Har vi en kris i dansutbildning i Sverige? I Göteborg har Balettakademiens danslinje paus under ett helt år, Angeredsgymnasiets Yrkesdans är nedlagt och Svenska Balettskolan i Stockholm, Piteå och Göteborg fick för ett par år sedan uppläxning av Staten för att skolorna inte levererade tillräckligt med bra material. Vad som menades med ”tillräckligt bra material” var att en arbetsplats i Sverige, Kungliga Operan i Stockholm, tyckte att nivån på den klassiska baletten sjunkit. Inga andra arbetsgivare frågades om nivån på unga dansare i Sverige. Eleverna fick ökat antal dansteknikklasser, kortare lov. Dessutotom drevs utgallring igenom, något som lärare och föräldrar kämpat för att få bort för tjugo år sedan. Den moderna linjen på Kungliga Balettskolan i Stockholm lades ned. Målet för utbildningen är att eleverna ska bli anställningsbara på nationella och internationella dans- och balettscener. Det handlade alltså inte om en reform, snarare om en ensidig satsning och en fundamentalisering av svensk danskonst.
Om varför Yrkesdans lades ned
Jag får tag på danspedagogen och koreografen Moa Sahlin för att få reda på varför det treåriga högskolförberedande dansprogramet Yrkesdans lagts ned. Först och främst berodde det på gymnasiereformen GY11, en reform som ska leda till att ungdomarna på yrkesprogrammen blir bättre förberedda för yrkeslivet och att ungdomarna på de högskoleförberedande programmen blir bättre förberedda för högskolestudier, berättar hon. Se sammanfattning från Wikipedia: Gymnasiereformen GY11 innebär minskad valfrihet, högre behörighetskrav till gymnasieskolan, förändrat betygssystem, större skillnad mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program, yrkesexamen respektive högskoleförberedande examen införs, skärpta krav på grundläggande högskolebehörighet, yrkesämnena får större plats på yrkesprogrammen, lärlingsutbildning införs, arbetslivet får inflytande över yrkesutbildningen, programstrukturen förändras, historia blir obligatoriskt ämne på alla program. Inga lokala avvikelser fick förekomma, berättar Moa. Estetprogrammet kan på vissa nationellt strategiska platser – om samarbete med universitet och/eller högskola finns eller kan utvecklas – ansöka om så kallad spets. Då utökas danstimmarna från ungefär åtta timmar i veckan till elva timmar – men Yrkesdans hade tjugofem timmar dans i veckan. Det blev en stor förändring när Yrkesdans tvingades bli Estetprogrammet. Flytten från Angered till Schillerska blev inte bra, förklarar Moa. Från att ha haft undervisning i rymliga danslokaler – specialbyggda stora dansstudior med värmeslingor i golv och närhet till duschar – spreds undervisningen nu över fem olika platser i Göteborg. Samtidigt behövde Göteborgs stads utbildningsförvaltning spara pengar.
När Yrkesdans blev Estetprogrammet gick man från nationellt intag till lokalt. Tidigare Yrkesdanselever sökte sig ofta vidare till utbildningar på The Place och Laban i London, eller började direkt arbeta med fria grupper i stan. Eleverna som sökte sig till Estetprogrammet var inte alltid lika studiemotiverade som de som sökte Yrkesdans. Danspedagogernas spetskompetens, engagemang och nätverk uppskattades inte lika mycket längre. Utbildningsförvaltningen bestämde 2012 att de tolv sökande eleverna var för få. Programmet lades därför ned. Se inslag om estetiska program här:
http://www.svt.se/kultur/tv-en-fortgaende-kulturskandal
Svensk dansutbildning
Jag funderar på konstnärlig grundträning för dansare, hur den ska formuleras och vad den ska innehålla. Vad betyder det att en arbetsplats formar riktlinjer för en nationell dansutbildning? Att tala om klassisk danskonst och alltid hänvisa till Ryssland och Bolshoi Ballet upplever jag som bakåtsträvande och oreflekterat. Varför heter det förresten Svenska Balettskolan, vad är svenskt med utbildningen när det talas så varmt om rysk baletttradition? Alla akademier vill väl vara kosmopolitiska och postnationella nuförtiden? Vad är vi bra på i Sverige som skulle kunna färga vårt dansklimat? Omorganisationen på Svenska Balettskolan drabbade lärare men framförallt elever. Mina två söner gick på skolan men valde att sluta när de nya direktiven kom. Året därefter var media fullt av intervjuer om de unga balettelevernas oro och stress. Som så många gånger förut blev vi matade med historier om ålderdomlig pedagogik och orimliga krav på unga människor. Ännu en generation fick med sig en upplevelse av hur dansundervisning kan användas som maktutövning och förtryck, trots att det fanns flera exempel på motsatsen. Vem kan ta svensk dansutbildning på allvar efter det? Vad måste göras för att nyansera bilden?
Konservatorium eller laboratorium?
Dansutbildningar i Sverige blir oftare konservatorium än laboratorium, utan att lärare eller elever diskuterar eller kritiserar det högt. Hur stor möjlighet har studenterna att påverka dansundervisningen på skolor idag? På min tid på Balettakademien, under Lia Schuberts ledning, var vi förbjudna att ha ett elevråd, förbjudna att lyfta en fråga i grupp. Det betydde att nya tankar och idéer dödades redan som embryon och att vi tyst accepterade en sedan länge konserverad danspraktik. Många av metoderna var mytiska och mystiska. Fysiologer och samtida anatomiforskning förlöjligades. Hur kan dansskolor istället tänka och göra för att utbilda självständiga konstnärer? Framtida professorer i dans? Allt lärande måste innehålla möjlighet till förändring. Det ska alltid ska finnas en fri rörlighet mellan lärare och student. Det gör gott för hela skolmiljön.
Integrerad dans
Alla svenska, professionella dansutbildningar fokuserar på friska och starka kroppar. Sökanden ska vara ”fri från sådana fysiska skador som kräver speciell behandlig” och vara ”fri från andra fysiska åkommor av invärtes eller medicinsk art som kan utgöra begränsningar av rörelsefunktionen”. Dansutbilningarna kräver ett godkänt friskintyg från sökanden. Trots att det sedan är på utbildningen som många dansare skadar sig. Vart tog tankar om den integrerade dansen vägen?
Vad kan och vet en konstnär?
Diskussioner om konstnärers kunskap och kunskapsbildning i konst borde vi ägna mer tid åt. Jag kan rekommendera boken What do artists know? (2012) som utgår från konstteoretikern Thierry de Duves historiska uppställning. Vad är kunskap? Hur ser kunskapsbildningen ut i danskonsten? Inom filosofi är den vanliga uppdelningen såhär:
episteme – ren kunskap, abstrakt eller teoretisk
techne – hantverk eller kunnande, processad kunskap
praxis – kunskap i handling, praktisk kunskap som från början betydde att gå igenom, gå över.
Vad vet en dansare? Har danskonstnärer/bildkonstnärer/utövare av performativa praktiker en speciell typ av kunskap som kallas tyst kunskap? Handlar det om specifika konstnärliga kunskaper: färdigheter, tekniker, eller att konstnärer använder sina hjärnor på ett konstigt sätt? Dansare som doktorerar närmar sig mer analytiska filosofer än tidigare bergsasketsideal.
Dans- och konstutbildning i jämförelse
Ingen tror att studenter på konstskolor försöker härma och lära sig att måla som Rembrandt, ändå är det precis en sådan återupprepning vi ser på många av dansskolorna. Inte heller undervisas ett särskilt svenskt konsthantverk. Jag tar hjälp av diskussionerna om konstutbildningar i ovan nämnda bok. Om man jämför dansutbildning med konstutbildning kanske det kan hjälpa oss att se klarare. Jag ska vara tydlig här, eftersom det nu låter som om jag tänker jämföra konsthögskolor med elitundervisning av barn. Danshögskolan, som snart blir en del av Stockholm University of the Arts, följer aktivt med utvecklingen av danskonsten och för viktiga diskussioner om pedagogik. Men hur når detta ut till fler dansskolor i Sverige och hur ska framtida studenter förberedas för vidare studier i Stockholm? Jag ser ett stort glapp mellan tystad fysisk träning och fransk filosofi. Där behövs en brygga. Jag tror dessutom att dansstudenter vill veta:
Vart vänder man sig om man vill arbeta med underhållning?
Vart vänder man sig om man vill arbeta med subversiv danskonst?
Vart vänder man sig om man vill bli det senaste: den akademiserade konstnären och dansaren?
Här är en historisk uppställning med olika tiders ledord och agendor, föreslagna av konstteoretikern Thierry de Duve:
1800-talets akademi
De viktigaste ledorden är talang, skicklighet och imitation.
Talang vilken är ojämnt fördelad, svårfångad och inte universell. |
Skicklighet handlar om teknik och hantverk, tillsammans med skönhetsideal. Hantverk är något man måste lära sig och öva in. |
Imitation Kommer ur idéer som inte längre är tillgängliga, till exempel platsen för naturen. |
Skickligheten, hur väl man anses utföra uppgiften, är det absolut viktigaste i 1800-talets akademi. Romantiken. Mästaren är modellen med förkroppsligad kunskap som ska imiteras. Studenter ska lära från ett gott exempel. Värdering svår att frångå. Likhet någon?
Bauhaus (1919-1933) Modernism
De viktigaste ledorden är kreativitet, konst som medium och innovation.
Kreativitet Det universella. Generositet kring kreativitetens ideologi förkastar krav på innehåll och mening i konsten. |
Konst som medium Att undervisa genom konsten, att förmedla kunskap snarare än att bemästra den, vilket skapar ifrågasättande och kritik av skicklighet och duglighet. Mästarskap förhindrar kunskapsförmedling. Det handlar inte bara om att öva – kunskapen måste också ifrågasättas och analyseras. |
Innovation Samarbete, hantverk och verkstäder leder till det viktiga, det funktionella: bygge av ett hus. |
Kreativitet som demokratisk princip, med fokus på nyskapande istället för imitation. Samarbete, inte sökandet efter själen, var det som skulle föra konsten framåt. Från Bauhaus och Kandinsky kom idéer om 2D till 4D och det blev också en ny tanke i danskonsten. En viss typ av danskonst skapar tvådimensionella bilder som går att fotografera, medan andra befinner sig i ett sådant spinn att rörelsen inte går att fånga. Tankarna spreds till USA eftersom nazisterna tvingade Bauhaus att flytta.
Nuvarande konstutbildning
Ledord: Förhållningssätt, praktik och dekonstruktion
Förhållningssätt Ett kritiskt förhållningssätt innebär ett riktigt politiskt engagemang, men riskerar bli tillgjort och poserande. |
Praktik Konstnärer kämpar emot förmedling av kunskap men förnyar inte hantverket. Resultatet blev ”practice”, praktik. Idag målar vi inte, vi dansar inte, vi spelar inte teater. Vi har en bildpraktik, en performativ praktik, en danspraktik, en skådespelar-praktik. Tekniker anses ha en konventionell bakgrund. |
Dekonstruktion Skolor kritiserar ”innovation” men känns inte vid imitation = dekonstruktion tar plats |
Man målar inte på konsthögskolor idag. Man målar på förberedande utbildningar. Hur ser det ut i dansområdet? Dansar vi på danshögskolorna? Hur är det med imitationen? På vissa platser vill man att konstnären ska kunna teckna, även om hen gör konceptkonst. Regissörer (särskilt i film) vill jobba med andra än skådisar, hellre ”riktiga” människor. Vad vill koreograferna? Jobba med dansare eller ickedansare? Hur definierar vi någon av dem?
Konsthistoria och kritiskt tänkande
På Kungliga Konsthögskolan undervisades konst som konsthistoria före 1960. Detta har istället ersatts med ett här- och nuperspektiv. De som själva befinner sig innanför fältet undervisar inte historia kronologiskt utan relaterar hela tiden till praktiken som den är idag, innanför fältet. Utövande konstnärer ser filosofi, maktsituationer, teori också i historia. Det kritiska tänkandet går inte att släppa bara för att vi rör oss bakåt i tiden. Man kan berätta om konstnärer som subjekt, men hur? Och vilka berättas det om? Det går inte att föreläsa för praktiker och vara generell. Det går inte att leverera anekdoter, t ex om manliga genier som söp och struntade i sina barn – som om Rudolf Laban eller Brecht aldrig levde och arbetade i en samtid. Då får vi mytologi. Idag ser vi politiken komma tillbaka i konsten och att den även når dansen. Jag tror att danskonstnärer har varit rädda för att dans inte ska få vara dans, utan alltid måste representera något annat, gärna som psykologisk undertext i talteaterns kontext. När dansen får verka i egen kraft och har en självklar plats, kan politik också väljas in.
Förändringar i svensk konstutbildning
Förändringar i svensk konstutbildning handlade om ett paradigmskifte som kom från Europa. Nordiska konstnärer studerade i Paris, till exempel vid Matisse ateljé och vid andra fria konstskolor. Fria konstskolor startades även i Sverige. Studenter kom alltså tillbaka hem och förändrade svenska konstskolor. Snart därefter kom behovet och kravet på tidsbegränsade professurer eftersom man såg att glappet mellan skolan och konstvärlden var för stort. Efter reformen av Konsthögskolan i Stockholm 1938 blev skolan ganska radikal. Lärarrollen förändrades. En lärare skulle fungera som en mogen kollega. Studenter skulle inte kopiera hens konst, men ha läraren som en samtalspartner kring de konstuttryck de själva vill undersöka. Min utbildning på Balettakademien var internationell. Vi hade Alvin Ailey´s Revelations som stående repertoar. Våra kroppar fick del av en mycket viktig danshistoria. Så synd bara att vi inte talade mer om det och att skolan inte funderat mer över sin pedagogik.
Behöver jazzbaletten dekonstrueras?
Dekonstruktion är ett ord som används om nutida danskonst. Många dansare, eller många utövare av performativa praktiker, vågar inte använda ordet. Vi tror att Derrida äger det. Det blir en maktsituation, där dansutövaren riskerar att bli tystad. När jag läste Derrida och Deleuze första gången 1993, tänkte jag att det var precis det jag såg i dansföreställningarna på Atalante i Göteborg. När Jeanette Langert sätter upp Fröken Julie, när Anna Vnuk sätter upp Cats är det dekonstruktion. Dekonstruktion löser de traditionella motsättningarna, såsom frånvaro kontra närvaro eller original kontra kopia. Dekonstruktion ifrågasätter skolorna politiska dagordningar och historiska nödvändigheter. Man kan säga att diskussionen om ickedans också handlar om dekonstruktion. Det som kallades ickedans på 1970-talet var inte välkommet innanför dansakademierna. Skolorna ville undervisa i dans, inte i ickedans. Idag finns sk ickedans på akademierna. Vad hålls utanför idag? Den integrerade dansen, den utomeuropeiska, transnationella dansen? När jag var ung dansade vi jazzbalett. Jazz har i Sverige hamnat i underhållningsbranschen, men det är ju en förtryckt frihetsdans vars slagkraft försvann när den hamnade i vissa rum. En kidnappning? Behöver jazzbaletten dekonstrueras?
Här presenterar Katarina Lundmark sitt intressanta arbete med att kombinera jazzdans och improvisation, en slags dekonstruktion:
Dans som bevis och argument
I dansområdet är vi inte lika tränade och fokuserade på bevis och argument som i exempelvis de naturvetenskapliga ämnena. Kan dans argumentera? Det finns vissa argument som uppstår i dans, även om man skulle kunna tro att det inte är möjligt att argumentera i dans och med/genom dans. Istället talar vi ofta om rörelser som fungerar eller inte. Kan en rörelse påstå något? I ett laboratorium för dans skulle man mycket väl kunna utveckla fysiska argument och hävda – och för all del dekonstruera – olika kroppsliga konstruktioner. Låt oss göra det.
[…] i Göteborg: https://omdans.wordpress.com/2012/03/22/grundarna-av-goteborgs-fria-dansliv/ https://omdans.wordpress.com/2014/02/16/kris-i-svensk-dansutbildning/ Det är val om fem dagar. Göteborgs fria koreografer och dansare brinner av iver att få rösta. […]
GillaGilla