Bloggen Om Dans

Shirley Harthey Ubilla i dansgruppen JUCK. Foto: Linus Enlund

Bloggen om Dans har äran att få presentera Shirley Harthey Ubilla, streetdansare, koreograf och pedagog som just tagit en master i samtida dansdidaktik vid Dans och cirkushögskolan i Stockholm. Detta inlägg har skapats med hjälp av mailkontakt med Shirley Harthey Ubilla, efterforskningar på nätet och läsning av profilen @kvinnohat på Instagram. Shirley är en del av dans och performancegruppen JUCK som i år har finkammat Sverige med sin konst: Här är deras reel:

Shirley Harthey Ubilla är först i Sverige med att ta en konstnärlig masterexamen med streetdance som sin huvudinriktning.

Hur har streetdansen tagit plats på universitetet och dansscener hittills, t ex i form av referenser och kroppar? Hur tar den plats nu?

Shirley svarar att streetdance varken erkänns eller värderas lika högt som annan traditionell västerländsk scenkonst. Streetdance är coolt… Inte konst. Utan coolt. Det stämplas mycket oftare som bra underhållning. Vilket det också kan vara, men det innehåller och uttrycker så mycket mer.  Med en intersektionell analys förklarar Shirley:”Sett ur ett större perspektiv består dansområdet till majoritet av kvinnor. Både om en tittar på vilka som väljer att studera/arbeta med dans/danspedagogik och även ta dansklasser på hobbynivå. Detta anses ofta vara en central faktor till att dansen i vårt samhälle har fått en väldigt låg status. Det har ifrågasatts vilka kroppar som får synas på scen och som haft möjligheten att utbilda sig inom dansyrket i Sverige. Det har, som i många andra områden, visats att majoriteten som söker sig till konstnärliga högskoleutbildningar är den vita medelklassen. Streetdance har då används som ett verktyg för olika plattformar att få folk med varierad bakgrund att söka sig till dem. Det är iallafall så det har formulerats.”

”Min uppfattning är att det, oftare än vad det borde, saknas en större reflektion om vad som får visas upp i olika danssammanhang. Detta landar i ett reproducerande av stereotyper av alla möjliga slag. Jag har själv tänkt att det är typiskt att jag valt dans för att jag är tjej. Samtidigt kommer jag från en arbetarklassfamilj. Jag är först ut i min familj att ta en akademisk examen. Jag är född i Chile, har chilenska föräldrar. Jag är uppvuxen i en bruksort. Jag identifierar mig väldigt starkt med streeten. När det då kommer till mina akademiska dansstudier har det från min sida blivit så att jag representerar en minoritet pga. min bakgrund, identitet och dansgenre. Jag blir en siffra i statistiken. Jag blir en representation för en viss typ av människa. En viss typ av dansare. Jag blir ”mångfald”, jag blir ”breddad rekrytering”. Och vad betyder det egentligen… Hur mycket plats ges jag och andra minoriteter? På vilket sätt synliggörs jag/vi? Vilket slags erkännande får jag/vi? Hur lång tid ska det ta tills jag/vi inte längre är en minoritet? Vad betyder min plats i den akademiska dansvärlden?”

Ja, vad betyder din plats i den akademiska dansvärlden? Vad betyder streetdansen för dig?

Om jag skulle försöka säga något om vad street och dess olika sammanhang har betytt för mig, så har det pendlat mellan ett tillåtande space för min kropp att få utforska och ta plats, till att bli ifrågasatt, till att verkligen hävda min rätt till plats. Om det så har varit i mitt sovrum, klubb, dansskolor, scen, akademin osv. Just nu, när jag har valt att fokusera på den teoretiska biten av dans som konstform i stort och var jag placerar mig i fältet, då skulle jag säga att det för mig idag är en politisk analys av ett samtida kulturellt skeende som kallas för streetdance. Denna definition öppnar upp och breddar för vad streetdance kan vara samtidigt som den även förtydligar att streetdance, så väl som annan dans, ständigt befinner sig i en förändringsprocess som påverkas av samtiden och variationen av utövare som ingår i den kulturen. När det kommer till praktiken, exempelvis med JUCK och även i undervisningssammanhang, så ligger fokus på vad jag med min kropp, mina ord och makt väljer att definiera som streetdance. Medan någon annan som tittar på mig skulle kunna hävda att det inte alls är det. Variationen är mycket närvarande i Sverige men det saknas fortfarande en större tillgång och fler möjligheter för streetdansare att utforska och dela med sig av det i såväl utbildningar som på scen.

Om vi tittar på den samtida danskunskapen, denna blogg är till för att öka kunskap om dans i vårt samhälle. Är streetdans samma som hiphop? Och var någonstans kommer break in?

Breaking skulle en kunna säga var den första dansstilen som kopplades ihop med hiphopkulturen. Tekniken innehåller också mer akrobatiska inslag så kallade power moves. Parallellt formades andra dansstilar som t.ex. locking, popping, house och även hiphop. Hiphop var från början dans som dansades till hiphopmusik. Breaking dansades till breaks, oftast till funklåtar. Det alla dansstilar har gemensamt är att de utvecklades ungefär under samma tid och på liknande platser, på fester, jams och klubbar. Idag brukar streetdance användas som ett samlingsord för de olika dansstilarna. Ibland ingår breaking, ibland inte. Det är olika beroende på vem som svarar.

Ana ‘Lollipop’ Sanchez i dokumentär om break:

Hur växte hiphopkulturen fram och hur skiljer sig hiphop från street idag? Eller gör det det?

Förenklat kan en säga att streetdanskulturen är en subkultur inom hiphopkulturen. Vad som idag förenar begreppen streetdance och hiphop (som kultur) är att båda begreppen har sitt ursprung i det  hiphopfenomen som startades i mitten av 1970-talet i socialt nedrustade områden i New York, som Bronx och Harlem. Under den här tiden hade hiphop en stark koppling till medborgarrättsrörelsen och de afroamerikanska människors kamp för lika rättigheter i USA. Inom afroamerikanska, latinamerikanska och afrokaribiska minoritetsgrupper i New York var det mötet mellan olika kulturer och traditioner som tillsammans med ett politiskt budskap ”blev” hiphop. Det skapades mötesplatser där hiphopkulturen kunde utvecklas i form av block parties, jams och på klubbar. Det är viktigt att nämna att det samtidigt skapades dansstilar/livsstilar i exempelvis Chicago/New York – house, vogue – och i Kalifornien – locking, popping, waacking – som idag ingår i begreppet streetdance.

Historiskt sett har hiphopkulturen vuxit fram ur en muntlig och folklig tradition och som idag kan beskrivas som en tvärestetisk uttrycksform representerad genom fyra element: Rap, Graffiti, DJ:ing och Breaking. Centrala moment som idag sammankopplar streetdance med hiphopkulturen är freestyle (improvisationsmoment) och battle (tävlingsmoment). Vad som idag skiljer streetdance från hiphopkulturen är att fokus ligger på själva dansen som ett självständigt konstnärligt uttryck. Därför råder det såklart olika uppfattningar om likheten/skillnaden mellan begreppen hiphop och streetdance. För mig personligen, ingår streetdance i begreppet hiphop.

Idag kan en se battles på gator och torg i Stockholm, Kairo, Kyoto. Hur kom det sig att hiphopkulturen spreds över världen?

På gott och ont är det ju den massmediala spridningen av hiphop/streetdance som skedde på 80-talet via spelfilmer som Flashdance (1983), Style Wars (1983) och Breakdance: The Movie (1984) som bl.a dansstilarna breaking, locking, popping och electric boogie blev internationellt kända. Även via musikvideos. Å ena sidan har filmer/musikvideos varit betydelsefulla i den globala spridningen av hiphopkulturen, å andra sidan anses de vara upphovet till en konstruerad och missvisande bild av hiphop. En slags ”fake” hiphop. Den kommersiella hiphoppen har via media ompaketerats och presenterats som en mansdominerad och misogyn kultur. Vilket jag kommer gå in på mer lite senare.

Hur spreds streetdansen i Sverige?

I Sverige var det framförallt ungdomar som upptäckte och utvecklade streetdansen genom att imitera de dansrörelser och steg som sändes på TV. Det skapade såklart en trend som framförallt handlade om att klä sig i större kläder och ses för att dansa t.ex. på ungdomsgårdar, utomhus och på klubbar. Samspelet mellan de globala influenserna via film och den lokala gestaltningen via dansare har varit (och fortsätter vara) en betydelsefull komponent av streetdansens formning och utveckling i Sverige.

Om breakdans i TV-programmet Bagen från 1985:

I ditt arbete undersöker du bland annat hur dans och kropp både utmanar och reproducerar normer. Hur?

Jag problematiserar det som kan tolkas vara stereotypt manligt kodat i streetdansen och hur streetdansare som identifierar sig som kvinnor förhåller sig till det. Jag reflekterar även över vad ett feministiskt ställningstagande kan innebära/vara i streetdanskulturen. Några nyckelord kring det jag undersöker är: makt, identitet, representation, platstagande, akademi vs subkultur, ekonomi, kommersialism, konstnärlighet, den politiska kroppen och hiphopfeminism. Mitt arbete grundar sig på att streetdanskulturen i Sverige länge varit mansdominerad. Det har börjat hända mycket det senaste fem åren och fler icke-män synliggörs och har idag större utrymme och makt i kulturen. Det peppar mig! MEN, jag kan ändå utifrån min egen erfarenhet bekräfta att de streetlärare jag haft på hobbyklasser, folkis, workshops och högskola har bestått av en majoritet män. Fastän det är en majoritet kvinnor som utbildar sig till streetdansare/danspedagoger, precis som i resten av dansvärlden, så är det ändå fortfarande män som oftare får jobb och större tillgång till makt på såväl privatägda dansskolor, högskolor och större dansscener. Det jag inte kan förstå är även att flera av dessa män många gånger har missbrukat sin makt genom att kommentera kvinnors kroppar, kvinnors potential på nedsättande sätt och tagit sig friheten att göra praktiskt taget vad de känner för. En reflektion kring deras maktposition har saknats. Och utan att hänga ut på vilket sätt kan jag säga att det många gånger har gått för långt. Det har skrivits brev till dansskolor för att framhäva vad det är som händer och jag har vänner som slutat dansa för att de inte orkat eller vågat säga ifrån.

Fatta Dans har belyst problematiken kring maktmissbruk och sexuella övergrepp i dansvärlden.  Läs mer om det här: Projektet Fatta

Maktstrukturer i dansvärlden?

Maktstrukturer i dansvärlden är ett tema som diskuteras för sällan. Som jag tidigare har framhävt så är det en majoritet kvinnor som väljer att dansa och även satsa på dans som yrke. Och tråkigt nog är maktmissbruk och skeva kroppsideal en väldigt stor del av branschen. Sett ur ett genusperspektiv är det tyvärr oftare kvinnor som drabbas av detta. Därför vill jag att fler ska synliggöra vad det är som gör att dansare känner sig obekväma och otrygga. Jag tycker det är viktigt att påminna sig själv om att kritisk självreflektion och kritisk granskning av sin egen praktik och makt är viktig för att inte förblindas av reproducerades att normativa och därtill även skadliga beteenden. Framförallt när en väljer att undervisa, eller bli undervisad i dans. De som håller i auditions vill också leva upp till någon slags idé om hur det bör gå till. Och är personerna inte tillräckligt genomtänkta, då tippar det nog lätt över till maktmissbruk.

Sen när det kommer till representation och vilka som får tillgång till de större och mer etablerade dansscenerna är det viktigt för mig att fler tar ansvar och ger plats för fler kvinnor, icke-binära och icke-vita människor. Historiskt sett spreds hiphop från underground/lokalt till att bli ett globalt fenomen. På ett sätt gick det från ett inifrånperspektiv till ett utifrånperspektiv och nu återigen ett inifrånperspektiv. På så vis har det skapats flera inriktningar och variationer av streetdance i Sverige. Vilket är bra. Men när det kommer till dansskolor och den sceniska streeten och vilka som ges/tar plats på de mer etablerade dansscenerna i Stockholm är streeten långt ifrån mångfacetterad. Vilket jag tycker är trist. När streetdansare ges plats så går de oftast under tillfälliga projekt som ska locka till sig ”en annan slags publik”. Fokus riktas på att nå ut till andra målgrupper åt alla möjliga håll och konstnärskapet kan då upplevas som sekundär. Jag anser att det är dags för större satsningar med betoning på långsiktiga samarbeten och representation! Det kan inte bara vara ett enda perspektiv som får makten att bestämma vem eller vad som får vara del av en kultur/konstform. Kultursektorn måste börja spegla hela Sverige. Inte bara en liten del av det! Så nästa gång du upplever/ser dans/streetdance i Sverige, framförallt på dansskolor och på scen: Lyssna på musiken, titta på kropparna, titta på publiken, titta på dig själv. Vilka är det som får representera och ta del av dans/street i Sverige egentligen?

Hur är det med battlekulturen?

Battles är en viktig beståndsdel i streetdanskulturen där tävlingsinriktandet, och på ett sätt dissandet av en motståndare, står i centrum. I en battle sker platstagandet på dansgolvet med en tydlig självsäkerhet med ett uttryck som kan karakteriseras som en form av aggressivitet. Det krävs mod att våga köra och många dansare låter bli att göra det pga. prestationsångest. Jag skulle säga att det är spännande och triggande att köra. Och ibland rätt läskigt. Du är dömd att bli bedömd. Battlemomentet skulle kunna ges som ett exempel på en manligt kodad aktivitet, ett maskulint kodat handlande som sker i streetdance.

Du har intervjuat kvinnor som dansar hiphop i Stockholm om deras upplevelser av battles. Kan du ge några exempel?

Ja, ett exempel som togs upp handlade om två tjejer som körde mot två killar i en tävling och åker ut i finalen. En av domarna, en man, säger då i mikrofonen ”Really nice to see ladies reppin!” Den intervjuade person uttryckte att hon undrat varför de blev uppmärksammade som just tjejer och inte bara som dansare? Och då menar jag att det är för att det fortfarande kan vara ovanligt för vissa att se tjejer vinna battles. Hur ofta hör vi någon i ett battlesammanhang säga i en mikrofon ”really nice to see two men reppin!”. Det händer inte. För att det är norm.

Ett annat exempel som jag inte behandlat i mina uppsatser men som på ett tydligt sätt visar olika lager av makt samt komplexiteten gällande vad hiphop ska innehålla ges i ett filmklipp från ett battle mellan dansarna Mufasa och Jet-Li. Egentligen borde man titta på klippen för att uppfatta stämningen och kunna göra en genusanalys men jag ska försöka beskriva vad som händer:
Mufasa är i slutet på sitt solo. Jet-Li närmar sig och tecknar sitt kön med händerna. Mufasa pekar då finger åt honom. I bakgrunden spelas musik med textraden ”come here girl, bounce, like your titties got the hiccups”. Efter battlet förklarar Mufasa: ”Excuse me for my move. Because hip hop is about respect, okay. Sorry.” Jet-Li svarar med att säga ”I think hip hop is no definition, hip hop is what u make it. U can do whatever u want, u can diss whatever u want. It’s a battle. It’s a battle, u can do whatever u want.” Detta är ett tydligt exempel på hur streetdansare har ett motsägelsefullt förhållande till hiphop/streetdance. Uttrycket ska vara ”fritt” ändå används en form av härskarteknik som i mina ögon uppfattas som rätt nedvärderande. Ändå är det tävling och provokationen är en del av tävlingen. Men sett ur ett genusperpektiv: vem är det som drabbas? Vem hamnar i underläge?

Klippet med Mufasa och Jet-Li:

Dansen står väldigt nära musiken. Hur är det att gestalta musiktexter som en inte gillar?

Antar att du syftar på musik med nedvärderande inslag. Då måste vi prata om hiphopfeminism. Med bakgrund i ‘black feminism’ understryks etnicitet och klassperspektivet i hiphopfeminism. Vilket öppnar upp för tolkningsföreträde och en mycket viktig aspekt: den intersubjektiva förståelsen av hiphop. När det då kommer till musiken så uppstår en ambivalent inställning till street/hiphop. Dels blir jag sjukt frustrerad när maktstrukturer synliggörs och känns fel, dels finner jag en otrolig empowerment och frihet i streeten och i hiphopmusiken. Dubbelheten gör det hela både intressant och komplext.

Joan Morgan om feminism och hip hop:

Jag tycker absolut inte att hiphopmusik ska censureras eller bojkottas på grund av att det innehåller inslag av sexism. Det måste finnas utrymme för att både kunna identifiera sig med hiphop och samtidigt vara mot dess sexism/misogyni. På samma sätt som Joan Morgan betonar med ovanstående citat, dvs. att vi behöver en feminism modig nog att hantera gråzonerna. Hiphop får ta mycket skit för att vara ”opassande” när vi egentligen borde prata om de större strukturella maktordningarna som existerar i resten av samhället och prata om: För vem är det opassande? Varför? Vem är hiphop till för? Vilka kunskaper har du om hiphop? På vilket sätt identifierar du dig med hiphop?

När jag frågat streetdansare om hur det känns att dansa till misogyna musiktexter har jag fått svar som ”Jag tycker det är roligt. Jag kan jämföra det som om jag i en koreografi ska gestalta ett monster. Jag tänker att jag går in i karaktär. På samma sätt tänker jag när låten handlar om sexuella grejer. Det behöver inte betyda att det jag dansar gestaltar mig själv som privatperson.” En annan relaterar till en undervisningsituation och svarar ”Det kändes konstigt. Det var som att jag var tvungen att framstå som något som inte var jag. Det som läraren tyckte var sexigt är kanske inte det som jag tycker är sexigt. Så för mig var det bara en konstig upplevelse.” Svaren visar på skillnader i dels hur en relaterar till och uppfattar sin kropp i dansgestaltning, dels hur stereotypa gestaltningar som presenteras av danslärare inte alltid upplevs som något elever känner sig bekväma vid.

Joan Morgan om maskulinitet i hiphopkulturen:

Du är en del av dans och performancegruppen JUCK.  Här är er dansfilm: 

Sähär skriver Ravijojla Novakovic om dansfilmen JUCK i videomagasinet Stocktown, fritt översatt av mig:
JUCK har ett tydligt uppdrag – ”att föra fram yttrandefrihet, sexualitet, att ha kul och att vidga perspektivet på kvinnlighet och genus”.  Allt har betydelse i denna video skapad av JUCK; hur den filmades, hur kameran rör sig, symboler som används, koreografi och kostymer. Detta är delar av ett finstämt koncept som syftar till att destabilisera det fallocentriska  kontrollerandet av kameran. Dansarna ger uttryck för en annan typ av sexighet och det sätt som kameran fångar detta är inte inriktat på traditionella representationer av förförande kvinnlighet. Varje scen är betydelsefull. Höfternas stötiga dansrörelser, inspelade framför en skola i Stockholm, blir ett utmanande av den fallocentriska synen på makt. Såpbubblorna får en att tänka på naiv flickighet, lek och oskuldsfullhet som kvinnor är ofta förknippade med (gullet, baby, shorty – ringer det en klocka?), men övriga motsatta scener med hårdare uttryck utmanar den effekten. Här kan du läsa hela artikeln på engelska: Challenging the phallocentric

Berätta lite om JUCK.

Juck visar vad kropp, dans och politik är för mig. Från vår hemsida:”Under skoluniformen ryms sexualitet, aggressivitet, glädje, revolution och kreativitet. JUCK representerar en komplexitet som är verklig. Balansen/konflikten mellan det yttre och inre – det ordnade och kaos – struktur och revolution. JUCK är en rörelse. JUCK är aktivism. JUCK är makt. JUCK är ”jag förstår inte”. JUCK är inte oops I did it again, JUCK är dans. JUCK är what the fuck. JUCK är.”

Skrivet om JUCK efter premiär på Dansens Hus i Stockholm (2015):

Kollektivet Juck är ett spännande inslag som vrider på genus och sexualitet. Kvinnogruppens prydliga skoluniformer talar ett språk medan deras juckande underliv i kilt, explicita gester över skrev, boxande nävar och utmanande blickar talar ett helt annat språk. Dansarnas fräckt androgyna uppenbarelser borde vara vardagsmat inom scenkonsten vid det här laget, men väcker ännu tankar om hur snäva ramarna är inom dansens domäner, Anna Ångström, Svenska Dagbladet

Skrivet om JUCK efter första internationella spelningen, Skottland (2015):
I felt like punching the air after JUCK, a piece by four Swedish female performers that took the feminist battle to the dance stage. Dressed as schoolgirls, they did the usual mindless humping and grinding found in pop videos and soft porn, where women are objectified without question – and turned it on its head. The look in their eyes said it all: I am in complete control and you cannot mess with me. Discomforting and empowering in equal measure, Kelly Apter, The Scotsman

Tack Shirley Harthey Ubilla för att Bloggen om Dans fick låna din dyrbara tid.

Tack JUCK för empowering and discomforting in equal measure.

Read Full Post »