Jag har tidigare beskrivit hur man kan arbeta med dans och utöva dans på olika sätt. Man kan tillhöra en ensemble, en grupp, en teater, en skola, en gästspelscen, en institution. Beroende på ens tillhörighet har man olika möjligheter att nå ut med sina verk. En ensemble/grupp jobbar regelbundet tillsammans och utvecklar ett eget formspråk, en egen stil, kanske på en egen institution. De hinner med fördjupning och förnyelse, publikarbete och har en stabil daglig träning. Publiken lär känna dem. Scenen är väl beprövad.
En institution är en formell organisation som tagit en fast plats i samhället. Det råder ingen tvekan om vad som händer i huset. Där skapas scenkonst på heltid. Tänk på the National ballet, Stadsteatern, Kungliga Operan, Regionteatern, Folkteatern, Länsteatern, Riksteatern. Man hör på namnen hur de organiserats. Inom huset finns en struktur, en hierarki. Fria teatergrupper blir också ett slags institutioner som kan ta plats i samma hus i tiotals år. En institution som Sjömanskyrkan kan bli uppmärksammad på ett nytt sätt, av nya människor, tack vare nomadiska scenkonstgrupper; såsom teater Aktör i Göteborg.
Det är ont om dansgrupper i Sverige. Det finns många fler teatergrupper. Dansscener tenderar bli gästspelscener där den fasta personalen utgörs av producenter och tekniker, sällan några dansare eller koreografer. Dessa scener är oerhört viktiga för den hemlösa, nomadiska danskonsten. De erbjuder tillfälliga hem, där danskonst kan få bli till, utvecklas och nå sin publik. En publik som lärt sig hitta till huset. Grupperna kommer och går, huset består. Danslivet är vitalt men det behövs fler golv och väggar.
En dansare kan vara löst knuten till en gästspelsscen. Då jobbar dansaren oftast i kortare projekt, med pressad rep- och produktionstid och höga krav på effektivitet. Dansaren skapar sin föreställning i hyrd studio. Dansaren är hemlös. Beroende på budget flyttar dansaren in på gästspelsscenen en vecka eller en dag innan premiär. Det innebär mindre tid till ljussättning och mindre tid för publikarbete. Rollerna går i och ur varandra. I en föreställning är koreografen dansare, i nästa är dansaren koreograf. Kanske spelas föreställningen på turné. Då kan produktionshetsen kompenseras med en längre och lugnare spelperiod. En del föreställningar spelas bara tre gånger, därefter försvinner de för alltid. Många av gästspelsscenerna erbjuder residens för längre och närmre arbetsprocesser. Då ”flyttar” koreograf med dansare in på teatern och arbetar fram föreställningen på plats. Ofta tillhör samma dansare och koreografer flera olika gästspelscener.
Dansare har olika syften och olika önskningar med sin dans. Att vara dansare, att vara en del av ett danskollektiv eller en dansbransch, betyder inte att man är lik sina kollegor. Tillhörigheten kan ligga på ett praktiskt plan, snarare än idémässigt. Kanske har man gått på samma dansutbildningar. Mötesplatser kan vara den dagliga träningen på morgonen, som ibland sker under ett och samma tak. Det kan vara på Kulturarbetsförmedlingen, där arbetsförmedlarna ofta har svårt att se hur olika deras klienter är. Det kan vara på Danscentrums eller Teaterförbundets medlemsmöten. Det kan också vara på en audition, en uttagning till en anställning/ett betalt uppdrag/ett pjäskontrakt. Det är oftast större institutioner som ordnar audition.
Audition ur filmen A Chorus Line, en oförglömlig scen. Scenen vill visa slitet bakom scenen för bakgrundsdansarna i Broadways musikaler, men det blir ändå en ganska glamourös skildring av en jobbansökan. Såhär samstämmiga blir dansare inte på en audition. Armar och ben spretar, människor med olika bakgrund och livserfarenhet krockar, stukar fötter, kanske t o m slår ut sina tänder. En del teatrar bjuder in så många dansare som möjligt, plus press och TV, för att på ett tidigt stadium skapa intresse för produktionen som ska göras. Andra teatrar är tydliga med vilka dansare de söker och bjuder in färre dansare som de ger mer tid till. Väldigt många dansverk blir till utan nummerlappsaudition.
TV är förstås en institution. Dansare får många gånger frågan:”Har du varit med på TV?” Frågan vill ha svar på om dansarna är kända och om deras dans är sevärd. TV är ett av dansens möjliga fönster. De allra flesta utövare har inte som mål att vara med i TV-rutan men om de blir erbjudna att vara med där tackar de förmodligen ja. Producenterna på TV har väldigt sällan någon dansbakgrund och kommer därför inte alltid på att dans kan ta plats i rutan. Sällskapsdansen har fått ett uppsving sedan man skapat program som Let´s Dance. Dansare vill ha publik, eftersom dansen är beroende av en publik för att bli till på riktigt. Dansen vill bli tittad på, även om det inte alltid ser ut som om den vill visa upp sig.
Här är Roseland, klipp ur dans som är skapad för TV och film:
Kathy Rose, amerikansk dansare och videokonstnär, har inte samma syfte med sin scenkonst som Nicolas Besnard och Shenea Booth:
Tove Sahlin, koreograf och dansare (bl a) och grundare till nätverket Women in Swedish Performing Arts har gjort en föreställning särskilt för ”mellanrummen”; foajéer, gallerier, vardagsrum, parker mm.
I en krönika i Teaterförbundets tidning tar Tove Sahlin upp den mobila, modiga, motsträviga scenkonsten. Den dans som inte har tak över huvudet, men som ändå uppstår och blir till. Den dans som inte är en institution ännu men som skulle kunna bli det. Det nomadiska kan vara en flyttbar institution – precis som de stora cirkusarna som har fasta kontor och rörliga stora tält som flyttar scenkonsten över land och rike.
Här är Li Chiao Ping som för andra gången sätter upp en föreställning där hon valt ut koreografer som skapar solon för henne. Där är hon den stabila, den som utför dansen på en och samma plats och koreograferna de mobila, de tillresta. Deras rörelser får liv i Li Chiao Pings kropp. Dansen når publiken i ett hus med väggar och golv. Med scen och salong, dansmatta och ljus. Aha! En scen för dans.
Tilltalas av iden med den nomadiska institutionen.
Rasoul Nejadhmer,konsulent mångkultur, berättade vid ett tilfälle om sin upväxt i en nomadfamilj
om hur de återkom till platser och därför lämnade kvar ting som de kunde använda när de kom tillbaks. Exempelvis en gryta eller liknande.
Det skulle kunna kopplas till den nomadiska instutionen som kommer med danskonst till en plats och lämnar ”spår” i form av relationer till en publik som de kan återuppta/utveckla/bygga vidare, nästa gång institutionen återkommer.
Den som kommit närmast detta är Moderna Dansteatern under deras ” c/o period” , med Christina Molander som chef, när de under en tvåårsperiod återkom till ett antal platser i Sverige- varje gång med ny danskonst- som återskapade och utvecklade en publikrelation varje gång.
GillaGilla
Precis, för att inte tala om Sveriges minsta dansscen, Lars Perssons och Gun Lunds 24 Kvadrat, som blev Klonen och som tills helt nyligen reste runt till konsthallar, kulturhus och mässor.
GillaGilla
JJa! Tänk om de hade fått ” vandra runt” m Klonen och återkomma med jämna mellanrum till olika platser.
GillaGilla
Vem vet, det diskuteras säkert en fortsättning. Den var i Gullspång i oktober.
GillaGilla
Vilken fin sida! Tack. Själv har jag precis tagit examen från Dans och cirkushögskolans dansarutbildning och jobbar ärligt talat avlönat mest som barista på Espresso House. Känns trist, som att det jag vet jag kan bidra med går min omvärld till spillo eller inte är värt att uppmuntra.
Underligt att jag fortsätter försöka knåpa ihop dansklasser, vanlig träning och tillfälliga rep med olika ”vanliga” jobb. Vi är så många (fina dansare och performers) som är i samma sits!
Jag ser ju många äldre som också kämpar med det här men som hittat sin plats i dansvärlden. Känns som att de flesta jobbar med dem de redan känner sedan 10 år liksom.. Har du något tips till en ung!? Haha.
GillaGilla
Hej Tara. Se till att ge din dans rum, möt publik så ofta som möjligt. Till slut hittar du ditt personliga spår. Förstår att det är svårt med kontinuitet i föreställningsarbete med olika träningstider och caféjobb. Gör kortare dansattacker med dina kollegor, var med på vernissage, dansdagar. Skriv ansökan till Kulturrådet och Konstnärsnämnden, skapa projekt. Det är väldigt många därute som ännu inte har upptäckt dansen. Lägg er i bakhåll, dansattack!
GillaGilla
Haha! Dansattack! Tack för råden, försöker.
GillaGilla
Hur går det med dina dansattacker Tara?
GillaGilla
”Försvinner” äldre blogginlägg efter en viss tid? Klickar på äldre inlägg- och då finns bara den inledande texten med … 😦
GillaGilla
Inte alls! Men jag lärde mig på Författarcentrums bloggkurs hur man gör bloggen lättare att ladda ned. Tidigare laddades alla inlägg ned samtidigt. På långsammare servrar, eller servrar med starka brandväggar, blev det därför omöjligt att läsa inläggen. Ser du punkterna under inlägget på varje ingress? Klicka på punkterna och hela inlägget öppnar sig! 🙂
Nu jobbar jag på att skriva om Göteborgs fria dansliv och har intervjuat Ulla Eckersjö. Detta kommer i veckan.
På fredag ska jag berätta om denna dansblogg på Regionteater Väst.
GillaGilla
Klicka på rubriken! Punkterna markerar att inlägget fortsätter. Men rubriken är alltså klickbar!
GillaGilla
Puh! Så bra! Är så många av dina bloggar som jag både vill läsa och titta på igen:-)
GillaGilla
Nu har jag lyckats få in klippen och lite fler bilder.
GillaGilla
[…] Bloggen analyserar: Miljöpartiet är väl insatt i stadens dansfrågor och Thomas Martinsson har t o m skrivit en debattartikel tillsammans med de koreografer som just blivit av med sina statliga anslag. Partiet har sett problemet med att många dansare lämnar staden eftersom det är svårt att bygga upp en verksamhet här. Det arbete dansgruppen Rubicon lade grunden för riskerar att raseras. Läs mer om den hemlösa dansen här: https://omdans.wordpress.com/2012/02/07/den-hemlosa-dansen/ […]
GillaGilla