.

Att Mel och Dianne dansade just på Atalante, en scen där jag själv upplevde ny dans för 25 år sedan, var betydande. Det blev ny dans för mig. Jag har inte sett Mels handrörelser på scen förut, jag har inte sett det kroppsspråket, det uttrycket. Det var också viktigt att uppmärksamma att det är scenkonst. Det var viktigt att denna dans skapades på en scen, en dansscen, inte i en park eller en gympasal. Det var viktigt att vi som publik skulle titta och ta emot. Dianne påpekade att vi är uppfostrade att inte titta på det som är annorlunda, att vi tittar bort eller ned. Nu får vi titta och vi uppmanas att titta.

Duanne Reids film med Mel Smith:
Att det finns rum som öppnas för ny dans är viktigt. Mel beskrev också sin dansrullstol. En stol som hon kan gå i och ur själv. Den tekniska utvecklingen är alltså betydande, samt att vi ger plats åt ny dans, nya kroppar och nya uttryck.
Jag höll en workshop med Mel Smith och Aloun Marchal. Dianne filmade:
Helgen efter var det premiär på Anna Westbergs nya föreställning Jägermeisterin. Anna hade ett residens på Atalante, vilket betydde att hon fick ro att arbeta en längre period på teatern. Vara mindre nomadisk alltså. Anna utforskade jägarmästarinneskapet i saga och myt, men också på plats, i skogen. Det blev en lysande föreställning. Jag glädjs åt att se dansen växa i min hemstad. Att se erfarna dansare och koreografer fördjupa sitt konstnärskap, att se yngre forma nya sceniska verk.

Jägermesiterin, Anna Westberg

Konst för det offentliga rummet är ingen ny företeelse. Nytt är kanske att den kan nå fler människor för att den söker sig till etablerade produktionsvägar, via etablerade institutioner. I höst har två promenerande föreställningar mött sin publik, via två av stadens dansteatrar; Stora teatern och Tredje Våningen. En där publiken fick instruktioner via mobiltelefon, en annan via sms och vägvisare på plats. Tredje Våningen hyste den promenerande dansföreställningen Rivercities:flux av och med performancekollektivet Sirenscrossing, Stora Teatern One Last Call med performancegruppen Poste Restante.  Hela staden blev scenografi och fond för nya bilder, nya frågor. Hur återvända till teaterrummet efter en sådan expansion?

Pia Nordin i Rivercities:flux

Pia Nordin i Rivercities:flux

Hur kan en dansföreställning få sin form?  Ta sin form? Innan den finns?  En koreograf kan börja föreställningen med en eller ett par frågor. I skapandet av föreställningen arbetas frågorna fram. Där kan man utforska det tvetydiga, svårtolkade, ofullständiga. Eller; frågorna kommer kanske i efterhand, när föreställningen redan skapats. Föreställningen får en slags form när man söker anslag för den, ytterligare en form när den ska platsspecificeras, ännu en form när den börjar repeteras.

Många berättar att det är det dagliga mötet med föreställningen som ska skapas som är själva arbetet. Arbetet som ska utföras, upprepas. I upprepandet tar verket form. Man talar ofta om att verket får liv, att föreställningen hittat sin rytm – undrar vad vi menar med det egentligen? Det är ett bygge där man ifrågasätter pelarna, relaterar till dem; ifrågasätter golv, tak och väggar. Bygger upp, river ned, tills bara det väsentliga finns kvar – eller det helt oväsentliga.

Anna Westberg i Dance n´Bass med Nina de Heney:

Vem har nyckeln till stadens rum? Vem frågar man om lov om man vill dansa där?  Även om du som dansar väljer att dansa ett obeställt verk på en plats du inte bokat, inte hyrt, inte frågat om lov kan du behöva ett glas vatten, toalett, någonstans att byta om, ta skydd vid regn, åska. När börjar ett dansverk i det offentliga rummet? Så fort dansarna tagit första stegen ut på gatan? På spårvagnen på väg till dansplatsen? När det upptäcks av en publik?

Kulturförvaltningen har ett projekt som heter Stadens Rum. Där arbetar konstnärer med skolelever i det offentliga rummet.  Staden arrangerar mötet, byter klockslag med konstnär och publik. Jag arbetar ofta i Botaniska Trädgården, ett av stadens rum. Det tog mig flera år innan jag hittade nycklarna. Jag antog från början att dörrarna var stängda eftersom det var uppgjort att jag verkade där som en slags nomadisk person. En tillfällig konstnär med tillfällig publik i tillfälliga rum. Den öppna parken slöt sig för mig. Nu är den öppen.

Flashmob med dansgruppen Spinn  och Sharemusic Sweden:

 Jag avslutar med att presentera Alphea Pouget som dansade i Göteborg på Tredje Våningen förra veckan, 86 år ung. Här är Alphea i utställnings-format:

Alphea i workshop-format.

 

Annonser

Read Full Post »

« Newer Posts

%d bloggare gillar detta: